Jag hör ibland vissa ”förnuftiga”, rationella och i år räknat, erfarna personer säga: ”Det är naivt att tro på livslång gnista! Efter en tid tar vardagen vid. Man måste vara realist.”
Vi har alla minnesbilder och tolkningar av verkligheten och när det gäller relationer har majoriteten stukat sig rejält ett par gånger. Det intressanta är att två helt olika synsätt på parförhållanden utkristalliseras:
- De som slutat tro, som intagit en misstänksam och cynisk syn gällande kärleken (så mänskligt).
- De som trots smärtsamma erfarenheter fortsätter le och tillsammans med drömmarna reser sig upp igen.
Det finns inget rätt och fel här, utan inre sanningar. Men, det vi behöver tänka på, är att det vi säger till oss själva i tankarna formar verkligheter. Vårt medvetande är designern av relationslandskap.
Jag är allt annat än naiv när det kommer till relationer – egna erfarenheter och klienters har visat mig att människor bedrar, tröttnar, ljuger för sig själva och andra, utnyttjar och låter djupa emotionella sår vara ständiga beslutsfattare. Det är delar av verkligheten. Delar, men inte allt!
Det finns människor som lever ut det varma, omtänksamma, viljan till en annans bästa, som ser sitt värde i den egna personen. Kommer att tänka på mina egna föräldrar som efter många år fortfarande håller varandras händer ute bland andra. Ett par vänner som ständigt lyfter varandra genom att se. Mannen i 80 – årsåldern som varje morgon, med ett stort leende vinkar till sin fru på balkongen, då han cyklar till havet för att bada. Den ensamstående föräldern som varje dag fortsätter framåt och hoppas… att hon/han återigen får känna någon vila mot bröstkorgen…
En bra början: ta aldrig någon för givet, fatta beslut och agera på ett sätt som gör att du tycker om dig själv och se hur sprickorna fogas samman med guld.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Tack Michael! 😀 Jag kommer aldrig sluta tro på kärleken. Det lovar jag. Det är inte lätt att vara människa, och ibland kan livet kännas som en hinderbana av svåra känslor. Ibland känns det svåra och lidandet i världen mycket större å starkare än kärleken. Men jag kommer aldrig sluta tro på att kärleken är störst av allt. Och att den kan läka oss alla med tiden. Den för oss samman så att vi kan gå framåt tillsammans ❤️
Fatta beslut och agera på ett sätt så att du tycker om dig själv…ja…det är viktiga för mig just nu. Det är inte lätt alla gånger å jag tar steg tillbaka ibland…men jag vet att det är det här jag behöver för att bli mer harmonisk inom mig själv.
”Och se hur sprickorna fogas samman med guld”. Vilken vacker och hoppingivande tanke.
Jag tillhör kategori nummer två ovan, de som trots allt aldrig slutar tro. Visst ser det ofta mörkt ut. Inte minst just idag. Träffade en man i helgen. En man som till skillnad från så många andra faktiskt verkade ha den där medvetenheten vi pratar om här och som jag söker. Men trots att det var han som initierade kontakten var det han som sedan drog sig till tillbaka eftersom en relation mellan oss hade behövt vara på långdistans under några år. Medan jag tänkte att kärleken är så sällsynt att jag inte ville låta mig hindras av avståndet.
När jag nu åter sitter ensam i min soffa försöker jag hålla fokus på att livet ville lära mig något även med denna upplevelse. Kanske var det upplevelsen av att när det är rätt människa så blir jag sådär glad, rolig, sprudlande, livsbejakande, allvarlig, förtroendefull och klok som jag är innerst inne, men som jag inte lyckas leva ut i alla möten. Kanske är lärdomen att jag numera faktiskt tycker om mig i mitt sällskap, och då blev det en bonus att jag tyckte om mig i hans sällskap, men jag går nu inte heller under trots att hans sällskap inte kommer att finnas mer.
Jag var därtill på No mind festival i Molkolm förra veckan. Det var livs-förändrande. Jag lyckades till slut göra upp med min gamla rädsla kring min kropp. Så när jag träffade den här mannen fanns det ingen rädsla kvar. Men så blev han rädd. Och jag är så innerligt tacksam att jag inte nu tar på mig hans rädsla. Att jag fäller ett antal tårar, plåstrar ihop mig själv och sedan fortsätter min mission att sprida kärlek och glädje i världen.
