Kvinnan och mannen berättar för omgivningen om alla resor de gjort, restauranger de besökt, storstäder de utforskat, luftballongsfärder, möbler de inhandlat till huset, badrum och kök som uppgraderats, osv. De är stolta över alla projekt de är involverade i. Vännerna imponeras. Men i allt detta ”lyckade” och höga tempo, gnager en djup otillfredsställde inom henne. Visst; hon njuter av upplevelserna, men någonting saknas, och hon kan inte sätta fingret på vad det är.
De återkommande drömmarna om en batteriladdare som inte höjer energinivån i mobilen, och en kontakt som hela tiden trillar ur, försöker kommunicera till henne. Hon får en helg för sig själv där hon inte gör någonting annat än att läsa, se en film och sola på terrassen – tanken och känslan når upp till ytan:
”Alla dessa måsten vi gör för att känna oss lyckliga, är sätt att undvika varandra. Jag lever i illusionen om att vi har så mycket gemensamt, men egentligen är det bara tempot och avcheckningarna på att göra listan, som håller oss samman. Jag har inte känt mig nära honom på många, många år. Vi har egentligen aldrig pratat med varandra.”
Tankarna skrämmer henne!
”Kanske är det bara inbillning. Fyrtioårskris?”
En process har inletts inom henne.
Det är en väldig skillnad på om vi gör något som resultatet av en skön inre värld, eller om det handlar om rastlös jakt i försök att bedöva.
Frågorna vi riktar mot oss själva kan förändra vår verklighet:
”Är jag i rätt sällskap? Varför gör jag det jag gör? Är vi genuint lyckliga tillsammans? Hur värdefull är min tid?”
När sömnen är djup och avslappnad, andetagen lugna, skratten nära till hands, beröringen känns självklar och naturlig, uttalande av ord som ”förlåt” är äkta, sårbarhet inte är en belastning, styrka inte känns hotfullt, trygghet och tillit är mycket mer än vackra ord, när hemma är i hennes/han ögon – är det fritt och okomplicerat.
Det är kanske dags att lägga mer energi på hur ni har det tillsammans, än alla aktiviteter. Connection är allt!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränar
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Precis det här jobbar jag med att komma ihåg när jag blir för sentimental och saknar… har uppskrivet i mobilen och läser dagligen: Vi hade och gjorde allt jag velat så länge men hur kändes det i hjärtat när vi gjorde det?
För jag vet att jag inte mådde bra, för mig var det något som fattades för att jag skulle kunnat vara lycklig med honom. Men det är tufft ibland när de där känslorna av ensamhet och rädsla sköljer över en då pockar det på att romantisera det som varit…
Nåt jag också funderar mycket på är en känsla av att jag vill känna att jag kan förlåta honom, förlåta honom för att han gjort mig illa, sårat och svikit mig. Vill inte bära omkring på massa ilska för jag vill gå vidare från det här utan det bagaget men hur gör man? Finns ingen insikt hos honom vad han gjort så det kommer inte från honom, det är jag som vill kunna se honom utan att känna, bara konstatera att ja där går han, det här har han för sig och det berör mig inte så mycket… och tror för att komma dit att jag behöver för min skull, förlåta det han gjort mot mig… Några tankar fina ni?
Maria, de tankar som Du har, hade jag också ett tag. Det där om att förlåta HONOM, för att HAN gjort illa mig.
Jag tror att vi fastnar lite för mycket på HONOM. Vi vill att HAN ska förstå vad HAN har gjort, och få ett förlåt ifrån HONOM
för att vi ska kunna komma vidare i vårt egna liv.
Så länge vi fokuserar på HONOM istället för på oss, har jag en känsla av att HAN fortfarande får den plats som egentligen är avsedd för oss själva.
Bara genom att se hur många ggr HAN/HONOM dyker upp i meningarna ovanför, kan man se vem man prioriterar…
Så var det för mig.
Nu är jag för längesedan förbi mina tankar jag hade då.
Jag fick en enkel förklaring om hur och varför som gjorde att jag ändrade riktning på mina tankar, och Michael har även skrivit vid ett par tillfällen om det ”enkla” svaret på varför vissa män (och kvinnor) gör som dem gör – för att dom kan, och vissa gör bara så.
Därefter är det bara punkt liksom, hur illa tilltygade vi än kan känna oss.
Vi behöver/ska inte förstå mer än så.
Där finns en gräns som för mig blev väldigt tydlig.
Jag hade ägnat alldeles för mycket tid åt att förstå, identifiera, leta anledningar och helt lämnat mig själv utanför.
Det var inte mitt ansvar att vara terapeut åt någon som gjort mig illa, och som dessutom inte längre fanns i mitt liv eller var tillgänglig för mina tankar och hypoteser.
Jag ”jobbade” bara i mitt eget huvud, utan mottagare och helt utan resultat för att komma vidare. Det blev nästan att gå bakåt istället.
