En man kommer hem från sitt jobb och byter om till arbetskläder för att renovera på familjens hus. Han brinner av iver att få projektet färdigställt till sin älskade frus födelsedag. Han är trygg, omtänksam och håller familjen nära sitt hjärta.
En kvinna är efter tio år fortfarande upp över öronen förälskad i sin man. Senast i förrgår, under den romantiska middagen sa han till henne hur förundrad han var över deras starka band. De älskade senare passionerat!
Fyra dagar senare möts dessa två för varandra främmande personer på en psykiatrisk vårdavdelning. Ingen av dem har tidigare lidit av psykisk ohälsa. Men nu gör de! Båda deras världar rasade samman i grunden när det blinkade till i respektive partners mobil. De gick från ett normalt hälsotillstånd till fullständigt emotionellt haveri på bara några minuter.
När våra kroppar och psyken är avslappnade. När vi känner oss älskade och älskar, badar våra hjärnor bokstavligen i ett fantastiskt hormonrus. När ”proppen” dras ut och vi blixtsnabbt töms på dessa ämnen, blir det för mycket för vår psyken. Vi tvingas att på ett litet ögonblick ta in någonting som tidigare under dagen var fullständigt otänkbart.
Om vi sedan utsätts för liknande emotionella övergrepp igen och igen… går tillbaka till en relation där destruktiva handlingar fortgår, hamnar vi i ett självskadebeteende som kan vara livshotande. Det är fler själar än du kan ana som faller därför att vi människor till naturen är hoppfulla. Vi hoppas på det bättre i varandra!
Kvinnan går tillbaka till mannen som hon fortfarande älskar, och han lovar dyrt och heligt att den andra kvinnan är ett avslutat kapitel. ”Det är du och jag mot världen!” Säger han. Tre veckor senare är kvinnan nedbruten!
Här skulle många av oss kunna säga: ”men bryt med den idioten! Hon förtjänar bättre! Man är alltid två om ett förhållande. Man måste leva med självrespekt.”
Logiskt sätt är dessa uttalanden kanske riktiga, men ett känslosystem som är utsatt för hård belastning i kombination med emotionellt finstämda personligheter, är sårbart. Vi är egentligen alla sårbara! Vi vet dock alla inte var vår känslomässiga brytpunkt ligger. Vissa har turen att inte ha behövt hamna vid de sista emotionella utposterna.
Tänk på vilka råd du ger till andra. Vi vet inte vilka inre platser som de befinner sig på. Var varsamma mot varandra!
Michael Larsen – relationscoach
Du har så rätt Michael! Har upplevt det många gånger när vänner uttalar sig om ens situation när man redan är nedbruten och de klara, smärtsamma orden skär djupare i ett redan öppet sår. Uppfordringar och klyschor är det sista man behöver höra just då.
Fick mig en tankeställare när jag själv skrev häromdagen till en annan person i tråden. Det är så lätt att låta hård och klar när man egentligen inte har en aning om var och hur den andra personen mår. Mer mjuka frågor och en varm hand på axeln gör mer gott i själen då. Önskar er alla en fin kväll!
Stor igenkänning i denna text.
Ibland har jag tänkt att man kanske tyvärr måste ha befunnit sig i en sådan här situation för att kunna förstå fullt ut.
Särskilt i början då man befinner sig i ett tillstånd av chock och allt känns upp och ner, är det väldigt skört. Då kan obetänksamma kommentarer från vänner och nära göra väldigt mycket ont och vara direkt skadliga.
För mig har bland annat denna blogg, litteratur och filmer varit en stor hjälp.
Jag har varit tvungen att först och främst komma till en punkt där jag kunde förlåta mig själv för att ha hamnat i den situation jag gjorde.
Tack för att ni delar med er!