Här kommer en repris min bloggvän:
Någon jag kände på nära håll berättade med fascination och en touch av beundran i rösten (min tolkning), att en väninna berättat för henne att hon och hennes man lyckats hålla ihop så länge p.g.a. att de inte sågs alltför ofta. De levde separata liv med sina egna intressen och när de väl sågs var det fina middagar och goda viner, eller ständiga äventyrsresor som gällde. ”Jaha”, tänkte jag: ”det är alltså så du också vill att vi skall ha det.” Det var inte bara en snabbtolkande tanke som slog mig utan något jag adderade ihop med tidigare uttalanden och handlingar.
Misstolka inte det jag skriver: jag älskar livsnjutning, äventyr och att man är TVÅ separata individer i ett förhållande, men inte på bekostnad av närheten. Jag tror på delad vardag: mataffären, sjuka barn på vårdcentralen, läxhjälp etc. Ständiga kickar och ett liv med distans som förutsättning för att relationen skall hålla lämnar jag åt andra. Att hänga i varandras närhet utan att bli uttråkade är för mig något enastående. En plats att hämta kraft på.
Det jag försöker säga till dig med dessa rader är att vi ständigt får budskap om synen på förhållanden och kärlek från en partner. Ignorera inte gester och uttalanden. Under förälskelsefasen är det lätt och naturligt att idealisera. Det är en bra idé att se och lyssna. Ställ frågor och hör även på det som sägs mellan raderna. Var sann mot dig själv. Är vardagsnärhet (inte detsamma som att vara needy och klängig) vikigt för dig, men tydlig individualism för din partner bör du fråga dig själv om detta kommer bidra till lycka.
Vilka erfarenheter har du när det kommer till signaler i relationer? Vad gjorde du med dem?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Närhet och vardag är det jag uppskattar mest och det är ju dit jag vill komma i en relation. Att komma hem från jobbet och ge varandra en kram och dela med sig av dagen. Att inte känna tvånget att prata med varandra hela tiden men ändå veta att möjligheten finns om man vill och behöver.
Tyvärr är min upplevelse från mina senaste förhållanden att min partner vill hoppa fram till vardagen alldeles för snabbt. Närhet i vardagen är för mig något man skapar längs vägen genom att vara just nära både fysiskt och mentalt. Det är inget som går att hasta fram genom att hoppa över steg. Gör man det blir det vara just vardag men utan närheten.
Då blir det tystnad och avstånd istället när partnern kryper ihop med en bok om kvällen med ryggen vänd mot mig.
Usch, jag har samma erfarenhet- man hoppar direkt till vardagen… Hopp i träningsbyxan och den slitna t-shirten, struntar lite hur de ser ut och hur de ter sig, skippar det yttre och bara är. Typ vilar in i sin nya relation. Hepp- då skriker min kropp! Men, så här hade inte jag tänkt det!
Precis som du skriver Michael,så är närheten i ett förhållande själva stommen/kärnan. Man hamnar alltid där till sist,förr eller senare, känslan om den finns där eller inte. Den skapar den där genuina ,varma trygghetskänslan.
Har provat på särbo förhållande pga praktiska skäl,men det passade mig inte alls.
Det blev många,olika signaler om skilda prioriteringar. Det krävs mycket god planering för ett hyfsat flow. Det spontana försvinner mycket.
I mitt fall så blev erfarenheten att hans planering och prioriteringar gjorde att jag kände mig mindre betydelsefull för varje gång.
Jag noterade, och känslan byggdes sakta men säkert på tills den spiralen inte gick att vända,så jag klev ur till slut.
Vi pratade mycket om det under vår tid ihop och hur jag kände det och han förstod och tyckte väl som jag egentligen,men han fick inte ihop det ändå,hade inte känslan (att det kom inifrån) för att få ett väl fungerande särboliv.
Jag vill ha någon som jag kan krypa intill när jag behöver det och vakna med. Inte bara en tisdag,fredag och kanske halva söndagen…
När jag läste detta fick jag en slags ”aha”-upplevelse och insåg att jag måste ha misstolkat alla signaler som mitt ex sände ut. Eller missat dem helt och hållet!
Jag fick ju signalerna, de var inte starka, bara svaga små signaler som jag inte ville tro på då han sa att allt var bra. Det var det ju inte och han gjorde bara slut en kväll och var ute ur mitt liv dagen efter. Nu vet jag vad jag aldrig någonsin mer kommer att tolerera i ett förhållande. Kommunikation. Fy att behöva leva med någon som inte säger vad han tycker eller känner, att leva med någon man måste analysera hela tiden. Så dränerande på energi. Det kommer jag aldrig utsätta mig själv för igen. Och håller med dig Michael att närhet är ett absolut måste…vill ju ha mer än vänskap.