När jag såg det här mönstret i mig själv, så började det så småningom att klarna och för min del, och det var inte längre lika viktigt att förlåta HONOM, utan mer att förlåta MIG för att jag upptagit så mycket tid med någon annan än att ge MIG den viktiga tiden och uppgiften att få mitt eget liv att komma vidare och lägga funderingarna på vad jag vill, kan och har möjlighet till.
Han hade redan upptagit alldeles för mycket av mina tankar, känslor av oro och olust när vi var VI.
När vi inte längre var vi, upptog han fortfarande plats och känslor – nåt klickade till i mig när jag insåg och förstod innebörden i det enkla svaret och hur jag styrde mina tankar då, och vem och vad som behöver förlåtas.
Det var en mycket befriande känsla och ett startskott till förändring.
Den förändringen fick mig att kunna göra det som Du vill och skriver längst ner:
Jag kan se och möta honom och bara konstatera att, ja där är han och vi hälsar och byter några vardagliga meningar.
Jag har ett lugn i mig som gör att jag känner mig trygg med mig själv, och kan se att han är den han är fortfarande, utan att det väcker någon oro eller förstör något av mina egna planer i mitt liv.
Vi var ett kapitel i min livsbok och jag har vänt flera blad och kapitel sedan dess.
Bara så…
Hoppas att dina tankar om förlåt får en ny innebörd så du kommer dit Du vill.
Kram på Dig
Tack för ditt fina svar.
Vet du att rent spontant så känns det svårare att förlåta mg själv för att jag stannade, för att jag lät mig själv bli så här sårad och dåligt behandlad än att förlåta honom… så sjukt och fick mig att tänka efter lite så tack för det.
Klart att jag borde fokusera på att fundera vad det betyder för mig att jag hamnade i den här relationen och framförallt stannade och ville en framtid med någon som så tydligt inte ger mig det jag behöver… det är där fokus ska ligga så klart.
Har en plan för min semester som handlar om att andas, bara vara, hitta tillbaka till den där magkänslan jag vet att jag kan lita på .. umgås med mina fina vänner och familj, hämta kraft och energi där. Sova. Vila. Läsa. Promenera i naturen. Låta mig få tid att läka de där såren i hjärtat som fortfarande gör ont…
Och då… förlåta mig själv.. ska jobba på det <3
Mycket bra och fint skrivet Lena.
Maria – Jag förstår dig. Man är arg på sig själv för att man tillät att bli behandlad som man absolut inte vill bli. Men åren går och man accepterar tillslut mer och mer tills Jaget inte finns kvar.
Vad finns då kvar? En person som jag inte känner igen alls, men som sakteliga behöver plåstras om och byggas ihop. Lära känna på nytt.
Ta tillfället i akt att bygga upp något du/jag kan vara stolt över.
Styrkekramar
Älskar det du skrivit idag Michael 😀 Connection ÄR allt!
Detta försökte jag förklara för mitt ex när vi var på familjerådgivning. Att vad vi gör och vem som gör vad är inte det viktiga utan det är känslan och glädjen i det. Jag bryr mig tex inte om jag alltid måste hänga upp tvätten eller om vi inte alltid åker på lyxiga semestrar utan det viktiga är VI-känslan. Att man har det bra ihop och bryr sig om varandra. Finns inga pengar i världen som kan göra det bra om inte den genuina känslan finns där. I mitt fall var det mycket surhet och oengsgeman som gjorde allt så dåligt. Och den fruktansvärda tystnaden. När man vill ta upp något och möts av tystnaden. Jag vill ha värme och att kunna mötas med genuin kärlek. Då har man ett skönt kitt som gör allt så mycket bättre!
Du beskriver o bekräftar dagligen de tankar och reflektioner jag själv gjort. Det i sig är befriande, känslan av igenkännande o att jag är på rätt väg.
Att kunna spegla sig själv o sina tankar i någon annan hjälper iaf mig att kunna landa i dem. Det ger ett inre lugn o en större förståelse.
Tack för att du skriver, o hur du hjälper andra att få tröst o att förstå, o förhoppningsvis komma framåt i sig själva.
