Kärleken är empatisk, försöker förstå, visar ödmjukhet, förlåter, ger frihet, är öppen för nya sanningar, är kapabel att känna en medmänniskas smärta, lyfter självförtroende och läker.
Narcissism är kärlekens motsats!
Vi kan alla bära på narcissistiska drag, men det gör oss inte till en emotionell tyrann. Empaten är öppen, självreflekterande och kan känna med en annan människa. Narcissisten är en härskare (som kan verka ödmjuk på ytan), ointresserad av andras mående och hur hon/han påverkar andra genom sitt beteende.
N-personen är en social kameleont och kan inför myndigheter, terapeuter etc. ge sken av att vara en underbar förälder. De studerar och kopierar kärleksfulla människors handlingar, mimik, rörelsemönster, tonläge…
Men det är plagiat! Originalet ser fullständigt annorlunda ut!
Jag pratar med kvinnorna och männen som har suttit i samarbetssamtal med socialtjänsten och den narcissistiska medföräldern. Det verkar tyvärr vara mer regel än undantag att n-personer lyckas manipulera och vinna förtroende hos dem som har till uppgift att lyssna, hjälpa och fatta beslut som är så optimalt som möjligt för de unga.
Jag känner med dig som har barn tillsammans med en n-person och tvingas sitta på dessa möten med känslan av att vara förminskad och ifrågasatt. När du visar känslor kanske du anses som obalanserad. Tack och lov finns det de som genomskådar n:s strategier.
Det krävs ett tränat öga och stor erfarenhet för att inte förföras av ”den kloke, inkännande (inte detsamma som medkännande), karismatiske, känslige, sårade, verbale, intellektuellt skarpe, socialt respekterade” personen.
Det är för det mesta på tu man hand, inom era väggar som Mr/Miss Hyde visar sig. Det är under frustrationens och tristessens timmar som n-personen visar hela sin repertoar. Inför dem som har makten att bestämma tar hon eller han på sig den perfekta masken.
Det är du som lever eller har levt tillsammans med n-personen som är expert på hur det verkligen ligger till! Det är du som mötts av mörkret från den som saknar empati, har en uppblåst självbild, är en mästare på att smickra och trycka ner närhelst de känner för det.
Det är min förhoppning att du ska känna att du inte är ensam. Varmt välkommen imorgon!
Michael Thor Larsen – relationscoach
Kan man se webbinaret i efterhand?
Mkt spännande
Om man själv har varit med om det som så träffande beskrivs i texten, ja då vet man att det är inget annat än en långt utdragen mardröm det handlar om.
Kanske måste man ha varit med om det själv för att fullt ut kunna förstå på hur många olika plan hela ens jag och tillvaro slås sönder i fall man hamnar i vägen för en n eller p person.
Det heter personlighetsstörning och det tog lång tid innan jag helt förstod varför. Men dessa personer är inte ”sjuka” i allmän, laglig eller juridisk mening.
De kan föra sig, charmera i princip alla och tänka ut avancerade hämndplaner mot de som kommer i vägen för dem.
Det är fruktansvärt skrämmande på många plan att vara föremål för en sådan persons attacker.
När inte skuld, skam eller empati finns, finns inte heller några gränser för vad personen kan göra.
Tillslut blir man väldigt påverkad och på sin vakt.
Och ja, med risk för att låta osannolik, så kan jag konstatera att många av de personer som ska vara där som ett stöd från samhällets sida inte är bättre rustade än andra, för att stå emot n eller p personens lögner och manipulationer.
Hur hjälper man sina barn då? Genom att stå för tryggheten, lugnet och villkorslös kärlek som tål en del. Det är väldigt hårt och orättvist det som drabbar barnen och de behöver mycket förståelse och utrymme för att hantera sin sorg och alla motstridiga känslor. Kärleken till barnen är så stor och stark och därför klarar jag mer än vad jag någonsin trodde innan allt rasade.
Mina tankar går till er som lever och kämpar med det här, styrkekramar!
Zenit – som du skriver så är jag helt säker på att har man inte levt med en n-person kan man inte förstå hur svårt det är.
Tillvaron som består av skiftande känslor och humör där anpassningen äter all energi går inte att förklara för någon annan som inte varit i den miljön.
Jag har genom en släkting fått kontakt med en kvinna som levt som jag. Det är skrämmande och tröstande att vi exakt känner igen oss när någon av oss berättar om en händelse i livet med n. Ibland är det som att det är samma man!
Du skriver om barnen och att stå för trygghet, lugn och villkorslös kärlek. Instämmer till fullo med dig. Det är som man ska vara som förälder – MEN i ett n-förhållande behöver alla dessa delar förstärkas! Till det kommer att vara ett steg före i vad som ska hända, skydda, undvika situationer som kan utlösa ilska och utbrott, samla ihop och ge balsam till det utsatta barnet.
Jag har gjort detta i många år, barnen är stora ungdomar nu och familjen är delad sedan några år.
Det barn som varit utsatt i vår familj sökte alltid, utan framgång…, pappans kärlek. Det var istället väldigt fula ord, gapande, sarkasm, straff och hot. Nu som tonåring har pappan gett doser av uppmärksamhet och barnet har nu satt pappan på en piedestal. Äntligen får hen uppmärksamhet!
Det är svårt att se och framförallt mötas av samma ordval/beteende som pappans hos det barn som jag stöttat och försvarat i alla år och som mått så dåligt av pappans beteende tidigare. Jag är rädd att mitt barn blir likadan då hen lever halvtid med pappan och längtar efter uppmärksamhet och suger åt sig allt pappan gör och säger. Nu kämpar jag med att möta hens sarkasm, irritation och beteende gentemot mig. Kvinnoföraktet och överlägsenheten börjar märkas. Hur stark är pappans påverkan gentemot min? Jag är fortfarande lugn, trygg och ger kärlek men gränsdragningen för vad som är ok att säga och göra behöver jag göra oerhört tydlig. Jag hoppas att det räcker.
