”Jag vill ha en kvinna som är lite vingklippt för då vet jag att hon inte lämnar mig.”
”Vågar inte skilja mig för hur skall jag klara mig ekonomiskt?”
”Hela mitt sociala liv är uppbyggt kring henne. Skulle kännas som en mardröm om det tog slut. Ensamheten skrämmer mig något fruktansvärt!”
Hur kan vi gå all in med hjärtat utan att förlora oss själva? Att ge oss hän utan att radera dragen som gör vi till vi? Hur bygga praktiska plattformar så att vi inte helt hamnar i händerna på en annans val?
Kvinnan jag pratar med har under småbarnsåren varit hemma med barnen. Han drar in pengarna och hon arbetar på hemmaplan. Hon har gradvis insett att han är känslomässigt otillgänglig – ja, t.o.m. en emotionell analfabet. Han sitter på ett maktmedel och hon vet det. Likaså mannen. Hon förhandlar med sina känslor – om och om igen. Hennes sanning ropar dagligen genom hennes kropp. Vetskapen om att hon är på fel plats gnager.
Rädsla är ett förlamande gift och beroendeställningen klär sig i skiftande dräkter. Terapi neutraliserar inte existentiell oro – men däremot handling och förebyggande. Kvinnan i exemplet ovan bestämmer sig för att skaffa en utbildning på distans. När hon sätter ord på sin situation blir frihetslängtan så stark att hon förvandlas till en själslig krigare.
Kärleken ger livsutrymme – alltid! Allt annat är dåliga kopior!
Vi behöver se oss själva så att vi varken formas till offer eller härskare.
Vem hade du varit utan murarna på insidan? Vad ser du dig själv göra med mark under fötterna?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag levde under lång tid i ett kärlekslöst förhållande där min man hade makten eftersom jag inte trodde att jag skulle klara varken mig själv eller barnen ekonomiskt.
Efter många om och men tog jag steget, eller rättare sagt hoppet (fast jag egentligen inte vågade) och visst har det varit svajigt ibland men hjälp kommer många gånger från oanat håll och idag 1,5 år senare har jag det riktigt bra. Har inga sjöar att ösa pengar ur men jag känner mig så stolt att jag äntligen slutade att förhandla med min egen självkänsla, för den kan inga pengar i världen ersätta.
Har inte hittat någon annan kärlek ännu. Men har hittat kärleken till mig själv och den är underbar, skrämmande, lite ny och fantastisk på alla sätt 🙂
Fantastiskt starkt av dig Liwh! Du vann dig själv!
Härligt att du hoppade Liwh! Har gjort en liknande resa och nu 2 år senare mår jag bättre och känner mig starkare än någonsin! Heja oss!:-) Kram
Oj, det där träffade mig helt rätt. Jag skilde mig för 25 år sedan, han var känslomässigt otillgänglig, jag har förhandlat med mina känslor, om och om igen, sanningen skrek inom mig men jag kunde inte se den, inte lyssna på den. Tills jag var så nedbruten att inget egenvärde fanns kvar, och jag var så tom att jag knappt hade kärlek att ge mina barn. Då tog jag steget. Även om det tog ett år innan det blev verklighet. Har gått igenom många steg i processen att läka och just nu är jag inne i en ny fas där jag kommer närmare själva kärnan, smärtsamt men jag har tilltro till processen och att den läker mig.
Tack för dina inlägg, du skriver så fantastiskt bra, med en så fin ödmjukhet.
Tack fina Margareta och för att du delar med dig så generöst. Du är med och gör bloggen levande!
Kunde varit jag som skrev och de senaste inläggen i bloggen sedan några dagar är skrämmande . Mitt nästa drag i aha upplevelsen blir att skaffa mig utbildning så möjligheterna till ett jobb ökar och breddas.
Det jag har svårast att hantera är att nu har barnen blivit stora och ena av dom tagit helt avstånd från mig pga ” hade jag bara varit tyst och gjort som pappa sa/ vill…” Och ” du får skylla dig själv som krånglar hela tiden” går inte nå alls. Ringer inte skriver inte osv. Allt skylls på mig och jag har respekterat dennes val.
Men densamme förstår inte att jag varit utsatt av min man, allt på punklistan utom en känner jag igen som stegvis började för många år sedan å blivit vardag. Tog tid att finna svar även för mig. Först när jag sökte mig utåt som jag började begripa att det inte fungerade som i en ” vanlig småbarnsfamilj i vardagen och kaos”
Det är sorg att tappa sig i en relation och även när en relation bryts men sorgen att ”förlora” sitt barn är ännu större
Ett nystan har blivit en stor garnhärva omöjligt att veta vilken tråd som leder rätt
Tror du ”förlorat” ditt barn tillfälligt, men inte på sikt. Visa att du står fast i ditt beslut att lämna, liksom kärleken till din dotter/son. Förstår hur fruktansvärt ont det måste göra. Stå upprätt i din sanning och ha ett mentalt hölje omkring dig själv gällande projektioner. Ett finger pekar på dig, men tre tillbaka på utpekaren.
Vet hur du känner dig.
Under lång tid blivit berövad min dotter. Inte för att hon inte ville. Utan för att hennes mamma såg till att hon inte fick/skulle.
10 år av vårt liv togs ifrån oss.
Gjorde efter många års frustration ett val där jag helt enkelt gav upp.
Jag hade då gått ner mig så djupt i egen, nästan, depression och förtvivlan att hela min nya familj blev hemskt drabbad av mitt sätt.
Min kärlek till min dotter har dock alltid funnits där och jag har aldrig, oavsett vad som hände, betett mig mot henne.
Sökte även på den tiden hjälp. Men den offentliga kuratorn eller terapeuten betedde sig så fruktansvärt illa mot mig att jag snarare blev sämre än bättre.
Det tog många, många år. Men nu har hon lyckats bryta sig ur och sagt upp all bekantskap med sin mamma och vi har fått chansen att börja om.
Det du är med om är så hemskt. Så ofattbart jobbigt och tungt. Men jag är säker på att det kommer en dag. En morgondag, när dina barn får en uppenbarelse och kommer till insikt att du inte har gjort något fel.
De kommer inse sanningen. Då kommer de tillbaka.
Tills dess är det – på svenska – ett rent helvete ibland.
Ta ditt nystan och börja lite försiktigt att nysta upp första tråden du stöter på.
På vägen till ett helt nystan kommer det trassla sig lite. Men du reder upp en tova i taget. Kanske så lite som en tova i veckan. Allt eftersom blir det mindre och mindre tovor kvar. Och till slut är ditt nystan färdigt.
Och dina barn kommer till dig vad det lider. Oroa dig inte.
Nu måste jag bara säga detta till dig Michael! Du är magisk på att skriva. Har aldrig någonsin genom mina 45 år träffat eller lyssnat på någon som så konkret kan sätta ”huvudet på spiken”. Du hjälper mig så mycket genom min ”resa” med mig själv.
Det gör förbannat ont att växa <3
Oj, vad det värmer att höra Petra! Värme till dig!
Jag satt också ”fast” i ett förhållande med maktspel och i beroendeställning och var dessutom medberoende. Tog mig flera år att bygga upp nog med styrka, tro på mig själv och självkänsla att våga lämna, trots ekonomisk oro. Idag ha jag stått på egna ben och levt själv med mina barn varannan vecka i snart två år och mår bättre än någonsin! Jag har ett arbete och arbetskollegor som jag stortrivs med, de finaste vänner som finns där när det behövs (snubblar ju fortfarande till ibland och behöver nån som kan hjälpa mig upp) och som jag också finns där för när de behöver. Dessutom har jag alldeles nyss träffat kärleken, den enkla, vackra och starka, självklara kärleken som inte kräver något, utan bara finns där ärlig och rak. Saker och ting har fallit på plats här och jag känner mig starkare och lyckligare än nånsin!
Åååå va glad jag blir för din skull ❤️❤️❤️
Tack Petra35!
Jag levde med samma man i 12 år. Nu kommer fler och fler lögner fram. Han har bedragit mig i alla år, men nu när allt det kommer fram så är det faktiskt befriande att inte lägga min energi på det. Jag vill inte börja rota i det som hände för 6 år sedan, jag har gått vidare. Visst är det tragiskt att man lever med en annan människa, som man sen upptäcker att man inte vet vem den personen är.
Periodvis känner jag mig frukansvärt utnyttjad och jag förstår inte hur hjärtlös en människa kan vara. Men jag står stark i min ensamhet! Jag har dessutom på denna resa genom helvetet, som det periodvis har varit, fått nya helt underbara vänner! Och jag vet att när jag faller ner i hålet nästa gång så är dom där för mig och hjälper mig upp!
Jag är okej och mår bra utan honom och jag ska inte låta hans lögner och svek mot mig förstöra för mig och min framtid.
I helgen köpte jag en bil till mig och barnen! Min första egna bil, som kan ta oss vart vi vill, och tro mig jag vill framåt!
”Hennes sanning ropar dagligen genom hennes kropp. Vetskapen om att hon är på fel plats gnager.”
Det är nog många, både kvinnor och män, som känner så innan man har hittat viljan/styrkan att ta steget.
”När en krukväxt mår dåligt flyttar du den till en annan plats och sköter om den mer noga.
Om du själv mår dåligt kan det hända att du stannar kvar och kämpar, när du egentligen bara behöver inse att:
DU ÄR RÄTT PERSON FAST PÅ FEL PLATS!
Soliga tankar till alla människor som kämpar med sina liv! ☀️☀️☀️
Vill också tacka dig Michael för att du hjälpt mig att släppa taget om mina skuldkänslor som jag nu inser att jag inte ska ha kvar. Att läsa det du skriver gör mitt val mer och mer självklart och rätt för varje dag. Det var inte jag som gav upp utan det var jag som fått nog. Man kan inte kämpa hur länge som helst och få ingenting tillbaka. Är glad att jag tog steget medan barnen är så pass små att de kommer att få möjlighet att växa upp med den mamma som jag vill vara, som inte är i ständig konflikt med deras pappa. Vet också att de när de blir vuxna kommer att tacka mig för att jag skiljde mig. Att jag var kvar så länge var för barnens skull men med facit i hand så borde jag ha gått ännu tidigare då det är just barnen som har det så otroligt mycket bättre nu. Dessutom är det fantastiskt skönt att inte längre axla ansvaret för relationen mellan barnen och deras pappa, det är pappans ansvar. Lite svårare med ekonomin men det är det värt alla gånger!
Tack än en gång för den hjälp och tröst du skänker med det du skriver!
Va härligt att läsa Marie! Lycka till på den resa 🙂
Kloka ord Marie,
tar till mig dem.
Speciellt ” det var inte jag som gav upp utan jag som fått nog”, det är stor skillnad och gör stor skillnad i den skuldbeläggelse som jag blir utsatt för. Att det är jag som förstört familjen!!!
Jag ska stå upp för mina känslor och mitt mående. Då när jag mådde som sämst och nu när jag mår mycket bättre och är en bättre mamma. Men det går sakta, kommer på mig själv att få dåligt samvete för att jag mår bättre. Mitt välmående ha påpekats inte till min fördel av mitt ex, och jag bygger sakta upp det pansar jag behöver för att värja mig för vissa påståenden. Men ”pilarna” tränger ibland igenom, fast mer sällan.
Fler av dina ord som landar i mig ” skönt att slippa ta ansvaret för relationen mellan pappan och barnen”.
Så sant och så skönt!
Härligt med ett forum som detta.
Ha det gott och lev väl! ☀️
”Jag ska stå upp för mina känslor och mitt mående.”
Så kloka ord! En målbild för mig att verkligen orka göra det.
Tack för kloka stärkande ord!
Styrka att kunna se och uttrycka det du gör Annica! Fantastiskt att du kommit dit, du tar ansvar för ditt och dina barns mående och det är det som är det viktiga!
