När vi utsätts för sådant som har till syfte att försvaga oss, händer ofta exakt det maktutövaren är ute efter: vi börjar tänka förminskande tankar om oss själva – ”han/hon har kanske rätt? Är nog inte en så bra förälder som jag trodde. Såsom han tittade på mig, måste det vara något fel på min kropp.” Energiläckaget blir totalt.
Maktpersonen lever i förnekelse. De anser sig bara vara ”ärliga” och ”tydliga.” Ofta agerar de så övertygande att det inte går annat än att tro dem. Den sociala kompetensen och förmågan att strö smicker omkring sig gör dem ofta respekterade (på ett ytligt plan). Upphöjande av det egna namnet är deras primära ledstjärna och de vill bara vårt ”bästa.”
Frågade under min utbildning en av lärarna hur man känner igen en psykopat, eller en person med psykopatiska drag. Hon svarade på sin otroligt vackra engelska: ”du känner det efteråt; trött och dränerad. Kanske t.o.m. smickrad, men att det är något som inte stämmer (går inte alltid sätta fingret på vad). Inte ovanligt att man känner sig skyldig och värdelös. En soppa av motsägelser.” (Obs! Alla som kör med maktutövande är inte nödvändigtvis psykopater).
VAD ÄR DET SOM STÅR PÅ SPEL? Vad är insatsen och hur hög är den? Vad riskerar vi att förlora när vi har med dessa personligheter att göra?
Jo, vårt självförtroende/känsla, integritet, tanken om att vara en ok person (och mer därtill), viljan till att veta vad vi innerst inne vill, närvaron som förälder, respekten för oss själv och livsglädjen.
Fråga igen:
Vad är priset jag betalar för att ha en maktspelare i min närhet? Vad kan jag göra för att skydda mig? Om du är förälder så ställ frågan: vad är det jag vill att mitt barn skall se när hon eller han tittar på mig?
Du är inte någons bedömning av dig. Du är oändligt mycket mer än så!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det är svårt att hitta rätt efter ett nästan 30 årigt äktenskap med förtryck, var börjar man och hur ska man hitta sitt rätta jag igen. Skammen och sorgen över att låtit detta hända går det någonsin över?
Greppet att komma ur är svårare än att bestiga det högsta berg….Hjärnan vet vad jag vill men att sedan komma lås är svårare än svårast..För just då är man som sårbarast
Maritha, det går! Men det kommer att ta tid. Och det är nödvändigt att du jobbar med dej själv. Hitta en bra terapeut, älta med vänner, låt alla känslor välla fram. Det viktigaste är att förlåta sej själv. Tänk efter nu. Gick du in i förhållandet och tänkte att nu jävlar ska jag se till att bli psykiskt misshandlad i 30 år? Det gjorde du naturligtvis inte. Du var övertygad om att du var tillsammans med en normal person. Alla dina egna tvivel blev med åren bortmanipulerade och hans sanning om dej blev din sanning om dej. Du blev hjärntvättad. Av en expert. Du bär ingen skuld. Du har gjort ditt bästa under rådande omständigheter. Det är han som bär skulden….
Ja Maritha det går över! Jag känner igen skammen och sveket till sig själv….här är det nog väldigt viktigt med att du har hög empati till dig själv och dit egna liv. Låt sorgen över ditt liv vara som flyttfåglarna, genom att låt sorgen flyga över ditt huvud, men låt dem inte sätta bo!
Var snäll mot dig själv, ät, sov, träna och framförallt kom ut i olika sociala umgängeskretsar, ta en kurs i hur man reparerar cyklar eller vad som helst….praktiskt arbete tar dig framåt.
För mig tog det ca 2 år så var jag ”back to town again”. Under den tiden upplevde jag en stor besvikelse över att jag tillät mig själv gå med på vissa saker. Och det hör till saken att det behöver inte vara stora saker man är med om och personen behöver inte lida av några personlighetsdrag av psykopat eller narcissism. Jag tror att attityder som man fått hemifrån, den sociala präglan, även kan skada sin partner i förhållandet. För min del var jag uppväxt med föräldrar som jag aldrig hört skrika eller bråka med varandra. De var kärleksfulla, lyckliga och arbetssamma människor. Medan min svärfar var hånande, dominant, macho, rationell och förnedrande i sitt sätt att vara. Och han var inte snäll mot min svärmor…gudars vad jag led de första åren jag var hemma hos mina svärföräldrar. De försökte dölja sin osunda relation genom att spela överdrivet glada med massa skämt, men bakom allt låg en alkoholism och pyrde…det präglade nog min man. Och hade inte jag varit så snäll och väluppfostrad och stark så hade jag lämnat för länge sedan..
