Om du bara visste hur många som blir kvar i en relation som bara är lycklig till tjugo procent eller rent igenom miserabel. I åratal har kvinnor och män väntat på att deras partner ska börja lyssna, förstå och förändra beteende. Men ingenting händer förutom att tiden går.
Kärleken har kanske gjort sorti för länge sedan, men ändå blir vi kvar. Vi hoppas på den dramatisk förändring, tänker på hur fint vi bor, tryggheten, barnen, minnena…En del upplever att de har fantastisk sex medans andra inte har varit intima på evigheter. Och samtidigt känner vi oss så fruktansvärt ensamma!
”Tänk om hon/han blir lycklig i ett annat förhållande och därmed förändras till en bättre människa? Kanske är det något i mig som gör henne/honom så dominant? Kanske är det mitt tjatiga sätt som fick henne/honom att vara otrogen?”
Många är rädda för att om de avslutar förhållandet, så kommer den andre att gå vidare, möta kärleken och transformeras. Delar inom oss vill förhindra att det sker eftersom vi skulle uppleva oss själv som totalt misslyckade: ”det var jag som höll tillbaka hennes/hans sanna natur. Jag stod i vägen!”
”Tänk om den andra kvinnan/mannen får allt det som jag bad om och längtade efter?!”
Så vi stannar för att förhindra den smärtan! Vi offrar oss i hopp om det en dag ska bli bra. Vi vill till varje pris inte behöva drabbas av kallduschen då hon eller han åker förbi i en avundsvärd bil (kan för en del symbolisera frihet och framgång) tillsammans med någon vid sin sida, och ett leende som inte går att ta miste på.
Vad spelar det egentligen för roll om den du är eller var tillsammans med träffar någon annan och förändras till en bättre version av sig själv (även om människor inte förändras i grunden p.g.a. ett möte)? Du var ju inte lycklig i tvåsamheten! Du var konstant orolig! Dina nätter var sömnlösa och ältandet skavde.
Jag vet! Det ligger inom oss alla; det där ivriga behovet att få vara den som är orsaken till någons positiva förvandling. Den emotionella skulptören som skapar det perfekta livet åt någon (vårt ego är extremt krävande)!
Det ligger i vår psykologiska väv; att få vara den milda sommarbrisen som smeker ett ansikte och som är ett gravitationsfält av lycka åt någon. Men illusionerna är många och kraftfulla!
Stanna inte av rädsla utan för att det finns kärlek mellan två människor.
Påminn dig själv genom frågorna: ”hur bidrog hon/han till att jag skulle kunna känna mig lycklig?”
”Var jag avslappnad och trygg i X sällskap?”
”Hur länge har jag kämpat för en förändring som ska göra oss lyckliga?”
Michael Thor Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar