Jag har läst alla era kommentarer gällande inlägget om kvinnan som lever med en man utan driv och omtanke.
Många av er, liksom jag själv har som första instinktiva tanke: ”lämna! Stanna inte med en sådan mansbebis.”
Men det finns ett stort men!
Jag känner till flera oerhört begåvade och i normala fall starka kvinnor och män, som sitter fast i en ensamhet i tvåsamheten.
Den där förfärliga känslan av tomhet och ensamhet tillsammans med en ”partner” i soffan eller vid matbordet. Tröttheten som plågar kvinnan eller mannen som efter en arbetsdag, kliver in i nästa skift då hon/han går in genom dörren till hemmet.
Den trötta känslan av att det är bättre att ta tag i matlagningen, städningen, tvätten och det övriga plocket på egen hand, än att tvingas gå in i tjatläge som bara gör en ännu mer förbannad.
Klumpen i halsen över att hon eller han inte ser behoven gällande allt som behöver och måste göras i ett hem. Att leva med någon som tar det mesta för givet. Om det vore lätt hade hon gått för längesen.
Ja, det är fortfarande kvinnan i det heterosexuella förhållandet som drar det största lasset i hemmet. Jag är väl medveten om att det finns många undantag, men det är en lång väg kvar.
Kvinnan som vet att hon borde lämna hoppas på förändring. En dag så kanske…
Kvinnan eller mannen som tänker på tomheten om ”partnern” skulle flytta ut:
”Ska jag behöva vara ensam för resten av mitt liv? Kommer jag från och med nu att leva ett liv i ständig längtan efter kärlek?”
Om det vore lätt att lämna, så hade många människor gått från sina relationer. Många!
Michael Thor Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar