Du har känt dig ljummet halvintresserad, opassionerad och lat inför förhållandet. En dag får du höra att hon eller han vill lämna dig och nu händer det plötsligt saker. Vi börjar anstränga oss – köper presenter, försök till middagar ute, resa och andra charmoffensiver. Du möts av: ”jag vill inte längre. Mina känslor har svalnat.”
Vad är det i jakten på revansch som är så kraftfullt? Varför är det vi inte kan få så enormt intressant? Det vi tidigare var halvslumrande inför är nu det mest åtråvärda.
Hade Michael Kors väskan varit ”gudomlig!” om den såldes i stora upplagor på Lidl för 129:- ? Nej, det är den exklusiva inramningen, det icke självklara och lite sparsmakade som väcker ”vill ha!” i oss.
Jag menar inte att det inte kan vara kärlek som driver oss till att önska tillbaka ett ex, men ofta kan egot ikläda sig förskönande dräkter. För visst är vi ädla i de egna motiven?
Om vi lyckas hitta knappen för bättre impulskontroll, vinner vi tid till att fundera över vad som är vad. Genuint intresse eller ”jag skall minsann visa!” Som så mycket annat inom oss är det ofta en kombination av krafter.
Ångestsvallningar frestar till ett SKICKA. Bättre än att kämpa för stå emot (vi förlorar oftast ändå), är att förstå dig själv. Eftertanke är en gåva vi alla kan utveckla. Små, små segrar som ökar självförtroendet en aning. En aning som kan förändra allt.
Avslutningsvis: det är ok att göra misstag, vara förtvivlad, desperat och ensam. Bara var medveten om att nostalgi, försköning och idealiseringsfällorna är extremt hypnotiska.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag och min föredetta fanns i varandras liv under 12 år. Oftast var det inte bra och jag kan erkänna att jag inte behandlade honom bra. Men ändå var det vi, ibland som par-ibland som vänner. Han var min familj. Det har nu gått två år sedan vi helt sa upp kontakten men det går inte en dag utan att jag tänker på honom eller drömmer om honom på natten. Har inte släppt in någon annan på livet efter honom. När ska det bli bättre?
Förstår att det är jobbigt för dig. En fråga: har du klippt av hoppet? Längtan om att det kanske, kanske en dag skall bli ni igen. Du säger att det oftast inte var bra – nöj dig inte med det halvbra/dåliga. I ensamheten är det lätt att idealisera. Allt det bästa till dig.
Hoppet finns tyvärr kvar. Trots att han har en ny och de verkar lyckliga tillsammans. Han sa till mig en gång att han var tvungen att testa något nytt – träffa någon ny. För att vi kanske en dag skulle kunna hitta tillbaka till varandra. Jag vill släppa honom, glömma honom och gå vidare. Men jag saknar honom så att det gör ont än idag. Känns inte som om det var två år sedan vi sist talades vid, utan mer som igår.
Det konstiga är också att jag känner mig inte ensam på det viset. Jag kan inte säga att jag saknar tvåsamheten. Sedan vi bröt har jag inte tittat åt en annan man, är inte ens intresserad. Kanske en del av sorgeprocessen, ett slags försvar. Vad vet jag..
Jag känner igen mig i det du skriver att han var din familj och att man tänker på den andre ofta. Att det som var bra tar över tankarna och att det som faktiskt inte var bra hamnar långt bak i minnesbanken , lite småsuddigt så där så att det plötsligt inte känns som om det var så illa, för det goda är tydligare. Mitt förhållande var på många sätt jättebra men det var också mycket som fattades, som jag längtade efter, som jag faktiskt mådde riktigt dåligt över och när vi sen är ensamma så tror jag att det är tvåsamhetskänslan som fattas oss, inte kanske just ens förra partner. När jag tänker på mitt ex och det blir lite för mycket ” av det goda” så brukar jag sluta ögonen och tänka på alla de tillfällen när jag kände mig ensam i hans sällskap och känslan det gav mig rent fysiskt. Den vill jag aldrig ha tillbaka hur mycket han än betydde för mig. Du får lura psyket om det behövs. Jag brukar fylla tankarna med saker jag upplevt där han inte varit med, om
” han kommer över mig”. Jag trycker ut honom ur huvudet genom att tvinga mig själv att tänka på annat. Det fungerar faktiskt. Drömmar är lite svårare att komma åt. Jag vet inte hur mycket du gör tillsammans med andra, om du tränar eller har någon fritidssyssla men det har hjälpt mig jättemycket. Nya intryck, nya samtal och upplevelser.Jag lovar dig att det kommer att bli bättre. Jag hoppas också att vi en dag kan se på det som var utan att det påverkar oss i negativ bemärkelse utan snarare att vi kan se det som en erfarenhet, en del av vårt liv som vi bär med oss utan att det smärtar eller hindrar oss att gå vidare. Fördelen när gamla drömmar inte uppfylls är att det ger utrymme för nya. / Maria
Tråkigt att höra det du varit med om, men jag beundrar din styrka. Det där med att lura psyket har jag länge använt mig av. Dessvärre verkar det inte fungera för mig. Som du säger kan man inte göra något åt ens drömmar. Jag har verkligen försökt allt och det är inte som att jag låter det här ta över min vardag. Jag håller på att studera på universitet. Har flyttat till en ny stad och skaffat nya vänner. Men han finns där i bakhuvudet. Försöker trösta mig med det gamla talesättet ”tiden läker alla sår”. Hur lång tid då? 😉
Väldigt fina och kloka ord Maria. Tack!!
