Jag hade mina barn, föräldrar, syster och vänner, men trots deras kärlek så kände jag mig så fruktansvärt ensam.
Jag bar på den plågsamma känslan av tristess kring mitt eget sällskap. Allt som kunde skönjas i tunneln var mörker. Varför kunde mina tankar och tyngden i bröstkorgen inte bara försvinna? Hur kunde jag sitta så fast?
Läste citat om hur vi skulpterar våra egna liv och betydelsen av att hitta sig själv etc. Orden var i mina ögon rena klyschor som bara bekräftade hur fel jag var.
Det var väl bara att ta tag i sin situation?
Någon skulle kunna hävda att vi är ansvariga för vårt tillstånd, och att ensamhet går att göra någonting åt, om vi ”bara tar tag” i saker. Dessa påståenden är delvis riktiga, men bara delvis, eftersom ensamheten kan ha kapslat in oss i ett mående som gör att vi saknar all energi och förmåga till att känna hopp.
Om det var enkelt för den ensamma att skapa nya relationer, så hade hon eller han gjort så för längesen. Om det fanns en magisk formel för att komma ur depressiva tillstånd, så hade ingen vistats på den där mörka och ogästvänliga planeten.
Vi behöver inse att alla inte upplever verkligheten såsom vi själva, och att det finns emotionella tillstånd som gör att förmågan till att knyta nya sociala kontakter är utslagen.
Det finns som jag ser det, en stor skamstämpel när det gäller ensamhet, eftersom det är lätt skuldbelägga sig själv (och andra) p.g.a. av alla budskap som vi via bl.a. sociala medier matas med: ”måste bero på mig då jag är ensam. Jag saknar förmåga att rycka upp mig och ta tag i livet. Alla andras liv glänser ju!”
Relationer, kärlek, framtidshopp och känslan av att ha stöd i ryggslutet, är grundläggande för dig och mig. Ensamhet får oss att älta eller i vissa fall t.o.m. stänga av. Ofrivillig ensamhet fräter på våra själar.
En vänlig handling eller något till synes smått som ett leende kan fylla en människas dag med hopp. Små, små murbräckor som får ensamhetsmuren att krackelera och så småningom falla samman. Vi behöver varandra! Vi behöver varandra.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Jag känner mej så ensam. Separerade för ett och ett halvt år sen, exmannen flyttade två mil bort tillsammans med sin 20 år yngre nya flickvän. Han föreslog att barnen, nu 7 och 9, kunde bo mer hos mej. Nu när rutinerna börjar sätta sej och alla fått en liten chans att landa vill han ändra och ha varannan vecka. Barnen säger att dom tycker det är bra som det är. Och jag hade helst haft dom hela tiden. Måste vi ändra nu bara för att det passar honom?
Mitt i prick på mig verkligen men vad har det med narcissisten att göra?