Hej,
De signaler jag fångar upp har jag ofta valt att inte lyssna på…Hur högt mitt inre skriker så är det som jag inte hör eller kanske inte vill höra…
Jag vill så gärna att detta ska vara det rätta och klammrar mig således fast vid de små possitiva halmstrån som finns.
Min problematik är att män attraheras av min starka dominanta sida- mycket härligt driv med en hög energi. Det är som om de tycker att nu kan de vila och hon kan göra jobbet. De släpper allt – som om träning inte längre är viktigt, klä upp sig fixa sig för relationen är helt ointressant. Desto mer de släpper desto mer tar jag över och tillslut blir jag deras mamma. Så fruktansvärt oattraktivt… Vem 17 vill ha sex med sitt barn- för det blir det inderekt när förälskelsen lägger sig. Då man gör allt för att få partnern till att ändra sitt beteende så det blir balans i relationen.
Även om jag ser känner detta så tror jag att det är bättre i morgon och kämpar vidare..för i morgon är en ny dag och alla kan ändra sig… eller hur var det nu? Signatur borde vara singel igen..:-)
Vad skulle hända om du både var i din kraft och samtidigt inte gjorde ”jobbet” åt dem? Tyvärr går en hel del människor i fällan att slappna av lite för mycket när de är i en parrelation.
Michael du skriver då fint och jag blir alldeles rörd av raderna om vardagsnärhet.
Det var just det vi inte hade det som jag saknade så mycket, någon att dela allt från läxor till matlistor till att plocka ur diskmaskinen med att göra det gemensamt . Någon som frågar och lyssnar intresserat hur dagen varit. Kan nu när jag fått en liten stund av perspektiv se hur ensam jag var i vårt förhållade.
Känner så igen mig för när vi berättade att vi skulle separera för bekanta grannar så blev alla så chokade för vi verkade ju haft det så bra, men äventyr och gemensamt intresse, hus och fina semestrar, och visst det hade vi men året har fler en fem veckor per år och vår vardag saknade verkligen närheten och det gemensamma ansvaret..
Så tack för dagens inlägg får mig att se hur det var och det gör det lite lättare när det känns tungt och ensamt att se varför jag valde att gå efter så många år.. Ha en trevlig kväll
Tack själv Kerstin – ja, med lite distans till förhållandet som varit blir bilden tydligare. Människor i omgivningen ser sällan eller aldrig helheten. Varma hälsningar.
Hmm….tydlig individualism hos den ena i ett familjeliv funkar endast på bekostnad av den andres individualism när man t.ex har barn, hund eller nån äldre kanske sjuk nära anhörig som behöver ens stöd o support… 🙁 Jag vill i alla fall inte leva med nån som blir så uttråkad av mig att det enda liv som är värdefullt är det som planeras på egen hand.Jag har insett att jag tidigare inte ens reflekterat att jag tagit även exmakens ansvar för mycket…..Ha en bra kväll!
”Jag vill iallafall inte leva med någon som blir så uttråkad av mig att att det enda liv som är värdefullt är det som placeras på egen hand”
Wow, det där slog ner på precis rätt ställe för mig!
På mig också! Blev lämnad i våras, uppringd på jobbet av barnens pappa och därefter följde några chockartade dagar där han berättade att det inte var någon idé att försöka, att han redan försökt (hur man nu på egen hand försöker rädda ett förhållande?) och sedan lämnade allt praktiskt åt mig att lösa. Jag kan i efterhand se hur ointresserad han varit av allt som rört mig. Men det gör ju inte sorgen över att det blev som det blev mindre…! Kan idag också se att jag är en bättre, sannare och starkare människa och mamma till barnen utan honom. Men åh, vad det har smärtat – och smärtar!
Vilken chockartad upplevelse Åsa. Låter i alla fall som om du landat på fötter – trots allt.
Ja, nu äntligen är jag på fötter. Men det har tagit ett antal timmar hos kurator och bearbetning med hjälp av fantastiska vänner. Skriver mycket, att se mina egna tankar hjälper mig oerhört mycket. Vilar också gärna i alla kloka tankar här på bloggen! Den är fantastisk!
Tack fina Åsa!
Fint höra Åsa:-)
Vilket hemskt och omoget sätt att ge ett sånt besked.