….det viktiga för mig att ta mig vidare var att få hög empati för mig själv, vara förlåtande, och försöka hitta tillbaka till hur jag var för 27 år sedan. Det gick!!! men jag tror du måste vara handlingskraftig och bestämma dig för att ta dig dit, genom att kanske skriva av dig i dagbok alla bitterhet mm. när sorgen över ett förlorat liv sätter in så lyssna på mindfulness musik, gå ut i naturen simma bada och ha roligt…och framförallt ut och träffa människor.
…du kommer att lyckas och du är värdefull för exakt den du är!
Äntligen har hans makt gått förlorad och dag för dag försöker jag nu bygga upp mig igen.
Oj…träffande text!
Hej, jag är helt förändrad och kommer inte ur greppet som han har mig i. Jag behöver hjälp alla har vänt mig ryggen pga av honom och mitt nys galna jag. Han är 13 år äldre ( 61) än jag vi inledde en relation för 5 åt sedan med en otrolig passion. Det senaste året har jan varvar mellan mig och RN annan kvinna som han till en början var otrogen med, jag tjatar tillbaka honom varje gång men mår sämre o sämre , nu sista svängen skrev han ett sms och sa att det räcker våt passion är över och att han ska vara skälv 2 timmar senare är han med den andre nu hat de umgåtts konstant i 3 veckor. Vi har pratat och sist vi sågs grät han och sa att ev kommer han tillbaka till mig efter midsommar . Jag bara gråter och alla mins näta jag fått nog.Hur gör man för att släpoa?
Klockren beskrivning att det dränerar! Det suger ut allt kraft och energi i varenda cell i kroppen. Jag har två barn med en psykopat, vi lever idag åtskilda men ett enda sms från honom kan ta all min energi. Det är hemskt. Jag kommer på mig själv att jag fortfarande ibland omedvetet trampar på för honom, för att mildra t ex en reaktion från honom. Det sker automatiskt efter att ha levt 12 år ihop.
Idag är jag medveten om det och jobbar på det. Jag har brutit mig fri, jag har fått hjälp och idag lever jag mitt liv. Men det har varit en lång väg, en jobbig väg! När jag för ca 1,5 månad sen äntligen fick flytta in i min egna lägenhet var frihetskänslan total. Att börja om med bara mina egna saknar i min egna lägenhet fylld med bra energi. Idag är jag otroligt stolt och tacksam att jag klarat mig genom allt han utsatt mig för. Jag hoppas att jag någon gång får möta en man som har ett snällt hjärta och en vacker själ, och som tycker om mig för den jag är.
…..bor på ett litet pensionat, otroligt vackra omgivningar, hittar en stig på 3 km. Berättar att jag morgonen ska gå den innan frukost o ställer klockan därefter…..Bestämt med det andra resesällskapet tid vid frukostbordet.
Vaknar på morgonen att HAN går upp o gör sig ordningen, jag frågar vad han ska göra? Jag ska ju ut och gå, och han måste stanna kvar hos barnen…Han säger att han måste jobba, han är ”inte ledig som vissa andra..” Men jag ska ju ut o gå berättade detta för dig igår vid flertalet tillfällen, han hävdar han ska jobba och hade det inte varit att jag vaknat av honom hade jag ändå stängt av klockan…sen går han, jag känner mig…tom? Överkörd? Ledsen inombords? Får sen ett sms att frukosten är fantastisk! Barnen vaknar tidigt, slutar m jag o barnen går o äter frukost med honom…vet det är fel fel, men känslan att vi inte ska bråka, förstöra helgen gör att jag går tillmötes…samtidigt oerhört dåligt samvete mot resesällskapet….Jsg säger det blev ändrade planer jag tog ingen PW innan frukost…Allt för friden o lugnet….jag dtällerändå frågan både 1 o 2 o 3 ggr, VARFÖR?? Får till svar att ”Jag skulle ändå aldrig ha gjort det, för jag genomför inte sakero ting, han hade kvällen innan redan bestämt han skulle upp o jobba men ansåg det meningslöst att berätta, han orkade inte ta den fajten…sen vänder han på allt ”Smakar frukosten bra, och jag står dör med skägget i brevlådan,…. Jo tack den är god…..Hur fn gör man!!! Två dagar senare är jagäri på stort uppträdande i min hemstad. Önskar o ber han ska komma, tjatar o säger att för mig skulle det betyda sååå mkt , att du kom o ställde upp för MIN skull…han säger