Under den där väldigt speciella stunden; då någonting väldigt kraftfullt och behagligt faller på plats inom dig. Det där ögonblicket som i grunden förändrar din inställning till förhållandet, eller f.d. sådant och som får stress och paniktankar att lägga sig. Känslan; nej! Någonting mycket djupare än en känsla, utan en fundamental och omstörtande insikt som får dig att säga: ”Tack! Tack! Nu har jag förstått!”
Personer berättar för mig att de har bett och bönat efter den torftiga och snåla uppmärksamheten från den som saknar de flesta, eller samtliga livsnödvändiga egenskaper i en relation.
Vi formas i extremt hög grad av våra nära relationer, och om har vi varit utsatta för emotionella övergrepp under månader och år, förlorar vi vår klarsynthet. Vi vet att någonting är fel, men vi går tillbaka för att knäckas lite till. Och lite till! Allt emot vår vilja!
Vi människor har svårt att tro på att en partner kan säga och göra saker som sårar oss på djupet. Han eller hon är ju den som ska vilja oss väl i alla lägen! Men så är det inte alltid! Jag tänker inte främst på de extremare formerna av känslomässig manipulation, utan de som går relativt osynligt förbi. En liten ”sanning” här och en ”sanning” där. Kommentarer och ifrågasättande, inte av sådant som du gör, utan själva kärnan av din person.
Du börjar ifrågasätta och tvivla på att du är kvinna eller man nog. Om du är tillräckligt kompetent inom en olika områden. Om du är sexuellt utbytbar.
Det petas i dina emotionella sår (vilka vi alla har i olika former) utan att du inledningsvis noterar det. Det subtila är effektivt! Du börjar försvagas inombords, och blir alltmer förhandlingsvillig kring det som strider mot dina grundvärderingar gällande kärlek och relationer. Du går över dina gränser för att få någon procent av den läckra middagen som dukats fram. Du blir inte i närheten av mätt! Tvärtom – ännu mer frustrerad!
Men så en dag så hittar du din oas. Platsen som ingen kan ta ifrån dig! När det som du har varit med om sjunker in och du kan se ”teaterpjäsen” på håll, når du självrespektens tydliga stämma.
Michael – relationsterapeut
Tack för dessa ord, det stämmer precis på mig!
Detta hände i mitt första förhållande där jag var den som var äcklig att ta i, tjock, (165 och 52kg), skulle inte lägga mig i diskussionen och absolut inte skratta. Dum i huvudet var jag varje dag.
Sen var han otrogen och det fick mig att göra slut.
Så skönt! Tog tid att våga bli kär igen. Någon terapi blev det inte då.
Fem år senare mötte jag mannen som senare blev pappa till våra nu vuxna döttrar. Gifta i 30 år, och nyligen blev han pensionär och nu skulle vi få mer tid tillsammans. Då utsätter han mig för en emotionell otrohet under 6 veckor, med en 27 år yngre kvinna som skickar honom väldigt sensuella bilder och videor, som avslutas med en puss. De är tydligen bara själsfränder och när jag i 4e veckan kommer på honom med att råka se en bild, som inte tillför vårt gemensamma förhållande något, blir jag skogstokig.
Jag kräver att deras sk tidsfördriv avslutas bums. Två v senare är de fortfarande kvar i chattret och jag gör slut. Ringen åker av och vi sover inte i samma säng.
In i terapisvängen för ett 34 årigt förhållande kan jag väl inte kasta bort, när han säger att han älskar bara mig, hon var ”bara ett tidsfördriv”?
Jag svarade, att ni har båda emotionellt misshandlat mina känslor och vårt förhållande är raserat.
Men det ska tydligen gå att bygga upp förhållandet på nytt. Jag ska acceptera det som hänt, förlåta min man och finna en ny tillit till honom, som nu är en något smutsigare och van lögnare. Han lovar att det var en engångsgrej. Ja, de veckorna glömde du bort att du hade en fru, vita lögner som blev kolsvarta. Jag ber honom kolla om han fått en frontallobsdemens, då dessa kan tappa omdömet. Jag vill gärna ha en orsak för det är väl mycket bättre att ha en mogen fru, trots rynkor och skavanker?
Där är jag nu och det finns stunder jag bara vill dra härifrån, samtidigt stunder vi är tillbaka i skrattet och kramen är varm. Tiden läker inte sorg jag ska bara lära mig att hantera detta, också.
Oj, det blev långt, men så skönt att få skriva av sig lite och tack för att du orkade läsa om du gjorde det!