”Han var så fantastiskt omtänksam och förstående när vi träffades. Nu lyssnar han inte. Hon var okomplicerad och vi skrattade tillsammans. Nu är det alltid tjats om allt.”
Attraktion och förälskelse. Det är enkelt att vara charmig, förstående och göra allt för en annan. I början. Vem vinner inte på att inledningsvis anstränga sig? Den ständiga uppmärksamhet och bekräftelseinjektionerna.
Två jag som gör allt för att vävas samman, egogränser som tillfälligt raderas ut, feromoner som sänds ut och förför. En njutningscocktail av kortisol, dopamin, oxytocin, adrealin m.m. stimulerar till stordåd. Förälskelsens portar har slagits upp på vid gavel. Vi solar oss i paradiset! Trista automatiska vanor har tillfälligt klivit tillbaka in i skuggorna.
Några månader går och de vanliga jagen presenterar sig gradvis. En kommentar här, en attityd där, några meningar som vi inte förväntade oss höra eller behöva säga: ”jag tycker att det är trist när du inte hjälper till här hemma. My God, vad du är på mig! Vad är problemet? Du gör att jag känner mig ensam!” Smekhalvåret är över.
Nu står vi plötsligt inför valet att fråga: ”hur är jag som person i den här relationen? Vill jag väl i alla lägen? Hur ser min närvaro som partner ut? Vilka negativa beteenden börja sippra ut från mig?” Eller sova vidare i omedvetenheten.
Förälskelsen är en extremt stark känsla – en startraket mot drömmarna där uppe. Kärleken är val, vilja och handling. Varje dag. I orden, blickarna och andetagen.
Några frågor till oss själva: vem blir jag när förälskelsekicken lagt sig? Vem är jag en trist dag i april? Är jag en behaglig person att vara nära?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
”Förälskelsen är en extremt stark känsla – en startraket mot drömmarna där uppe. Kärleken är val, vilja och handling. Varje dag. I orden, blickarna och andetagen.”
Så bra.
Frågan är så klart viktig att ställa till sig själv av den anledningen att man bara kan ta ansvar för sina egna handlingar. Men, jag tycker ändå det är viktigt att vara uppmärksam på vad som framkallat ett visst beteende hos en själv. Dvs att försöka bli medveten i stället för att vara allt för kritisk mot sig själv (ingen vill ju vara någon som tjatar, fäller kommentarer osv). Förälskelsefasen har ju trots allt en tendens att få en att blunda för vissa saker.
Har hittat till denna blogg för ett par veckor sedan och har sedan dess läst o läst o läst!
Jag är en kvinna, gift sedan 20 år tillbaka som hittade kärleken direkt efter gymnasiet. Det gick snabbt in i samboliv, bröllop och två barn. Dom är i stort sett utflyttade nu.
Jag har sedan en tid tillbaka fått starka känslor av att vilja leva mitt eget liv, det där livet med egen bostad som jag aldrig haft. Att inte ha förpliktelser mot andra. Att umgås med mina vänner, gå på date med nån annan man.
Här hemma har vi ingen kommunikation, inga skratt. Vi lever två parallella liv. Jag vill inte ha det så men ändå känns det svårt och skrämmande att ändra på. Någon som känner igen sig?
Jag var så där uppe i det blå!
Nu tassar jag runt på tå, anpassar mig, ber aldrig om hjälp, väntar på nästa utbrott och hoppas att jag ska hitta kraften att ta mig bort från ett liv som jag inte vill vara i.
Ja allt var så enkelt från början. Men vad jag ser nu är, att det var inte bara nyförälsken. Eller kanske det var det… jag anpassade mig, jag la mina egna värderingar någon annanstans… Nu star jag här och är arg, ledsen och frustrerad. Varför kunde jag inte ”bromsa” mig själv i tid? Inget fel på mina värderingar…varför ”skuffade” jag undan dem? Varför gick jag inte bara in med JAG är JAG… ?
Anpassning och självutplåning. En grundkänsla att vara ”fel”. En övertygelse om att jag måste vara i underläge för att få kärlek. Ja… där nånstans har jag förstått att jag befunnit mig hela livet. Lägg där till att jag förväxlat medlidande med kärlek, och katastrofen är ett faktum. Medberoende kallas det visst
Tjejer vi är starka tillsammans och bara att ni engagerar er här på denna blogg betyder att ni är påväg åt rätt håll. Glöm inte att försöka ha empati åt ert eget jag så att ni inte dömmer er för hårt.
Jag känner igen mig i vad ni skriver men har förlikat mig med att skulle jag kunnat vrida tiden tillbaka så hade jag inte kunnat förändra mig och gjort annorlunda i det som var då.
Vi lever, vi andas, vi kan le åt främmande människor vi möter, vi kan starta nya minnen att se tillbaka på när vi blir gamla. Vi kan bestämma oss för att ha kul och eller i vart fall försöka utföra handlingar som tar oss dit. Ett litet steg varje dag som bidrar till en förändring är viktig för att kunna släppa det som varit. Jag har själv ältat, varit vansinnigt bitter på mig själv att så många år kunde gå…jag har varit längst nere i skiten, med 4000kr kvar på kontot och ett stort hus och två barn…han med en ny kvinna och rik……..till slut var jag tvungen att släppa alla tankar som hade med det förflutna att göra för att komma till nuet igen. Och nu trivs jag med mig själv och har förståelse kring varför vissa saker kunde ske. Visst handlar det om att jag kommit till nyorienteringsfasen i krisen efter skillsmässan men det handlar också om en inre bedrift av att ta dig ut skiten. Jag klarade det inte själv, hade starka väninnor vid min sida, släkt och grannar. Min övertygelse är att släppa det som varit inte klandra sig själv, aktiva val och steg för steg ta dig framåt….för ingen varken man eller kvinna är värd att trampas på och i ett vackert fint förhålla de kommunicerar man med varandra allt annat tyder på psykisk ohälsa…
Har lilla jag klarat av att resa mig så klarar ni det också!
Lägg energin på rätt känsla, så föds rätt tanke, rätt tanke föder bra samtal med andra och det man säger blir till handling.
Så nör ni nu lägger er ikväll….försök hitta känslan av hur fina ni är som människor, att ni är värdefulla och funder på var för något som ni kan göra imorgon som gör er glada.