Jag fick nyligen lära mig att om man klipper av ytterkanten på en fågels ena vingspets (fjädrarna), kommer den att kunna flyga enbart i cirklar! Den kommer alltså aldrig att lämna platsen den befinner sig på.
Översätter vi detta på oss själv, är det så vi har det inom flera områden. Många stannar på en arbetsplats som de egentligen vantrivs på. Umgås i samma kretsar år ut och år in p.g.a. vanans makt. Håller oss till inrutade mönster och åsikter därför att det är vår inarbetade ”sanning”. Lever kvar i ett förhållande som sedan länge nått bäst före datum.
Är det du gör varje dag bra för dig eller inte? Gör vanorna dig lycklig eller insnärjd? Stagnation eller utveckling?
Vi skapar och håller hårt fast vid förklaringsmodeller som får oss att tänka och säga:
”Jag stannar för barnens skull!”
”Det är min natur. Jag har alltid varit så här!”
”Jag är egentligen för gammal”.
”Man måste vara realist!”
”Ensamheten skulle ta kål på mig!”
Vad händer om du utmanar föreställningarna som spelats upp i tankarna om och om igen? Om du tar ett steg utanför det du tror att andra förväntar sig av dig?
Jag vet att det kan ta tid, ofta år, innan vi vaknar till och hela systemet bara vet vad som är det genuina och riktiga gentemot oss själva.
Mot vilken horisont hade du rört dig om inte det mentala/emotionella vingklippta existerade? Om det inte bodde oro, självdestruktivt snällhetssyndrom, kvävande skuldkänslor etc. i medvetandet.
En tanke, längtan och vilja i kombination med handling, förändrar verkligheter. Visst förtjänar du att leva genom hela dig? Även i relationen.
P.S. Jag förespråkar inte lättvindiga uppbrott av relationer (de är dessutom inte särskilt vanliga). Alla parförhållanden är förtjänta av två närvarande personer som kan vara hela sig själv i kärlek.
Konsten att möta rätt partner – webinar idag söndag den 25/2 klockan 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Det går att flyga!
För mig var det så illa att jag behövde få en stor förändring (skilsmässa) i mitt liv för att först då upptäcka att jag under många många år flugit i cirklar. Livskrisen som följde tvingade mig till att gå igenom hela känslospektrumet, beteenden, vanor mm.
Idag 6 år senare kan jag säga att skilsmässan var räddningen för mig, min kropp och min själ.
Idag finns insikten om att allt jag säger och gör kommer oavkortat att spegla sig tillbaka på mig.
Visst hade väl jag hört uttryck kring denna spegling tidigare i mitt liv,
’som man bäddar får man ligga’
’sopa rent framför din egen matta först’
’maka söker maka’
’det är inte hur man har det utan hur man tar det’
…, mm.
Men det krävs mod att våga blrja dansa nya steg, eller börja lära dig flyga utanför sina invanda livscirklar.
Man kanske inte är medveten om dem!
Därför är det så bra att det finns människor som är modiga nog att våga fråga eller lägga sig i när de ser hur andra människor mår. Det innebär risker att våga fråga sin syster, vännina, kollega hur de exempelvis mår i sitt äktenskap. Att fråga om hen blir behandlad på rätt sätt mm.
Inte ens när min sjuåriga dotter ringer efter sin mormor pga att hon var rädd hemma frågar min mor mig efteråt hur Jag mådde! Eller hur står det till hemma hos er…så svårt är det för de flesta att lägga sig i.
Det är också magiskt hur lätt en människa kan bli vingklippt!
Men min resa visar på att det går.
Det får ta sin tid så att man lär sig vad det är som triggar dig att inte kunna leva det liv du vill leva. Egentligen handlar allt om att du ska älska dig själv, inte fly från något genom destruktiva beteenden, sätta gränser/kräva respekt av andra gentemot dig som person. Lyssna på dina värsta fiender de kan säga något om dig som du behöver jobba med.
Säger din man att du är gnällig? Fråga vad han menar med det! Be han förklara i detalj. Har han rätt så fråga dig själv i lugn och ro vad som triggar dig till att bli gnällig. Är det kanske för att ni båda arbetar 100% men du gör mer hushållssysslor än han? Är du pga det trött?
Börja gräv i ditt egna känsloliv för att finna svaren. Men skynda långsamt, en sak i taget. Gör sedan förändringar i ditt beteende….
Berätta för din man att han har rätt! Att du funderat och ger han svar på gnälligheten och sedan att du börjar sätta gränser…förklara att du inte orkade ta 90% av hushållssysslorna etc.
Det finns en viktigt sak till som jag lärt mig och det är att möta alla människor i kärlekens tecken…så var uppmärksam på vilka känslor du har i kroppen när du sätter gränser mot andra.