Marianne, var glad att livet gett dig detta möte som gåva! Ett bevis på att det finns män som kan kännas rätt just för dig, och som du kan blomstra tillsammans med. Kanske är tiden mer rätt nästa gång, och då är du också styrkt av erfarenheten. Vem vet, kanske ändrar han sig, efter en tids eftertanke… 🙂
Tack Michael,
Idag kunde jag lugnt analysera mig själv och mitt egna värde, agera ut det på ett lugnt och harmoniskt sätt i konversation till den andre så att personen fick egen insikt.
Den andre personen var min före detta man. Jag har i mina tidigare inlägg sagt, att separationen från mitt långa förhållande var som om att han dog för mig fast värre, då jag måste förhålla mig till honom. Idag kunde jag förhålla mig till honom utan att jag behövde vara orolig för att mina känslor skulle löpa amok.
Vi hade inte samma åsikter i vår dialog som gällde en problematik kring vårt unga vuxna barn. Vårt barn hade försatt sig i en knivig situation. En situation som skapade ångest, skuld och skamkänslor och det hen verkligen behövde var en fars lugn, förståelse och kärlek. Istället fick hen en konservativ far som inte tog sig tid.
Det var han som ringde upp och ville prata med mig om situationen.Under samtalets gång började jag tänka, varför förstår han inte vad han behöver göra. Försiktigt frågade jag om han inte skulle åka till hen och hjälpa till. Nej, han hade inte tid. Jag såg situationen som ypperligt tillfälle för honom att binda banden starkare igen mellan far och barn genom att bara visa sin kärlek, omtanke och omsorg. Så jag säger, det kanske är ett bra tillfälle för dig att bygga relationen starkare. Nej, då började han dra upp om hur mycket tid han lagt till hen för några år sedan. Fattar inte hen det så kan jag inget göra. Hård rationell röst med tonlägen som inte var snälla och lugna.
Det sköna var att jag lugnt vilade in vad det var han sade och konstaterade att han inte har förmågan att förstå, eller inte förmågan att orka utföra ”rätt” handling som för han närmare sitt barn. Orsakerna till hans agerande kan vara flera men jag kan inte påverka på något vis.
Istället vilar jag i min egen trygghet i att det mesta löser sig och att jag finns lugnt här för mitt barn och ska hjälpa till så gott jag kan. Huvudsaken är ju att man visar att man finns för sina barn när livet tar lite hastiga vändningar, utan att de ska förvänta sig att man dömer dem, blir arg eller vänder dem ryggen.
Tidigare under tiden vi var tillsammans och fram tills för drygt ett halvår sedan, fyra år efter relationen, hade ett sådant här samtal verkligen dragit energi från mig. Och jag hade försökt mer att få honom att förstå sitt eget bästa. Tyvärr glider han ifrån sina barn mer och mer. Men jag dömer honom inte, han har kanske sina orsaker, inre strider, minnen jag inte vet om, en svartsjuk ny kvinna. Jag vet inte! Och jag behöver inte veta och detta är ett inre lugn som ger mig en skön vardaglig tillvaro jag kan vila i…
Det är en underbart skön känsla när man vilar i sin egen trygghet om att det man säger och utför känns så bra, en visdom, och även får avsedda effekter som man tänkte sig.
Mitt lugn, orsakade också att pappan började under dagen inse vad han behövde göra och började så smått agera på det visit jag från början önskade. Vilket är min stora lycka, även om det var ett myrsteg.
Vet inte vad in känner men min känsla är att oavsett hur gamla vi barn blir så är fina relationer mellan föräldrar och barn så viktiga, hela livet, för att vi ska fungera bra i vardagen. Relationer i vilka man kravlöst kan söka tröst när det är som svårast i livet. Jag kan bara gå till mig själv, hur mycket mina föräldrar betydde för mig då jag var 45 år och separerade.
I mitt yrke ser jag också hur underbart det är när det är fina relationer mellan sjuka/döende åldringar och deras 55-65 åriga barn.
Om Gud är kittet/kemin som skapar fina relationer mellan människor, så hade jag frälst mig direkt.
Så oerhört fint att läsa dina klocka och berörande ord! Tack Anna K!
Tyvärr tillhör jag kategori ett här. Tror på kärleken absolut. Men samtidigt tror jag inte att det kommer att bli något jag kommer att uppleva utan mer något för andra. Hur mycket man än läser eller försöker förstå sig själv…tänka positivt så är det som att det finns en tagg där inne som inte går att komma åt…