Se varandra djupt i ögonen under fem minuter om dagen. Krama varandra under två minuter och säg vad du uppskattar i partnern. Ta en spa-weekend och hitta tillbaka till gnistan. De välmenande terapeutiska förslagen är många! Men attraktion är ingenting man resonerar och analyserar sig fram till. Eller lockar fram med hjälp av olika coachingmodeller.
Det fungerar inte så, även om vi av hela hjärtat hoppas på att glöden ska komma tillbaka och starta en romantisk ”skogsbrand”.
Om nednötningsprocessen har pågått över lång tid och förhållandet tillåtits att gå på trött rutin, fungerar inga närhetsskapande övningar i världen. Istället kan de tappra försöken förstöra ytterligare.
Par som hamnar i prestationsångest: ”jag måste kunna känna attraktion för honom/henne! Om vi bara gör läxan som terapeuten gav oss, ska vi nog få det att fungera…”
Ur mitt perspektiv är det inte mentala resonemang och god vilja som får människor att hitta tillbaka till det sköna ruset i bröstkorgen, utan den djupa upplevelsen av att loppet kan vara kört. Att vi faktiskt kanske aldrig kommer att nå fram till varandra! Om vi kan känna: ”så fruktansvärt tomt där är utan honom/henne i mitt liv! Detta är vad jag kommer att sakna mer än någonting annat.”
Idealet, vilket långt ifrån alltid är praktiskt realistiskt för många, är ett par månaders avstånd från varandra. Inte mötas eller prata! Ingen kontakt! Fullständig tystnad! Som sagt: det är långt ifrån genomförbart för många med tanke på barn och boende. Men i den bästa av världar…
I tystnaden kan saknad uppstå. Kanske upptäcker vi att kärleken inte helt har utplånats. Kanske saknar vi värmen från hans/hennes kropp, skrattet, samtalen, omtänksamheten…
Är attraktionen helt borta finns det ingenting i världen vi kan göra. Vi behöver se och göra någonting åt varningssignalerna i tid – annars är loppet kört!
Michael Larsen – relationscoach
Det här kändes.
Japp, kändes rakt in i hjärtat….
Jag träffar mitt x i mellanåt som kk mest. Vi har en enorm attraktion. Vi var tillsammans i 3 år sen var vi ifrån varandra under 2 år. För att nu träffas sporadiskt sedam 1,5 år. Han säger att han tycker om mig, men är ju inte kär i mig. Hur ska jag tänka där?
Jag har tänkt över det där med kärlek och fysisk attraktion. Ibland är det svårt att veta om det är både kärlek och attraktion eller om det bara handlar om den kroppsliga kemin. För bara för att man dras till någon så behöver det automatiskt inte handla om kärlek. Handlar det om riktig och djup kärlek så känner man stark kärlek mentalt förutom fysisk attraktion. Så upplever jag att det är. Har man levt ihop länge och man inte vet vad man känner längre så kan man tänka över hur man känner för den andre. Och kanske det behövs en paus, att vara ifrån varandra ett tag, för att man ska kunna veta på riktigt.