Av sin natur kanske du blir förbannad på olika människor när du upptäcker hur du blivit utnyttjad. Men om vi tänker efter så kan de ju inte bättre och Du har tillåtit dig att bli utnyttjad. Så det är ditt Ansvar att kärleksfullt tala om för din man att du inte insett hur gnällig du varit men att det måste till en förändring för det beror på att jag är överbelastad.
Ni förstår…det är så mycket enklare (tror man) att fly och skaffa sig en annan man och tro att gräset är grönare på andra sidan än att börja studier sig själv.
En sak till. Min erfarenhet genom livet (50 år nu) är att alla människor kämpar med något!
Lägg inte energi på att se hur andra har det på fb utan lägg tiden på din kropp, din själ och dina kära.
Kram alla
Åh så sanna ord du skriver. Är själv 57 och i ett äktenskap nr2 på 10 år. Det första sprack efter 27 år.. Otrohet och kommunikationsproblem de sista 10 åren.. Analyser saknades alldeles för mycket. Det är precis som du säger. Idag går det bra, med kärleken igen, jag lär mig och kompromissar mycket mer. Kramar
Underbar text. Tack Michael.
Det man fokuserar på växer! Så gäller att behålla fokus på rätt saker!
Det är just det där som gör det så svårt för mig att våga lita på mina känslor. Trivs inte i min relation sedan år tillbaka och har fört en lång, inre kamp mot mig själv – men tänk om det är alla mina tankar och fokus på om en separation vore det bästa som faktiskt framkallar den? Tappar bort mig själv och tron på att det jag känner så starkt i kroppen är riktigt. Om jag hade lagt fullt fokus på att lappa mer, reparera mer, älska mer, vara mer älskvärd och ge, ge, ge ännu mer av mig själv så kanske allt hade varit bra…
Du måste stå upp för dina känslor, vad du känner, prata om dem, med din partner eller en vän som kan lyssna på dig. Inte trycka ner dina känslor och begrava dem.
Det är aldrig fel och sträcka ut handen och be att någon hjälper/lyssnar på en. Det är att stå upp för sina känslor.
Tack! ❤ Är glad att jag hittat denna blogg, där jag får läsa Michaels och er andras kloka tankar.
För ett par månader sen valde min flickvän att plötsligt göra slut, efter 2 år tillsammans. För mig kändes det väldigt oväntat då hon under dessa 2 år ”kärleksbombat” mig och sagt att hon älskar mig och att jag är hennes soulmate osv. Hon tyckte plötsligt att vi var för olika och att vi inte hade nån framtid ihop och att vi inte kunde kommunicera. Hon ville heller inte jobba på de saker som hon inte tyckte fungerade mellan oss. Min känsla är att jag tycker att hon inte gav oss en ordentlig chans. Jag tycker att det vi delade som var bra vägde tyngre än det som inte fungerade så bra. Jag upplever det som att hon bara kastade bort vår relation alldeles för lättvindigt. Men jag får finna mig i att hon inte ville mer och försöka respektera det. Det känns så sorgligt bara att ha förlorat inte bara den som jag älskade utan också min bästa vän. Vi hördes och sågs nästan varje dag i 2 års tid och sen hon gjort slut har jag inte hört ett ljud från henne. Kanske är det lika bra, men det gör ändå ont. Jag trodde att jag var en viktig person i hennes liv. Hon var annorlunda det allra sista innan uppbrottet. Jag kände inte den personen och jag tyckte inte om den. Jag undrar mycket över om det hade någonting med hennes sjukdom att göra. Hon hade bipolär typ 2 men hade varit symtomfri i många år och åt medicin. Ibland hamnar jag också i tankar där jag undrar om det hade gjort nån skillnad om jag bara hade agerat si eller så istället… Om jag bara hade slagit lite mer knut på mig själv så kanske hon inte hade gjort slut…. Men så kan man ju inte ha det. Om inte jag kan få vara jag i den här relationen så är den väl inget att ha?
Att vara i en relation handlar väl om att både ge och få. Tyvärr blir det nog mest så i mina relationer att jag ger och ger och ger, och försöker göra allt jag kan för att den andra skall ha det bra. Jag är däremot inte så bra på att se till att jag själv får det jag behöver…
Nästa gång (om det nu blir nån nästa gång) så får jag försöka vara noga med att se till att det är en relation med mer jämnvikt mellan givandet och tagandet.
Din berättelse påminner väldigt mycket om min!
Där är det ingen sjukdom konstaterad men jag upplever henne som extremt ambivalent. Först var allt perfekt, hon ville dela livet och åldras med mig, hon idealiserade mig.
Saknaden är enorm och smärtan total!