En kvinna säger: ”Jag har aldrig ställts inför en partner som gör så här och därför har jag inget att förhålla mig till.” Hon vet inte vad hon ska säga och göra när mannen som hon har träffat (”fantastisk” på många sätt), men samtidigt gränsöverskridande. Hon kan inte direkt ta på det, men upplevelsen är att han flirtar med några av hennes väninnor. ”Antagligen är han bara social, avslappnad och väldigt trevlig. Det är nog jag som är överkänslig.”
Kvinnan är nyförälskad och vill att det ska fungera. Och så lägger hon märke till det igen: lite väl sökande blickar på restaurangen och överdrivet trevlig mot en ur personalen. Hon uppmärksammar honom på det hon lägger märke till, men han dribblar bort henne med att säga att det är ingenting, och att hon ”får ta och titta närmare på sitt kontrollbehov.” Hon rannsakar sig själv och börjar så smått se sig själv som svartsjuk: ”jag får jobba med detta.”
Mannens mobil är alltid på ljudlös och med fönstret nedåt. Han berättar att han lämnade sitt ex därför att hon inte kunde ta att han umgicks så mycket med sina vänner (samtliga kvinnor och singlar). ”Man äger inte någon”, säger mannen och självklart håller kvinnan med: ”man äger inte…, men varför får jag inte träffa hans vänner? Och mobilen som…”
Hennes intuition säger tydligt till henne att det är någonting fundamentalt som inte stämmer, men hon vill inte mista de trevliga stunderna tillsammans med honom.
Månader går och den emotionella detonationen slår till: han har varit med flera andra kvinnor samtidigt som de har träffats.
Detta är ett av många exempel på hur vi kan ha en magkänsla som vi inte agerar på, därför att den vi är förälskade i är så övertygande i sin argumentation. Han eller hon lägger ut verbala dimridåer för att förvirra oss. Vi hamnar på den vi tror är inbillningens väg och litar inte längre litar på våra instinkter. Vi vill så innerligt att det ska hålla.
Jag ser det så här: vi behöver hålla våra emotionella välmåendevapen tätt intill. Grundvärderingarna kring relationer och kärlek som vi aldrig förhandlar bort, oavsett vad vi känner för personen. Om det är centralt för dig med exklusivitet (två i ett förhållande. Inte tre, fyra, fem…) så lämna aldrig ifrån dig den sanningen. Även om du är upp över öronen förälskad!
Om känslomässig intimitet och djupare kommunikation är syret för dig i en tvåsamhet, så stanna inte med personen som är en emotionell analfabet och ointresserad av riktiga möten.
Se upp för den gradvisa anpassningen till det som är nedbrytande. Se igenom subtila härskartekniker. Är ord och handling i synk? Känner du dig genuint uppskattad och respekterad tillsammans med honom eller henne? Lev inte bara på potentialer om att han/hon en dag kanske kommer att förändras.
Hur mycket är din tid och ditt hjärta värt? Hur ser den goda omtanken till dig själv ut?
-Michael
Är särbo med en kille som gått igenom mycket. Han var otrogen mot sin gravida tjej med mig, vet inte hur ärligt allting skedde. Men han mådde dåligt länge. Sen fick han cancer men som tur var gick bra efter behandling! Han har ett företag som vi ska köra på enligt honom.. allting kretsar kring hans framgång i företaget. Han rent utav kör över mig. Ex; han ”tvingar” mig att ta motorsågskort för det måste vi ha i företaget. Jag är lite tveksam om det verkligen är det jag vill. Men det lyssnar han inte på utan bokar, bestämmer och kör på. Han är lite nedsättande i sitt sätt.. jag har lite olika blandade jobb och försöker få ihop mitt liv med mina tre barn. Han är duktig inom industri och tjänar bra och är dessutom otroligt duktig! Men enligt honom skulle han aldrig ha sånna jobb för det är så dåligt betalt. Men jag trivs ju faktiskt! Om jag exempel sågar brädor och sätter upp på väggen och känner mig så stolt över att jag faktiskt lyckats och att det ser bra ut, så är det det första han gör rä att ta fram lasern och säger ”det är 2 mm snett”. Det är lite så hela tiden.. så fort jag inte städar hans hem, tar hand om hans gård med alla djur.. vilket jag gjorde när han blev sjuk. Jag åkte mellan mina 3 jobb, tog hand om hans hund, gården med alla djur, hans hem, tröstade hans familj när dom fick panik när han var som dåligast, jag var på sjukhuset och duschade honom. Var med på alla hans behandlingar och hoppade över jobb för att kunna finnas för honom..Jag slet ut mig själv för att hjälpa till. Det gjorde jag med helhjärtat. Men det är nu…. Nu jag ser saker ur ett annat perspektiv. Allting ska göras för honom och i hans ordning. Och jag har tagit upp att jag känner mig förminskad ä, har tappat självförtroendet och är inte alls lika sprallig och glad som jag var förrut. Minns en gång när vi åkte bil och jag hade sjungit till bra musik och var så himla lycklig. När jag är lycklig så lever jag ut! Hela mitt väsen är levande, andligt, spralligt och glatt. Det var första gången han sa åt mig ”att jag skulle lugna ner mig för han blev så stressad” och jag hade bara klivit ur bilen och varit GLAD. Det sitter fortfarande kvar. Är jag för mycket? Jag vågar inte leva ut. Utan kommit på mig själv genom åren (3år tillsammans) att jag checkar liksom av honom. Jag vet inte om jag vill köra igång företaget med han. Då har han full kontroll på mina löner och vad jag gör. Har jobbat tidigare åt honom men inte fått ut någonting utav det. Det är lite mycket men ville bara lätts mitt hjärta. Tack för bra blogg och fina budskap till oss! Må bäst Micke!
Och en dag var vi på middag hos hans mamma. Anton som jag kallar honom har 3 små barn i åldrarna 2 och 2 tvillingar på 4 år. Mina barn är 8,12 och 14. Jag vill absolut inte flytta ihop med Anton med tanke på först och främst barnen. Det räcker med en separation och att dom har en rygg plats att komma hem till. Där kan ingen rubba vad jag känner. Men hans mamma tyckte jag levde i en ”drömvärld” när jag sa att jag har andra drömmar i livet än att flytta in på Antons gård och sköta om hushåll och hans barn när mina har flyttat hemifrån. Hon blev så fruktansvärt upprörd och tyckte jag var uppenbarligen jättekonstig. Men jag stod fast vid och var väldigt tydlig med att jag har en dröm att bygga en liten stuga av timmer när mina barn flyttar hemifrån, nära en sjö. Det är min fina dröm! Har inte tidigare sett henne så utan hon fortsatte malde om att jag lever i en drömvärld. Men då påminne jag henne om hur mycket jag ställt upp och gjort för Anton och att jag borde få bättre respekt. Och att ingen kan säga vad jag ska göra i framtiden eller inte. Ingen ska få ta ifrån mig mina drömmar oavsett hur deras verklighet ser ut. Och Anton.. han satt och kollade snett på mig hela kvällen och höll med sin mamma. Hon vill att jag ska ta hand om Antons barn, hus och gård. Det är så livet är. Nej. Mina drömmer säger annat! Men vad jag än säger eller gör (oftast) så är det fel. Jag har full respekt om han vill bo kvar på familjegården. Det är ju helt fantastisk! Hans barn ska få ärva och allt det där. Jag uppmuntrar till särboskap, egentid och glädje i livet. Nu blev det ännu mer text. Hoppas du orkar läsa. Tack och kram från Norrland!