Uppringt på jobbet.
Vilken chock!
Skönt att höra att du mår bättre idag.
Kram
Omoget var ordet!
Kram tillbaks!
Samma här, Jenny! Inser nu att det var så det var i mitt fall också.
Det vackra i förhållandet är viktigt .. att vilja göra fint för varandra, att göra sig fin för varandra, att vilja att den andra har det bra, att göra skönt för varandra, att vara nyfiken på varandra, vilja ge varandra glädje och skratt. Att känna att det är vi …att vi hör ihop ..och alla samtal som aldrig tog slut Gud vad jag kan sakna det….
Ser du möjligheterna att det kan komma in i ditt liv – igen?
Jag har mest varit ensam, trots fyra barn. Jag vet att det kan låta konstigt. Fick mina barn i ”två kullar”.
Det senaste var ett distansförhållande. Trots att vi fick barn så bodde vi inte ihop. Distansen minskade iof, han flyttade till porten bredvid min för att ”på sikt” flytta ihop.
Sikten kom aldrig.
Många lovordar särbolivet.
Inte jag…
När jag säger om jag får chansen så vill jag bo med en man igen, tittar många konstigt på mig.
Jag har bara varit sambo en gång. Jag vill gifta mig igen. Men nu barfota på en strand.
De där jogging byxorna har jag gärna på mig, de kan han ju ta av till natten.
Finns det en gräns på hur långt man kan skriva här? Allt jag skrev kom inte med.. :/
Nej, finns ingen gräns för hur långt kan skriva Ankie.
Ibland…ibland vill jag bara ge upp å skita i drömmen om att träffa nån som jag kan känna det jag tror att jag vill känna för, ha en bra kommunikation med å som det inte bara fungera att leva med, utan dessutom fungera riktigt bra!!! Ibland känns det bara alldeles för svårt att lyckas med det som kallas kärleksrelationer!!! Nu är jag förstås inte så positiv!!! Men allvarligt!!! HUR GÖR MAN??
Det blev lite stavfel! Sorry, är trött! 😀
Känner likadant! Vet inte heller hur man gör. Även om jag känner att jag nog behöver vara själv nu så vill jag gärna fortsätta tro att jag så småningom kommer att träffa någon som jag känner allt det jag vill för, och som känner samma sak för mig… Att det ska fungera riktigt bra som du skriver.
Såg i en annan kommentar att du också är från Skellefteå 🙂
Stämmer bra – bor du också här? 😀
Jo jag gör ju det
Smileyn kom inte med 🙂
Fränt 😀 hör av dig om du vill ta en fika nån gång 😀 070-5787445 😀
När jag såg det du skrev Petra och din fråga kände jag igen hur jag tänkt, sen att du och Anna är från min hemstad gjorde att jag absolut måste svara 🙂
Efter 14 år som singel och måååånga bottennapp var jag också på väg att ge upp. Tyckte bara att jag stötte på konstiga män med diverse olika känslomässiga problem. Sen började jag tänka till, alla män kan ju knappast vara känslomässiga idioter… Vad är det som gör att jag dras till dem? Satte mig ner och gjorde en lista på männen jag haft förhållande med och/eller varit väldigt intresserad av men där det av olika orsaker inte blivit något. Jag skrev även varför det tagit slut eller inte blivit något mellan oss.
Resultatet blev rätt intressant. Även om än det var väldigt olika typer av män så hade de en gemensam nämnare: de var rädda för att gå in i en nära relation. En del var på i början men drog sig undan när de hade mig på kroken, andra var intresserade av mig men var inte redo för en relation eller hade blivit för sårade och vågade inte satsa.
Jag tog det här ytterligare ett steg och funderade på varför jag drog till mig såna män hela tiden. Tänkte att det måste vara några signaler jag sänder ut. Är det jag som egentligen är rädd för vad en nära relation skulle innebära?! Tycker jag innerst inne att jag inte är värd att älskas?
Insåg att om jag ska träffa en annan typ av man måste jag jobba med mig själv och göra medvetna val. Gick in i känslan på hur jag vill känna mig i en relation och hade det som målbild. Efter det kärleksbombade jag mig själv för att bygga upp min självkänsla. Det tog bara ett halvår och sedan stod den mest fantastiska mannen framför mig. Vi har precis det förhållande jag önskade mig, och det är till och med ännu bättre än vad jag kunde drömma om. Så för guds skull, sluta inte tro på kärleken! Lycka till ni båda och ha det gott hemma i staaan 🙂