han inte är intresserad och vill inte, gör så ont att höra!!! Skyller att ngn ska ha hand om barnen. FEL säger jag, dina föräldrar lovat ta dom….Han vill inte o ber mig sluta gnälla tjata. På konserten kommer det vänner/släktingar till alla, när jag får frågan”kommer ngn från din familj” Så gör det förbannat ont! Kommer hem och han frågar hur konserten gått, jag säger bra men oxå hur ledsen o besviken han gjorde mot mig, han säger han i te orkar höra mer o går o lägger sig…är detta förtryck, Härskarteknik? Ibland känns det som jag varken vet ut eller in, hur jag än gör tycks det bli fel enligt honom….Kram på er alla
Som kämpar och hittat modet att lämna…
Anna, så bra att du ser hans beteende så tydligt redan nu. För mig var det tvunget att ta slut mellan oss innan jag så tydligt kunde se hans roll och hans beteende. Innan lyckades han så bra med att få mig att ta på mig ansvaret för våra problem, alla gräl, att vi inte fick saker gjorda här hemma, att vi trots bra inkomster aldrig fick pengar över o.s.v.. För jag HAR ju de problem han så gärna pratade om. Och hans problem gick aldrig att prata om, de diskussionerna slutade alltid med att jag efteråt förvånat konstaterade att vi till slut ändå var inne på mina fel och brister, och jag hade en plan för hur jag skulle bli bättre…
Fråga dig inte om du blir förtryckt. Fundera inte över om det är härskartekniker. (Det är det, klockrent. ) Fråga dig framförallt inte varför du låtit dig behandlas så, varför du stannat så länge i något som bryter ner dig. Du är troligen en älskande hoppfull och positiv människa, som tar ansvar för ditt eget beteende och vill framåt. Den perfekta människan för någon som gillar att utnyttja andra för sina egna syften och för att slippa ta tag i sitt eget liv.
Ägna i stället dina tankar åt dig själv. Stärk dig själv, se vilken fin och kärleksfull person du är, hur du vill att ditt liv ska se ut, när du återfår den energi som han tar från dig. Jag trodde att jag inte skulle klara ett liv ensam, utan alla våra fina stunder med kloka diskussioner, att jag inte skulle ha energi till vardagen med barnen, och att jag ekonomiskt skulle gå under utan hans höga inkomst och goda (?) ekonomiska sinne och planering. Bah! Det tog en dryg månad för mig att få tillbaka energin. Ytterligare några månader att återvinna självförtroendet och bygga livgivande vänskapsrelationer. Och nu, snart ett år senare, inser jag att ekonomin också löser sig.
Du klarar att lämna, och kommer att få ett fint liv när du inte behöver släpa runt på det där egoistiska, utnyttjande puckot.
Jag är konflikträdd o svårt att fatta egna beslut….vilket gör jag tvivlar om jag klarar att gå….vi anses oxå ha god ekonomi, ändå är det alltid tjafs kring detta ämne. Får skäll för jag aldrig lyckas spara ngt!! Nu har jag lyckats spara lite, då blev han förbannad då han ansåg jag sparade ”våra” pengar som i sin tur gör att vi inte har råd med etc etc…Bah, Diskussionerna kommer alltid att handla om vilka fel jag gör etc…tar jag upp ngt negativt om honom etc blir han sur o går, så man kan aldrig reda ut något! Själv sitter jag kvar o lyssnar o tar emot, för det är så jag har kört mig, man respekterar varandra….Vi har oxå barn 3 st. Ordet ”förlåt” existerar inte från hans sida, ibland är det jag som säger det för göra allt bra igen. Tack för du läste
Känner igen allt du skriver. Jag förstår ditt dilemma. Fortsätt skriva här, och försök prata med någon vän som kan stötta dig i beslutet.
Jag håller med Stark igen….precis så var det för mig… det var tvunget att ta slut mellan oss. Och först efteråt insåg jag att jag byggt på mig många helt obefogade rädslor under vårt förhållande. Helt obefogade, jag vet med mig att jag redan vi träffades hade några men de tog inte överhanden för att kunna styra mitt liv. Tror att vi båda två på något sätt blev offer för varandra i relationen..där hans uppfostran påverkade honom till att när jag eventuellt behövde kärleksfulla råd i vårt förhållande, så blev han hård och rationell.