Det här inlägget kom verkligen passande…
Lever precis så. Är hemma med barnen o har en man där allt kretsar runt honom..
Dock har jag bestämt mig för att i augusti nästa år börja läsa o på så sätt kunna bli mer självständig o se vad de leder till..
Ät väldigt besviken på mig själv att jag som den person jag en gång var låtit mig sättas i en ”beroendesituation”..
Har aldrig tidigare gjort det men i med att jag dessutom nu är fast i en annan stad än min egna så blir allt värre. Brukar råda alla att aldrig flytta för kärleken.. Men men. Tack för det du skriver o delar med dig. Så intressant o sant.
Hej Annelie,
Jag förstår vad du menar. Jag är i samma sits som dig men har börjat jobba halvtid. Vill jobba mera så jag kan få ekonomin att lämna.
Flyttade oxå för ”kärlekens skull”.
Aldrig mer säger jag.
Jag känner för dig och alla andra som är i samma situation.
Som alltid så skriver du så tänkvärt, Michael!
Jag försöker fundera på frågorna du ställer i slutet, vad jag varit utan murarna på insidan och vad jag ser mig själv göra med mark under fötterna.
Jag hade trott på mig själv, jag hade därigenom varit starkare. Med mark under fötterna hade jag inte gett mig förrän jag fått svar på de frågor jag ställer till en person som ignorerar mig för att han inte vill svara. Han vet att han gör fel i det han håller på med men genom att bli arg på mig för att jag ifrågasätter så får han det till att det är jag som är ”svår” och ”jobbig”. Så slipper han känna skuld.
Å vad jag kan önska att min mamma hade skilt sig från min pappa, jag konfronterade henne under min tonår och frågade varför hon inte drog. Hon svarade att hon var rädd att inte klara sig ekonomiskt och ”han var ju snäll ibland”. Men stå ut att bli psykiskt och fysiskt misshandlad i 25 år och tillåta att sina barn bli detsamma, det verkade gå bra. Jag blir så himla arg, har så mycket ilska och sorg inom mig. Jag är deprimerad och har blivit diagnostiserad med bla PTSD, är sjukskriven och har varit det sedan hösten -13 och går just nu i DBT. Mina föräldrar är fortfarande gifta och har inte kontaktat mig sen jag stack. Har ingen kontakt med någon i min familj. Det gör så ont att stå upp för sig själv och ibland blir priset man får betala för högt (kan jag tycka). Är själv 24 år. Finner mycket tröst av att läsa den här bloggen. Tack
kom ihåg att du har inte ansvaret för andras handlingar och alla ser olika på betalbara konsekvenser….. ’kram’
Ja jag vet det och jag jobbar med det, men vad jag vet av erfarenhet av att vara barn är att barn är alltid superlojala mot sina föräldrar, oavsett var dom gör. Hur dom behandlar sig själva och varandra blir ju ens egen ”norm” eftersom det är dom två viktigaste i ens liv. Eller? Sen när det inte har funnits andra vuxna runt omkring en som har hjälpt på något sätt gör det hela ännu vidrigare.
Förstår inte hur du kan tycka att det priset inte är för högt att betala? ”Alla ser olika på betalbara konsekvenser” ja uppenbarligen är det ju så men jag tycker inte att detta är försvarbart för ett öre!! Inte någonstans och kommer aldrig göra det. Tycker det är ren egoism och idioti och det grundar sig bara på rädsla. Hur ska vi barn som växer upp och blir vuxna kunna ta något ansvar öht när inte ens våra vuxna vill göra det?
Ville bara säga att det är verkligen starkt av dig och jag vill sända massor med varma kramar och styrka på din väg genom livet.
Jag frågade min mamma som barn varför dom hade separerat. Mamma svarade: för att du bad mig.
Jag har tyvärr väldigt lite minnen från min barndom så jag vet inte vad som hänt. Han flyttade innan min 5årsdag.
Men det jag vet att nåt hänt och det har format mig till den jag är idag och jag har kvitto på att jag har gjort det bra när jag ser och hör vad andra säger om mina barn.
Tack! Det värmer så mycket att höra.