Jag lämnade honom, efter 20 år tillsammans för jag tyckte inte att vi hade det bra. Jag gav upp mitt allt, min familj och mitt hus för att jag var vilsen. Jag kände ingenting, jag viste ingenting om vad jag tyckte eller ville. Så med ett totalt förvirrat tillstånd där hela min hjärna skrek STOP så flyttade jag. Jag grät varje dag men kunde ändå inte känna någonting. Jag gick hos en psykolog och jag fann tröst i en annan mans famn och värld och hela tiden sa jag till mig själv att det här är så fel, men fick inte ihop känslor och förnuft. Han gjorde allt för att rädda oss och jag gjorde allt för att förstöra. Samtidigt så gick jag mer och mer sönder. 7 mån efter separationen börjar jag känna en längtan och min psykolog säger åt mig att inte säga det till honom förrän jag vet absolut vad jag känner och vill. När jag börjar känna mig säker får jag veta att han har börjat träffa en annan. Han är kär i en annan och jag……vill ha tillbaka min man, min familj och mitt hus. Mitt liv. Nu har det gått lite mer än ett år och jag gråter varje dag. Jag gråter så fort jag har pratat med honom eller sett honom. Jag klarar inte av att gå och handla, knappt gå ut med rädslan att se honom med henne för jag bryter ihop. Utan att kunna kontrollera det. Jag bryter ihop offentligt utan att kunna styra det. Jag sover dåligt då jag varje natt drömmer om honom och jag vaknar gråtandes. Jag vill inte leva men jag måste för jag har barn att finnas kvar för. Men jag är ett dött skal med ett fejkat leende. Jag gjorde det här.
Fi, Åh vad mycket smärta i det du skriver. Det gör ont att läsa. Jag hoppas att du tar all hjälp du kan få att komma ur det du känner nu. All styrka till dig /Maria
Jag önskar att jag kunde säga att allt kommer att lösa sig. Men trots min egen situation tror jag någonstans det. Kan inte föreställa mig hur du mår och min tröst handlar inte heller om det. Jag tror att en dag kommer du känna att du mår lite bättre och så småningom se på allting med annorlunda ögon. Kanske inte idag eller imorgon, men det kommer. Livet kommer inte längre då att handla om honom, utan om dig och dina barn. Fokusera på det som är viktigt i livet och ta en dag i taget. Stor kram
Tack för att du delar så generöst ”En gång” – hoppet behöver tid för att tappa sin kraft. Ett steg, en dag åt gången, andetag och sörja av sig. Kloka människor i sin närhet. Varma tankar till dig.
När jag började läsa ditt inlägg så slog hjärtat dubbelslag, jag trodde du var min fd fru, allt stämde så bra, 20år, 7 månader, vllse osv…fast här står jag med hus och barnen men ensam. Min fru bara sonika lämnade ringarna och sa att det var över, två veckor därefter förlovade hon sig. Har nu gått 5månade men man är ju precis som du tom, ensam, ledsen och förstår det inte, ingen i släkten gör det.
Men det är nog det som är grejen, måste man förstå det?
Börjar mer och mer strunta i att försöka förstå, det har hänt, jag kan inte ändra historia, jag kan dock forma framtid eller föröka göra det.
Måste vara oerhört frustrerande Allan att bli lämnad så hastigt. Lätt att missa varningssignalerna i en stressig vardag. Håller med dig om att allt inte går att förstå. Du verkar ha en inställning som tjänar dig: ”jag kan inte ändra historia…” Tack för att du delar med dig.
Det gör ont att läsa om din smärta Fi. Förstår att du går igenom ett helvete. Jag hoppas innerligt att dina tårar kommer att rensa ut sorgen, så att du en dag kan stå upp igen. Jag finns här om du behöver någon att prata med. Det är lätt att förväxla känslan av att inte vilja leva, med den desperata längtan efter att bli av med det som gör så ont i bröstkorgen. Det kan vara svårt att hålla isär begreppen. Längtan att leva utan smärta.
…..när någon annan fattar beslutet så har man ju förlorat möjligheten att göra ett eget val, det ligger helt plötsligt i någon annans händer. Tror rädslan och chocken sätter igång en kedja av reaktioner om att bl a ”ställa allt tillrätta ” och tänka ” om bara …”, precis som du beskriver ovan. Så var det för mig den gången.Försköning var tapetserat på väggarna där hemma…
Det du nämner med att ”ställa allt tillrätta” är oerhört vanligt. Många som känner igen sig i det Lin. Tack!