Och jag känner igen mig så i Annas (pensionat) beskrivning och det är de där små förödande kommentarerna i vardagen eller motpartens sätt att obehindrat ta plats.
Det är så många som heter Anna här inne så jag skriver Klok i kontonamnet nu. Klok tycker jag passar för det har jag blivit dels tack vara den här fina bloggen och dels uppvaknandet jag fick kring min egen person, tack vare skilsmässan. Två decenniers betyngd av en osynlig mantel. En mantel jag tog på mig för att skapa harmoni i hemmet och så att våra barn skulle få en fin uppväxt…jag lyckades! Våra barn har det bra, de är trygga unga vuxna och som inte på något vis ligger samhället till last, de är påväg i sina högskolestudier….
Jag lyckades…simma i land efter att ha trilla i båten ute på ett öppet stormigt hav, även om det blev en skilsmässa. Jag vet att min före detta man respektera mig oerhört mycket och skulle det hända mig något skulle han hjälpa till oavsett vilken situation han befinner sig i. Jag tog mig i land genom att ha rest mig upp och ordnat ALLT efter skilsmässan. Alla rädslor om att man inte dög till någonting är som helt bortblåsta/sköljda efter denna strapatsfyllda simtur, – om du går ned i vikt kommer du att få lättare att få jobb efter din utbildning är klar! Vi kan inte sälja dessa stolar för vad håller för din tyngd? Jag satt med två små barn på vart sitt ben när han tittade djupt in i sin kollegas ögon när de dansade på en festival på vår lilla ort! När han på skoj sjung på denna festival fast vid ett annat år, så önskade jag att han hade tittat på mig när han sjöng kärlekslåten, men han hade fullt upp med att bara suga in alla uppmärksamhet han fick! Grovhångel med en annan kvinna innan vi fick våra egna barn! Vid ett tillfälle sade han upp sig från sin arbetsplats för att han var piss förbannad på en chef som spred ryktet att han varit otrogen med en kollega…. …..vid ett annat jobb så bjöd han hem en kvinnlig kollega på grillparty till oss.
Oj, vilket uppvaknande jag har fått….det var ju jag som var klok, stark, stabil och trygg så att hans oroliga och vilsna själ kunde få harmoni någonstans. Visst jag gick upp i vikt när jag fick barnen men jag lider inte av fetma, det är inte 90 kg övervikt utan när det var som mest 15 kg. Men att få höra att han tyckte det var äckligt att ta på mig….DÅ, vid det tillfället slocknade min själ allvarligt inombords. Endast mina hormonella toppar fick mig till att begära intimitet igen, inget annat. Att vi höll ut så länge, eller att han stannade kvar så länge är helt otroligt, som jag ser det nu i efterhand.
Han är en mycket snäll man egentligen men lider av lite nervositet, oro och ängslan, men har växt upp med en (svag) machopappa som alltid varit alkoholiserad och blivit präglad av sina föräldrars förhållande.
Nu i efterhand så förstår jag när han började bli kär i den nya kvinna för ett halvår innan vi skildes så sade han till mig – Anna, dina ben är väldigt smala i vart fall! Vid samma period kommer jag ihåg hur han vid ett tillfälle tog sig själv på låret och sade, har jag fått mer muskler på benen Anna? Han blev väldigt fixerad vid sitt utseende och har förmodligen underförstått alltid varit det, men det blev tydligare när en annan kvinna pockade på hans uppmärksamhet.
Visst gör det ont att skriva om detta igen (tårarna kommer) att vi dels inte kunde kommunicera och vad vår relation hade gjort med oss båda två. Jag var helt slut (för sena universitetsstudier och tonårsbarn) och han helt uppslukad av bekräftelsebehov på toppen av sin karriär….men jag har lärt mig att leva med detta misslyckande och tagit enorm lärdom av det.
Nu har det snart gått 5 år sedan vi skildes och han sade till mig för några månader sedan att han fortfarande har det jobbigt pga skilsmässan. Han trodde det skulle gå över fortare. Jag ser att han lider av skuld och skam och jag försöker få honom till att släppa allt, innerst inne vet jag att han ångrat sig, men att han nu sitter i skiten med en kvinna som är svartsjuk på våra unga vuxna barn. Hans far som varit otrogen flera ggr sade till mig strax efter vi skilts, jag kan räta upp min son (han har gjort ett värre misstag än mig iom att han lämnade) och få honom på andra tankar, men då måste jag fråga dig Anna, – tar du tillbaka honom då? Mitt svar kom djupt ur magtrakten och hjärtat och det var, NEJ! Visst han var min stora kärlek men han var för svag för att inse vilka förändringar han behövde göra. Istället sade han – jag är sådan här Jag kunde inte bättre. Jag klandrar inte honom, jag har sett hur han har slitit med sig själv gentemot sina föräldrar och bror, han har gjort en enorm klassresa, utbildningsresa, ekonomisk resa gentemot alla sina släktingar…han är en driftig och ansvarsagande person som inte är rädd för att säga vad han tycker på ett sådant sätt att han får de flesta med sig….men ibland tänker jag, om ni bara visste varifrån han hämtat all kraft…från mig. Och det var också någonting han sade de sista timmarna innan han lämnade vårt hus för gott…utan dig Anna hade jag inte varit någonting, det handlar inte om att du varit hemma mycket med barnen och skött markservicen, utan det handlar om att du fått mig att växa som person, och utan dig hade jag aldrig kunnat våga göra den karriären jag gjort.
Vet ni vad där ut i cyberrymden, vi mår bra nu, allihopa, vi sade till varandra i början av skilsmässan att vi är fem kloka starka människor, som ska stötta varandra genom denna svåra tid det blir nu att skiljas (jag exet och våra tre unga vuxna barn) och vi har lyckats. Vet inte varför jag skriver här på denna blogg, men jag vill så gärna förmedla till människor som är finns där ute att man klarar sig hur hårt livet än kan te sig ibland….
Visst det kan låta som att jag försvarar honom fast han samtidigt förminskade mig i vår relation, men jag kan se bortom det hela, att det ibland finns externa påfrestningar i ett förhållande som kan orsaka att man blir destruktiv mot sin partner. Det jag i efterhand hade önskat var att vi hade haft någon klok människa som sagt till oss att ta vara på oss själva, åka iväg och hitta på något, istället fick vi många gånger vara föräldrar åt våra föräldrar.
Ibland är det nyttigt att slängas ut på en öde ö, och lösa allt själv, för att få gamla färdigheter till att vakna till liv igen….
Vi är värdefulla var och en på sitt sätt och lycka till alla ni som nyss fått beskedet om att bli lämnade för en annan kvinna/man.
Har levt i en stormig relation i 9 år, nu har han lämnat mig med orden att ”jag måste rädda mig själv”. Det har varit otrohet i omgångar från hans sida, förklaringen vi hade det dåligt, jag gav honom inget sex och fylla. Har aldrig känt att han på djupet velat lösa det. Nu sitter jag här, mentalt utmattad, dränerad, olycklig, och det enda jag vill är att han ska komma tillbaka. Vad är det med mig? Jag ringer, smsar, mejlar honom i ren desperation. Han svarar i telefonen ibland. Skickat enstaka sms på fyllan med ordet knulla? Kom också ett sms häromdagen att han sålt vår gemensamma bil, när jag ringer för att höra vad som står på svarar han inte. Denna tystnad är som ren tortyr, blir galen snart. Hur tar man sig ur denna situation??
Jag funderar över dagens rubrik. Jag tror inte de rena narcissisterna och psykopaterna är det vanligaste i förtryckande relationer. Jag tror det är vanligare med de kantstötta själarna, som är rätt ”schyssta” och ”hyggliga” på många eller vissa områden, men som ärvt aggressivitet och omogen härskarteknik som kompensation för en bristande självkänsla. Som liksom pappa får tyst på frugan vid matbordet med en hätsk kommentar, gång på gång. Och så möter de en annan typ av kantstötta själar, som delvis lider av inlärd hjälplöshet och suger åt sig negativ kritik som svampar. Jag känner igen det i så mångas berättelser här på forumet! Jag tror det är svårt nog att bryta med någon som inte är alltigenom dysfunktionell. Då finns det något slags hopp om att den hyggliga sidan ska vinna, bara man själv kan styra upp det hela, t ex så som du kloka Anna beskriver … Bara en reflektion!
Det är ju det som gör mig så osäker…För det finns ju stunder då han även är lugn o snäll…
Hej S, det är precis det dom hänt mig, förutom att han nu stannat med den som han varit otrogen med ett antal gånger. Nu är det mig han har på sidan och jag accepterar det , hoppas någon stans att han kommer tillbaka till mig. Han ger mig hopp och samtidigt oro och förtvivlan. Jag messar och ringer ibland svarar han men då bara typ ta det lungt eller ett okÄr så fast i detta.