Den här gör säkert ont för många! Kan du vara fullt närvarande för någon annan om du inte finns där för dig själv? Det där var en retorisk fråga, men tänk på det en liten stund: vid hur många tillfällen har du inte åsidosatt dig själv för att passa in? Eller dränkt dig själv i olika former av missbruk därför att trycket varit alltför stort? De olika sätten att svika ditt sanna jag på är många. Jag har testat! Vår värld presenterar en mängd olika tillvägagångssätt:
Sexmissbruk, droger, alkohol, romantiseringsflykt, bekräftelsehysteri on line, överdosering av fysisk träning…. Jag hade kunnat fortsätta länge till.
Vem är du om du inte står upp för dig själv? Så ironiskt att jag som skriver dessa rader, tidigare förstått det mentalt, men där det känslomässiga varit i osynk. Men så är det ju ofta – insikter kommer i etapper. Det är så vår emotionella matsmältning fungerar.
Uppvaknandet sker alltid förr eller senare: men är vi på plats och lyssnar? Villiga att ta in budskapen som kan komma i fördolda klädnader?
Vad är ett sant jag?
Det är när du känner den mentala ryggraden och vet vart du är på väg. Inga bortförklaringar. Utan där ”nervtrådarna” mellan syfte och personlighet flätas samman. Det betyder att kunna stå kvar inombords, utan att rusa in i kidnappad impulskontroll. Att känna en stadig plattform under fötterna oavsett vad omgivningen tycker och tänker. Vara känslomässigt öppen i bröstkorgen även då de värsta hammarslagen slår.
Ett sant jag backar aldrig, även om du riskerar att förlora en partner som du älskar över allt. Eller vänner som vänder dig ryggen. Det sanna jaget står upprätt i sin egen självklarhet och är starkare än alla känslostormar i världen. Vi kan tappa balansen för ett par ögonblick, men vi vänder alltid tillbaka till Vännen i hjärtat.
Det är detta din partner vill se i dig – din okuvliga vilja (handlar inte om cementerad stelbenthet), utan en genuin självkärlek som är på oändligt avstånd från narcissism som har sina rötter i rädsla.
I vårt sanna jag tillåter vi oss att känna vilka känslor som helst utan att springa ut på distraktionens slagfält.
Stå kvar så att din partner kan se och känna det som hon/han såg under era första möten. Vara med dig själv i nattmörkret utan att rädas tårarna eller ångesten. Då kommer svaren på de mest oväntade sätt. Ditt sanna jag vill dig alltid väl! Frågan är om du dyker upp till mötet? I grunden handlar all terapi, coachning, workshops, yoga, auratransformation, föreläsningar i personlig utveckling, ledarskapsträning….om en enda sak:
Att få dig att komma i kontakt med grunden här inne så att ditt sanna, mest genuina jag kan ta plats. Där bortförklaringarna fått sin gravsättning, så att du kan lämna någonting verkligt betydelsefullt efter dig i den här världen.
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar den 6/2 kl 20.00 – 21.15. Du är varmt välkommen!
Så sant!
Vi vet ofta inom oss hur vi sviker oss själva.
Vi gör även om detta, tydligen ända tills vi är tvungna att ge upp och vända oss inåt. Människan i sin art vill att det ska vara lätt. Därför tror vi om och om igen- Jamen nu har jag lärt mig att det gör ont att svika sig själv…. Men så är vi där igen…..
Ända tills det gör för ont- då kontaktar vi oss själva
Jag behövde få TYST på surret, världen omkring mig – en sjukskrivning som jag borde inlett långt tidigare – för att efter en tid få fatt i mitt sanna jag, mitt lilla jag , den genuina person som är JAG….
Jag har anpassat mig så till den milda grad i ett destruktivt förhållande, men även i kontakten med kollegor och övriga omgivningen. Till slut visste jag inte vem jag var. Är på god bättring nu efter drygt 3 månader. Nu återstår arbetet (livslångt) att vara stark i min nyvunna kunskap. Men jag är trygg och på god väg…..
Fantastiskt skrivet Michael! Jag har varit där, å mött mig själv, det sista halvåret och nu är jag då lycklig.
Tack för bloggen
I min förra relation så tappade jag helt kontakten med mig själv, mitt jag. Jag vet inte hur det skedde men han gjorde allt annat än att bekräfta mig och jag fann mig i det. Jag var ensam i vår relation och kände mig värdelös under så lång tid. Han var duktig på att fånga upp mig ungefär en gång i månaden och ge mig lite bekräftelse, nog för att jag skulle stanna. När jag tog beslutet att övertala min pojkvän om att göra slut så kände jag mig så stolt över mig själv. Jag insåg att han har lärt mig den viktigaste läxan i mitt liv, att jag är VÄRDEFULL. Han fick mig att känna mig så oerhört värdelös och oviktig att jag genom detta förstod att jag var allt annat än det. Nu har jag varit singel en liten stund och nu börjar ensamheten krypa in i märgen på mig och jag saknar honom. Eller är det känslan av att vara värdelös som jag saknar? Värdelös är min favoritkänsla sen barndomen, den jag har växt upp med och som präglat mig. Hur ska jag göra för att ersätta den med kärlek? Och varför är det en sån färskvara att må bra?
Det var den bästa beskrivningen av ett sant jag som jag någonsin läst! Precis så! Jag känner inte dig Michael men det finns hopp för manligheten o kärleken! Och jag håller på att hitta tillbaka till mitt sanna jag igen!
Tack för att du sätter ord på svåra saker, jag behövde verkligen läsa detta!