Vad bra att det hände och vilken modig mamma du har!
Ja du ser vad bra det kan bli oavsett hur vi har haft det och i vilken form vi har ”stöpts” i . Jag får önska dig lycka till med dig själv och dina barn. Kram
Hmm, om jag var lite modigare så skulle jag flytta till en annan stad, kanske tom till södra Sverige ett litet tag. För att få uppleva något annat än det jag är van vid. Jag tror helt säkert att jag skulle återvända hem till Norrland igen. Men på nåt vis skulle jag bara vilja ha provat att utmana mig själv å upptäcka en annan miljö.
Vad hindrar dig ? Modet är så klart ett gott skäl. Är tungt att flytta. Speciellt om man är ensam.
Eller du kanske kan passa på att tillbringa några veckor på semestern i en ny stad.
Se om du trivs om du kan tänka dig det.
Själv brukar jag upptäcka om jag gillar någon stad eller ställe på bara en dag. En viss känsla infinner sig.
Men lämna Norrland………
För mig är det dit jag kan tänka mig åka. Allt där uppe stämmer in på min själ och på mitt sinne.
Att stå på en höjd eller berg och blicka ut över landskapet eller en stad ger mig rysningar i hela kroppen. Inte långt ifrån tårar då (av glädje)
Fjällen ovanför trädgränsen. Det karga och kalla. Känner mig så otroligt hemma.
Människorna tycker jag är underbara.
Annars kan jag rekommendera Värmland. 🙂
Där lever du också i en sinnesstämning som är väldigt behaglig. Inte allt för olik den norrländska
Ja Peter, det som hindrat mig är nog att jag valt att stanna nära min familj å släkt. Att jag inte vågat flytta själv nånstans. Den här känslan av att jag vill till något nytt kommer oftast över mig när jag mår dåligt över att jag tex inte träffat nån som är rätt för mig. Eller när jag bara är jädrigt less på tillvaron. Då tänker jag att jag nog måste röra på mig, att jag måste vara på fel plats. Men samtidigt är jag rädd för att flytta å sen bara känna mig ännu mer ensam. Hmm, men nu har min brorsa flyttat söderut å han tycker jag ska haka på honom ett tag. Fast jag ska börja med att åka ner å hälsa på i april/maj. Kanske prova dansa lite i söder å se om dom kan dansa där också ;-D
Du är inte ensam om att känna så.
Fast en annan längtar faktiskt åt motsatt håll.
Har i jobbet fart från söder till norr. Och jag måste säga att det är en enorm skillnad på det bemötande jag fått i de norra delarna mot de södra.
Aldrig någonsin blivit hembjuden till en kund nere i södern.
Och som jag skrev. Landskapet som sådant 🙂
Men. Det är nog personligt. Hade kollegor som sa tvärtom, hur konstigt det än låter………
Men. Tro mig. De kan inte dansa i södern 🙂
Haha…det kanske är först när man testat nåt annat som man verkligen kan uppskatta det man har (Eehh, opassande att skriva på en rekationsblogg) 😀
Hahaha…vet du Peter!!! Jag dejtade en grisbonde från Säffle för några år sen å bodde hos honom i 3 v. Hihi…men det luktade för mycket gris för min smak 😀
Wow…….. vad coolt
konstigt. hela inlägget bara försvann
Men vad i…….. Igen
Men. Du valde fel stad (ort). Du skulle gått österut. Där jag har mina jordbrukarvänner. Grisar finns också 🙂
Då hade du garanterat varit kvar än idag …..
Annars blir jag nyfiken. Gris och Säffle är väldigt förknippat med ”Bonde söker fru”
Eller hur finner sig en dam från norrland en grisbonde i Säffle ?
Grisbönder är väl inte precis kända för att röra sig speciellt långt från sina nassar
Hahaha…ja men du vet, jag hittade honom på nätet 2008 typ 😀 å vi är mycket goda vänner än idag 😀
Får svara här igen.
Häftigt. Läckert att du provade
Makalöst bara någon rad dyker upp. Igen.
Men åker du mot Säffle igen någon gång är det bara att hojta till så bjuds det på kaffe några mil innan du kommer dit 🙂
Men åååhhh TACK 😀 Det är kul när man får veta ungefär var folk här bor 😀
vem hade jag varit utan murarna? en snällare öppnare gladare människa? men hur behåller man glädjen i smärtan? för när det gör ont vill man ju inte vara med om det igen? nu har jag ju lärt mig läxan? mitt liv är också balanserat runt gemensamma saker som hem, jobb, våra familjer osv, men är inte alla det? är det inte så en relation ser ut, allt är ju inte fel eller negativt? och rädslorna är väl min smärta att växa ifrån? men hur göra utan att förlora relationen? friheten vill alla ha, men hur håller relationen med frihet? tack för hjärngympan! <3
Respekt för varandra. Prata med varandra om allt. Älska varandra. Visa varandra kärlek.
Då tror jag det mesta löser sig.
Soliga tankar till dig medJosefina!
Så härligt liknelse med växten…en svag röst inom mig bara önskar att kraft och hjälp uppenbarar sig så förflyttningen kommer innan näringen helt sinat ur systemet och att insikten uppenbarar sig att för att kunna fortsätta växa måste jag byta plats…och lära mig leva utan den utsikten jag har nu…
Jag sitter i samma båt som du.
Tror att jag snart ska slänga mig ur båten och simma mot havet…
”Vi kan inte upptäcka nya hav om vi inte släpper blicken från stranden.”
Kram
Och när du väl kommer ut på havet kommer fyrarna leda dig rätt ..
Det hoppas jag oxå Peter! 🙂
Oj vad jag behövde läsa detta. Ska läsa det om igen och igen.
Jag lever med en man som har tryckt ner mig under många år. Tillslut trodde jag på honom.
I början av 2014 hördes en svag liten röst inom mig. Till en början hördes den knappt men jag lyssnade. Och styrkan i rösten har växt.
När han dessutom började hota med fysiskt våld började rösten skrika.
Det är jobbigt att bygga upp sig igen, jobbigt att börja tro på sig själv igen.
Idag vet jag mitt värde, vet min längtan och vet vilket liv jag tänker skapa åt mig och mina barn.
Jag sitter änn så länge kvar i relationen, som en gädda i vassen. Jag tar tillvara på tiden det tar att hitta annat boende genom att fixa till min ekonomi, läka mitt inre och bygga upp mitt självförtroende igen.
Min längtan är stark, min vilja lika så.
Jag är väldigt ensam, det har han sett till. Men han vet inte vilken styrka jag har och vad jag kan åstadkomma.
Denna texten och alla kommentarer, varje ord är skrivet till mig. DETTA behövde och behöver jag läsa.
Tack.
Hej
Dina ord träffar så många gånger rätt
Jag däremot sitter med all den makt ni pratar om, jag drar in den högsta lönen, jag uppfostrar mina barn, ser till att vårt sociala liv fungerar, ser till att ekonomin går ihop o ordnar i fixar till förbannelse. Där sitter han som ett tredje barn som man måste peka med hela handen till för att han ska göra något, visst gör han ting av fri vilja, men det ska belönas av mig i ”tacksamhet” vårt förhållande dog utan att han märkte/märker
Tar jag upp det som är dåligt så möts jag av tystnad eller nervöst skrattande
Det är inte hans fel att det är dåligt, det är mitt som inte accepterar att vårt liv, knepigt svar det där. Går jag nu så lär mina barn sitta på backen varannan vecka utan kläder. Jag ser hans tendenser att inte tag i o prata hos mina barn, det är jag livrädd för att de blir samma, jag säger ofta hemma, säg vad som är fel så försöker vi att hitta en lösning, men det måste komma från båda hållen
Jag orkar inte driva familjen AB ensam längre
Vilken frustration för dig Nina – rädslan över att han inte skulle klara barnen varannan vecka. Skulle han kunna tänkas växa med uppgiften? Om inte, blir det hos dig de får bo. Är det praktiskt möjligt? All energi till dig!