Vi är många som kämpar – styrkekram till er alla!
Essie, verkligen styrka till dig! Förstår vad oerhört smärtsamt det måste vara det du beskriver. Men jag är övertygad om att barnen i slutändan kommer att se vad du har gjort för dem. Det tråkiga är väl tyvärr att man ofta förstår livet baklänges. Tvivla inte på att barnen vet vad du har givit och ger dem. Min äldsta vacklade ett tag, mådde väldigt dåligt. Nu har hen återfått någon slags balans, men jag är standby dygnet runt då hen är hos pappa. Ibland är jag helt slut över att ta emot all drama via telefon och sms, mitt liv finns inte på något sätt, men det är vad jag kan ge. Närvaro.
Styrkekram till dig!
Zenit och Essie. Jag håller med. Den som inte levt med en n-person kan inte förstå hur det är. Det är helt ofattbart att det finns sådana människor. Jag förstår er om det kan vara till nån tröst. All lycka till er.
Jag bröt mig loss för några år sedan efter att ha levt nertryckt i många år. Jag kan hantera honom bättre nu. Han kommer inte åt mig längre och vi kan till och med ha en stundtals fin relation. Jag har väl insett att jag får acceptera honom som han är. Han kan vara trevlig att umgås med trots att han är som han är.
Däremot har vår vuxna dotter nu blivit mer drabbad. Det är som om han måste ha någon att lura och trycka ned. De små kränkningar som han förut ständigt gjorde mot mig gör han nu mot henne, om än i mindre omfattning. Men jag vill inte att hon ska ta över min roll som slagpåse.
Det är svårt att säga hur mycket skada hon tagit under uppväxten av den passiva aggressiviteten som hela tiden legat som någon slags bakgrundsstrålning. Lögner, oförsonlighet, kompromissvägran, ständigt svikna löften, aldrig kunna veta vad som gäller. Nästan aldrig få ta hem kompisar. Sjukdom som han passande nog drabbades av så fort nåt roligt skulle ske som hon sett fram emot.
Vår dotter mår nu dåligt och behöver stöd från sina föräldrar men han vägrar ställa upp. Utifrån ser det dock ut som om ställer upp.
Det värsta är att han gör saker på ett egentligen oantastligt sätt. Det är så subtila saker som inte går att komma åt. Hur förklarar man att det har gjort något med en att pappa har varit den enda i familjen som gått klädd i dyra designkläder från NK, utan att det verkar som om man är en bortskämd och otacksam skitunge? Sådana ständiga markeringar.
Försöker hon prata med honom får hon tillbaka vad det är för fel på henne.
Eftersom jag själv har blivit drabbad försöker jag stötta henne så mycket jag kan och förklara att hon HAR inte fel i sina känslor. Jag vet exakt vad hon menar. Jag är glad att hon ser vad han gör mot henne. För mig tog det många år att se vad han gjorde. Jag trodde på vad han sa om mig och var tacksam för att han stod ut med mig.
När jag nu försöker prata med honom om att han måste sluta med det han gör mot henne, om han vill rädda DERAS relation, går han till attack mot mig. Istället för att lyssna och försöka förstå. Nånstans tror jag ju ändå att hon är det enda han verkligen bryr sig om. Och skulle vilja ändra sig för – om han nu kan det.
Så svårt och komplext det du beskriver Yllet.
Någonstans lever dessa personer på att allt på något sätt kan passera i slutändan. Vi har alla våra sidor, vi kan alla någon gång agera manipulativt, vi kan agera fel gentemot familj och vänner och såra de som står oss närmast.
Men det betyder inte att vi gör det medvetet för att skada eller att vi inte kan känna oss ångerfulla.
För mig är det centrala oförmågan hos dessa personer att känna skuld, skam och empati. Det förändrar allt.
Din dotter behöver dig och jag tror att allt det du ger i form av stöd och förståelse i slutändan är det som kommer att vara viktigt. Men det kommer inte att vara lätt.
Något som jag ofta fick höra av de som jag möte i början av min resa ur allt det hemska, och som ofta bara gjorde mig än mer stressad, var att om jag mår bra mår barnen bra..
Tror ändå att det är viktigt. Ta tillbaka din drottningtron!!
Styrkekramar
Tack Zenit!
Det är så få man kan prata om med sånt här, så få som förstår. Som flera har skrivit ovan.
Hej,
Lever indirekt med en person som jag är helt säker på har iaf narcissistiska/borderline drag.
Det är min sambos ex, som just nu skapar en ohållbar tillvaro för oss alla.
Det har ju alltid gått upp och ner och varit väldigt struligt till och från redan innan jag kom in i bilden för 2 år sen (dom hade då redan varit skilda i 4 år, men varit i familjerätten pga av orosanmälan mm.
Tänkte väl någonstans att allt blir väl bättre med tiden men istället så känns det som att allt bara bli värre och värre och nu på slutet har ju i stort sett allt riktats som ett hat mot mig. Främst i långa och många elaka sms till min sambo om hur hemsk jag är, men jag är ju även orolig för hur hon pratar och agerar mot barnen, som man märker mår dåligt i det här också.
Hade så gärna sett det här webinariet, kommer du köra det igen, eller kan man få tillgång till det på något annat sätt?
Behöver just nu allt tips vi kan få för hur vi ska handskas med det här utan att förvärra allt, för just nu känns det som att hur vi än gör så hjälper inget.
Känner igen varenda ord Zenit och Essie. Känner mig ngt mindre ensam när jag ser att det finns fler som levt på samma sätt. Tack för att ni delar..