Känner oxå igen mig
Bra skrivet
Maria. Jag har liknande känslor som du. Mycket tid ägnas i hjärnan åt ältande och känslan av. Hur kunde han/ kan han vara så ego o elak nu när ögonen öppnats. Jag vet inte hur länge sedan det var som ni bröt upp. För mig är det inte mer är två månader sedan och jag tänker att man måste vara snäll mot sig själv och inte kräva så mycket väldigt tidigt efter separationen.relation på 18 år med två barn. Jag tror att det kan ta väldigt lång tid att läka. Säkert flera år. Jag vet inte. Jag tänker att det är viktigt framåt att försöka styra sina tankar lite grand om var fokus ska ligga och det ska vara sig själv och barnen. Att försöka att inte ägna för mycket tid till att tänka på honom och vad han gjort mig. Man är värd så mycket mer än så. Jag tittar mig mycket i spegeln varje dag och talar till mig själv och peppar mig. Hälsan är viktigast och att leva med en narcissist är förödande. Det är bara tiden tror jag som får det att blekna och att man försöker fokusera på sig själv som man inte gjort på alla år. Tänkt att du är en erfarenhet rikare och att du kommer se varningssignalerna snabbt i andra män. Min kollega som levt i liknade förhållande men som nu träffat en ny berättade för mig att hon blev helt förvånad över att den nya killen blev tårögd när hon öppnade sig och sa att hon blev ledsen över en sak som han gjort . När hon berättade det gjorde det ont. Jag har aldrig upplevt något sådant men det är ju så en människa ska reagera. Mitt ex grät bara vid tillfällen när han satt och sa vad jag inte gett honom. Inte visat kärlek (alltså avvisat sex, inte förfört honom, att jag skrikit och gapat som skadar baren ( för min del i desperation för att han kränkt mig och bland annat övertygat mig att jag är psykiskt störd)). Försök försök att tänka på dig själv. Hitta något som du tycker om att göra och glöm inte fysisk aktivitet. Det som bland annat räddat mig är att jag för 1 1/2 år sedan började träna hårt pga att jag hade spänningar i kroppen(som jag då inte förstod berodde på honom) . Hade legat med vetekudde i fyra år, massage, gått till kiropraktor mm men inte hjälpte ju så jag tänkte att jag får se om jag gör tvärt om och bara tränar hårt dom fan på smärtorna och se vad som händer. Nu har jag fortfarande spänningar men är jättevältränad och jag får utlopp för ångesten på gymmet. Att vara fysiskt stark bär mig. ”Lurar hjärnan” att jag även är stark i den. På köpet har jag ett självförtroende i min kropp. Mycket fåfänga men är inte alltid fel när man ska ta sig vidare. Sen kan jag trycka i mig sötsaker utan dåligt samvete och det behöver jag för att gotta mig. Varma kramar till er där ute.
Det är liknande tid här ungefär två månader men vi hade inte alls varit tillsammans lika länge, fram och tillbaka i tre år. Inga barn och vi har inte bott ihop, inte ”behövts” då vi är grannar och det är en utmaning nu när det är slut att vi bor så nära varandra…
Men som du skriver det kanske är tidigt att kräva mycket av sig själv och det där pendlar fram och tillbaka, ena dagen så känns det lugnt att ge mig själv tid att landa, läka och sen vänder det och ensamheten och stressen att gå vidare bara golvar mig… Vi var i processen att köpa hus och pratade barn… något jag så gärna vill ha och kan känna en stress över att jag inte fått än. Så den stora pusselbiten påverkar så klart… Men jag får försöka jobba på att inte låta mina rädslor och stressen styra mitt liv för det kommer inte komma nåt gott utav det… det vet jag ju egentligen…
Intressant diskussion idag ang förlåtelse. Något som jag också har funderat mycket över och om det är det som kan göra mig fri igen. Precis som Maria skriver att kunna se honom och inte känna smärtan och allt det andra. Nu finns det ju olika idéer om det här med förlåtelse och en del menar att det är en viljehandling. Alltså vi kan bestämma oss för att förlåta och därmed bli fri från bitterhet mm som tar så mycket energi. Men personligen tror jag att det mer är en känslohandling och att det inte kan forceras utan det kommer när man är mogen. Men däremot förlåta sig själv är ju det viktigaste och såklart svårt. Att känna att man har låtit någon trampa på en och att man anpassat sig tills man är helt tom och inte känner igen sig själv är jättesvårt. Men jag tänker att det de personer som gör så här med manipulation mm är väldigt svåra att värja sig mot. Det kan hända vem som helst. Det var väldigt bra skrivet av Lena. Jag ska försöka detta. Bort med fokus från HONOM. Ett år får räcka! Jag tror att i ett tidigare skede efter en separation speciellt om det förekommit beteenden som har skadat en så finns det en vits att reda ut i sitt huvud vad som hänt osv men för att kunna bli fri igen ska man nog inte fastna i det för länge. Tack för denna blogg som ger så mycket insikter. Tack alla ni som skriver så kloka saker. Varma hälsningar!
Hej
Har en liknande upplevelse bakom mig. Min man lämnade mig i april i år under tiden som jag jobbade och tog barnen, vår katt och alla sina kläder med sig. Vi hade pratat om att resa utomlands under denna semester och köpa större men det blev aldrig av. Till saken hör att han lämnade mig med renovering och en skitig lägenhet emedan han hade fixat en lägenhet i smyg åt sig själv. Det svider. Det kommer att ta ett tag att smälta detta men fokus skall väl ligga på mig och mitt välmående hädanefter.
Kram på er alla som skriver och kommenterar…