god morgon

Är det inte bara en illusion att tro på att vi kan leva med EN person ett helt liv? Är trohet enbart romantiska fantasier från en svunnen tid då religionens makt över människor var stark? Var det inte bara skuld som höll ihop äktenskapen?

Jämför vi hjärnorna hos människorna i vår tid med dem som levde för… låt oss säga 60 år sedan, blir vår generation garanterat lättare och snabbare uttråkade. Vi har vant oss vid en extrem täthet mellan intrycken, snabba scrollningar, inte alltför stora textmassor där videoklipp på över tre minuter inte ens är att tänka på. Allt färre tonåringar orkar läsa böcker och jag är nästan säker på att det beror på den raspande rastlösheten som snabbt knackar på. Måste själv nästan tvinga mig till att gå igenom papperssidorna.

Våra vanor och beteenden är likt en designer som ger form, nyanser och färg åt det som ligger nästan överst i våra kroppar: hjärnan. Allt vi tänker, säger och gör över tid formar oss – även rent fysiskt.

TRISTESSTOLERANSEN BLIR ALLT LÄGRE

Kan inte låta bli att undra om våra ”scrollande vanor” också förändrat inställningen (på ett omedvetet plan) till relationer. Vill inte förminska den inre kampen hos dem som lämnar ett förhållande, som kanske pågått i flera år, utan mer den allmänna inställningen: ”fungerar det inte så…det går inte att lova någon – tills döden skiljer oss åt – i nöd och lust.”

När jag ser äldre par, som mina föräldrar t.ex. kan jag inte låta bli att slås av skönheten i tålamodet (för det mesta i alla fall), det lugna accepterandet av det SOM ÄR. Friheten från jakten att checka av så många resmål, restauranger och event som möjligt.

Kan inte låta bli att undra: vad är det vi har så bråttom till? Vad är det vi skall hinna med innan The End?

Vad tror du min bloggvän: är vi i allmänhet rastlösa när det kommer till parrelationer?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare