Föreställ dig en stor vit vägg som symboliserar en hel, respektfull och kärleksfull relation. Sedan händer det någonting: post it lappar med negativa meddelanden sätts upp på väggen – en efter en: ”känslomässigt avstånd, återkommande och nedbrytande bekräftelsebehov utanför förhållandet, dålig impulskontroll, midsommarfesten, svartsjuka, ovilja till att mötas, emotionell omognad, mer kärlek till sociala medier än till partnern, ilska, ensamhet i tvåsamheten….”
Lapparna börjar täcka en allt större yta. Varje meddelande blir till ett relationssår inom oss där tillit och attraktion går mot sin avrättning.
Några ord i mobilen kan förinta närheten eller göra att leende sprids i ett ansikte. Vi väljer varenda dag hur vi kommunicerar. Kommer det jag gör nu att föra oss närmare eller sår jag frö av smärta?
Stoppa den nedåtgående spiralen i tid. Se och lyssna – hör även det som inte uttalas. Tystnaden viskar sanningar till oss. Viljan till kommunikation med partnern: ”jag vill förstå din värld. Hur du tänker och känner. Hur du påverkas av vi.” Och strävan mot att lära känna den egna personens djup och upptäcka blinda fläckar, så att vi slutar projicera i så extremt hög grad.
Vi behöver vara generösa med jaget och inte ta någon eller någonting för självklart. Får du den du är tillsammans med att känna sig avslappnad och älskad i ditt sällskap?
Vilka slags post it lappar sätter upp? Vad känner du inför personen i spegeln?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vill du prata med Michael – maila till michael@separation.se
Jag börjar känna mig mera och mera ensam i tvåsamheten..Särbon vill aldrig träffas i veckorna då han behöver egen Tid och nu har även våra helger börja bli jobbiga för honom för då har han också behov att vara själv , för att han har jobbat en arbetsvecka och är sliten..När vi är tillsammans och sitter i soffan så ägnas mycket tid åt sociala medier och nej att hålla om mig när vi sitter i soffa går inte för då känner han sig fastlåst..Och som sagt att sitta i soffan en vardagkväll med mig får honom att känna sig ”uppträngd” i ett hörn . Han tycker inte att man kan kompromissa om hans egen tid .
Jag är nu mera ”rädd” att fråga honom om vad vi skall göra i helgen då han säger att han inte vill planera för mycket Vi så istället är jag tyst och jag blir fruktansvärt ledsen när jag möts av orden : – Jag vill vara komma hem ikväll och vara själv . Så sitter jag där ytterligare en fredagskväll själv..
Låter som en exakt kopia av mitt liv. Umgänge på den andres villkor alltid. Men jag har börjat säga ne och drar mig undan, för det livet är inget värt. Jag är värd något bättre, tänk du på det också.
Jag har varit i detta i tre år och det måste vara på bådas villkor.
Dra dig ur. Inte enkelt men går så sakteliga.
Skönt att höra att jag inte är själv i det här..Jag känner mig värdelös och jag tar på mig mycket skuld ..Om jag bara varit snyggare , om jag bara kunde backa lite till m,m
Jag är aldrig någon som bråkar och ställer till en scen, jag gråter väldigt mycket när ingen ser
Jag är inte tyst längre. Det kan inte vara på den andres villkor alltid. Jag säger ifrån och det leder givetvis till att jag blir ännu mer ensam i relationen. Det är i slutändan inte min förlust och jag vill inte leva såhär, men jag sitter i en annorlunda situation, vilket gör det lite komplicerat. En vacker dag har jag gått och då önskar jag att han lever ett lyckligt liv med telefonen, datorerna och de ”sociala ” medierna.
Tina! Jag förstår så vad du menar. Det är SÅ lätt att ta på sig skulden, så höll jag på i många år. ”Om jag bara var lite mindre gnällig/lite smalare/lite mera nöjd/backade mer när han behövde det” etc etc i all oändlighet.
Jag är nu skild sedan ett halvår och har till slut förstått att detta stämmer inte. Hade han älskat mig och velat vara med mig hade han betett sig på ett annat sätt. Punkt. Jag ska inte behöva ändra mig för att få kärlek. Och inte du heller. Och den andre har sitt ansvar för att hålla sin kärlek levande.
Det var han som gick, och det var ett helvete i flera månader. Jag kände mig fullständigt vilsen utan honom vid min sida. Men med tiden insåg jag hur destruktivt det hade varit, och jag kan klart säga att jag mår mycket bättre nu, på egen hand.
Jag vet innerst inne att han förlorar en varm hjärtat kvinna som många män skulle vara glada för att ha i sitt liv.
Jag backar och backar och backar och är glad att bli sedd på förhoppningsvis lördagar och halva söndagen..Vill så gärna ha någon hos mig även fast de är vardag men men . Jag gör så mycket för honom. Jag har aldrig fått höra orden jag älskar dig ifrån trots 1 år och 4 månader tilllsammans, så jag tror att det är något fel på mig eftersom man inte kan älska mig…
gråt inte hjärtat, ta din kraft och låt honom vara utan dig ett tag, kanske han vaknar till, annars får du ju ta ditt ansvar för din lycka och göra dig lycklig utan honom då, jag vet att det inte är vad du vill, men vill inte han kan man ju inte tvinga fram ngt heller…..man kan bara visa hur det är utan och försöka locka med…..lycka till
Vet inte hur jag ska starta mitt inlägg här…men det blev lite aha för min del. Jag har bearbetat min gamla relation med mina barns pappa men samtidigt fick detta inlägg mig att förstå något mer om mig själv. I 21 år var vi tillsammans och fick flera barn. Men jag har nog trott att vår relation varit ganska bra i många år men när du skriver om postit-lapparna inser jag att allt började redan ett par veckor in i relationen. Jag som redan hade dålig självkänsla och dåligt självförtroende matades med fler negativa tankar. Men jag tror inte mitt ex var medveten om detta själv. Mig har det påverkat negativt iallafall. Min självkänsla och mitt självförtroende är på en helt annan nivå idag, jag har vuxit som människa och tycker att jag faktiskt är helt ok. Om någon ogillar mig som person så tänker jag väl att alla kan inte älska alla och jag blir inte ledsen för det och min självkänsla påverkas inte.
Det sorgliga i kråksången är dock att jag ändå ännu påverkas av det som varit. Jag försöker arbeta på att försöka lita på människor, just tilliten är rejält naggad.
Det som känns extra jobbigt är när jag märker att barnen idag när de blir äldre tycks uppfatta sin pappa lite på samma sätt som jag. De har märkt mer än jag trott och jag vet även att de ibland känner sig bortvalda, precis som jag gjorde. Det stärker min känsla av att han inte förstår. Men hur ska man utan att säga för mycket få barnen att slippa känna samma känslor som jag gjorde. Jag hade med mig mina känslor redan när jag gick in i relationen pga saker i min barndom, mönstret tycks upprepa sig.
Igår sa min son till mig att han önskar jag kunde träffa en man som kan vara som en pappa. Det gjorde ont att höra, jag vet att sonen älskar sin pappa och hans pappa älskar honom. Men de där postit-lapparna poppar fram igen, ganska omedvetet från pappans sida. Hur ska jag förhindra att barnen ska hamna i samma sits som jag själv? Min tidigare dåliga självkänsla har påverkat barnen omedvetet liksom att pappans personlighet har påverkat. Jag vågar inte lita på människor fullt ut, särskilt inte män. Jag vill inte att mina barn ska hamna där.
Livet lär oss ständigt en massa om en själv, blogginlägg som detta startar en tankeprocess som heter duga.
Tack Michael för tänkvärda inlägg.
Jag tänker; var snäll mot dig själv, du ser saker du inte har sett förut, och jag göra förändringar i ditt liv utifrån det, vilket i sin tur kommer att påverka dina barn positivt. Jag tänker också att du inte kan ta ansvar för vad barnens pappa gör, även om han påverkar dem på ett negativt sätt. Du kan bara vara den föräldern du vill vara, och resten måste du släppa.
Jag vill också skicka med ett tips på en gruppverksamhet som är toppen för att bearbeta mönster som man har med sig från sin barndom för att undvika att föra över dem till sina barn. ACA heter den och är en tolvstegsgrupp för barn som vuxit upp med beroende föräldrar eller i andra destruktiva förhållanden, det kan vara med föräldrar som arbetat för mycket, varit deprimerade etc. Här finner jag en otroligt trygg, varm och kärleksfull miljö där jag kan berätta om mina innersta rädslor och få bekräftat att jag varken är ensam eller konstig. Jag brukar tänka att en viktig anledning till att jag går i gruppen för att mitt barn inte ska behöva gå där om 40 år.
Googla på ACA och se om det kan vara något för dig!
Varmaste kramarna!
Marianne, det du säger är klokt och inspirerande. Det får mig att inte känna mig så ensam i det jag går igenom. Jag har kommit på mig själv att ”leta” efter dina kommentarer. Jag hade så gärna träffat dig över en fika för att prata om livets svängar.
Tack!
Tack själv Johanna för dina fina ord! De värmer så!
Och du är verkligen inte ensam! Är det något jag har lärt mig så är det att vi människor är mer lika än vi kanske tror. Många av oss brottas med samma problem. Det är inte lätt att växa och utvecklas, och jag vet inte ens om det gör det lättare att hitta en bra relation, på något sätt var det liksom lättare att hitta en relation innan jag såg hur jag körde över mig själv, för då kunde jag välja vilken relation som helst.
I takt med att jag börjar ta hand om mig själv bättre ökar också mina krav på att mannen och relationen ska vara sund. Och hur jag ska få det vet jag inte alls idag – men jag försöker ha tillit till att livet blir som det ska vara bara jag släpper taget om kontrollen.
En fika vore roligt! Var i landet bor du?
Ha en fin dag! Varmaste kramarna!
Så sunda tankar tror jag. Med lite försiktighet tror jag faktiskt att jag är efter dig i spåret om att hitta mig själv. Vägen är lång och det kommer ta tid, men det är okej.
Jag tror också på det du säger om att det är fler än jag som brottas med samma problem, eller i alla fall snarlika problem.
Jag befinner mig i de södra delarna, rör mig en del kring Helsingborg, Lund, Malmö regionen.
kom ihåg att prata med barnen om relationer, hur man gör och vad som sårar en annan människa och lita på att de gör de rätta valen även om din och pappans relation inte var en bra förebild, så har de lärt sig av den precis som du, lita på att de kan hantera det och hjälp dem, det här fixar du så bra! lycka till!
Jag förstår inte riktigt det här. Jag är själv i ett förhållande där post it lapparna har blivit många. Beror det på mig och min låga självkänsla?
Just det DÄR – stoppa den nedåtgående spiralen i tid, är så oerhört viktigt och samtidigt så svårt när jag endast är ärlig i tysthet med hur jag känner inför situationen p.g.a rädsla för att bli avvisad.
I mitt tidigare liv där min självkänsla inte var densamma som idag, kunde jag låta spiralen vandra nedåt så länge att jag till slut inte kände mig något annat än värdelös, utplånade mig och la hela skulden på mig själv.
Det var ett destruktivt sätt att leva det här livet på.
Jag tog ett beslut för en längre tid tillbaka sen, att verkligen ta tag i mig själv, lära känna mina mindre positiva och dolda sidor för att komma tillrätta med varför jag ”hamnade” i liknande relationer med samma scenario.
Min anknytningstyp blev uppenbar och genom den insikten fick jag möjliga svar på varför, och vågade möta den där lilla tjejen som stålsatte sig i ungdomen med att stänga av känslor och anpassa sig och inte satte gränser för mig själv eller andra.
Det var oerhört jobbigt med många gamla obearbetade saker som kom upp till ytan, många tårar och skuldkänslor när jag förstod hur och varför jag känt mig värdelös i förhållanden.
Men…det var värt det – varenda sekund.
Här kommer det BÄSTA med att göra det jobbet jag gjorde när jag lärde känna mig själv på riktigt:
Hela tillvaron fick en helt annan ljusare färg, jag blev gladare, insåg att jag definitivt inte är så ensam som jag trodde om mina fegheter, jag vet var min egen gräns går, och när jag behöver sätta den inför andra.
… och framför allt: JAG GILLAR MIG ÄNNU MER NU, när jag följer mitt hjärta, känner och stämmer av läget och tänker igenom om det är av rädsla eller av kärlek innan jag framför min känsla till den som står mig nära. Det tar inte lika lång tid att våga säga.
Det jag vinner med att hinna tänka igenom hur/vad jag ska säga, gör att jag inte behöver lägga någon skuld på den andra, att jag hinner vara noga med att inleda meningen med den geniala: ”Jag upplever att”…..istället för ” Du får mig att”.
Och att avsluta med den inbjudande meningen: ”Hur känner Du?”
Det finns en lätthet i den kommunikationen, som gör att den mer lösningsfokuserad och bjuder in den andra till att deltaga.
Det finns inga garantier för att förhållanden ”löser sig” med den kommunikationen, men…
Det gör det enklare för båda att synliggöra problem och möjlighet till att lösa dem om viljan finns.
I mitt senaste förhållande kände jag det som ”Tina” beskriver,
berättade jag för min dåvarande partner hur jag upplevde förhållandet, och med våra olika erfarenheter av kommunikation kunde jag på ett sansat sätt berätta, medan min ständigt uppkopplade på sociala medier-partner kröp upp i soffhörnan och låste sig helt till en början.
Jag avvaktade och sa efter en stund : Du kan fundera på det och återkomma.
Han återkom inte.
Ja, jag blev ledsen och kände mig sårad för att hans ord och handling bara hade kongruens den första månaden och den typiska ”Varför-frågan” dök upp ett par gången efteråt, men jag insåg relativt snabbt att jag inte kan göra mer, och att alla frågor inte får svar.
Den stora skillnaden på senare tid är att jag kände mig fortfarande värdefull och jag kände mig modig och mogen som tog tag i situationen i tid.
Och framför allt: jag har en skön känsla inuti mig för att jag varit ärlig emot mig själv, tagit mitt ansvar och vet mitt eget värde.
Jag har varit jag.
Och…jag vet att det någonstans därute finns någon som uppskattar just dessa egenskaper och som kommer att korsa min väg just på grund av det, när det är dags 🙂
Tack Michael för dina fantastiska inlägg med igenkännande händelser, meningar och ord skrivna med själ och hjärta, din positiva attityd till livet och det som livet för med sig och dina avslutande frågor att ställa till sig själv.
Jag använder dina inlägg som mina post-it-lappar – kvalitets-kom-ihåg 🙂
Vilket jobb du har gjort med dig själv Lena! Intressant att läsa. Jag har haft turen att få växa upp med en fungerande anknytning och har nog kunnat vara ganska mycket mig själv i relationer. Ändå har jag varit ganska följsam också, precis som Tina och du beskriver, för att jag så gärna ha velat ha den där kärleken. När jag har stått upp för mina behov har jag blivit lämnad. Många gånger har jag tänkt ”varför” och ”om jag bara hade…” Men när jag rannsakar mig själv så vet jag att det inte handlar om vad jag kunde och skulle ha gjort. Det enda misstag jag verkligen har gjort är att välja otillgängliga och/eller omogna män redan från början. Tydligen har jag alltför lätt för att bli kär i den typ av man som sedan inte fungerar att leva med. Det är något jag behöver jobba mer på. Just nu bearbetar jag en gigantisk sorg över den senaste man som lämnade mig när jag var tydlig med mina behov av att bli insläppt i hans liv på riktigt. Han blev rädd och försvann. Jag älskade verkligen honom och såg skatten inom honom. Men han såg inte skatten inom mig. Det gör ont. Och saknaden gör att livet känns grått och ensamt. Men jag vill verkligen försöka komma vidare. Och i grunden blir inget bättre av att anpassa sig till döds, det gör bara att slutet kommer senare och att fler år har slösats bort.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja…men jag känner i min relation att jag kan inte riktigt vara jag. Det beror inte på att han inte vill vara med mig, inte bekräftar mig eller så. Utan att det finns inget utrymme för mig att vara jag, göra saker som jag vill, för det tas för givet från hans sida att vi ska ses hela min barnfria vecka och då ska det bara vara han och jag. Vi träffar inga andra vänner. Bara han och jag hela tiden. Det är ganska kvävane. På min barnvecka, även om barnen börjar bli stora, hinner jag ju inte göra allt jag vill. Ja som att fika med en kompis, ta ett träningspass osv.
I mitt tidigare äktenskap, som var i 16 år, levde vi väldigt mycket tillsammans men även utrymme för var och ens egna liv. Sådant som träning, träffas sina vänner osv. Att det inte höll mellan oss är en annan historia. Men när jag då träffar min nuvarande partner blev jag nog väldigt smickrad av att bli satt på en piedelstal. Men nu är det inte så smickrande längre. Det är absolut inte att han säger att jag inte får eller inte ska tex träna eller träffa ngn av mina vänner. Men han framkallar en känsla hos mig som gör att jag inte vill gör det, väljer att avstå. Han kan säga kommentarer som, men om du har möjlighet att träffa ”dem” ikväll är väl det bättre att du lägger den tiden på oss. Vi ses ju så sällan annars… Ja vi är väl helt enkelt osynkade. Men vilsen är jag.
du kan inte göra valen åt honom, men glöm inte att bjuda med honom….men låt honom göra sina val, du har ansvaret för dina…… <3
Jag och min man har nyligen separerat -på mitt initiativ. Vårt äktenskap hade tyvärr sakta brutits ner under ett par år… Jag kände ett känslomässigt avstånd från honom, en oförståelse och brist på närhet från hans sida. Den här avsaknaden gjorde att jag kände mig ensam i vår relation och föll från en annan… Jag och den här mannen inledde en relation, som vi sedan avslutade eftersom det såklart inte var hållbart i längden (jag är en skitstövel, jag vet). Jag och min man har provat parterapi i två omgångar där jag har uttalat mina behov. Han har inte uttalat sina, eftersom han anser att han inte har några utan säger att han har varit nöjd som det är. Tyvärr har min man har inte visat någon vilja till att möta mina behov -förrän nu. NU när jag har flyttat och barnen (5 och 8 år) bor hos oss varannan vecka.
Mannen som jag föll för har från och till visat intresse för mig (vi ses frekvent p g a våra arbeten) och jag har gått med ett litet hopp hela tiden om att det skulle bli vi två. I mina ögon är han och jag perfekta för varandra. Han får mig att må bra, trots att han har ett lite krävande sätt .Jag känner att alla hans positiva sidor och känslan av hur han får mig att nå oanade höjder gör att jag inte har några som helst problem med att ta att han ibland behöver fly in i sin egen bubbla. Det är helt ok för mig 🙂
MEN, nu har han börjat träffa någon annan… Med andra ord har han inte haft samma syn på oss som jag har haft…
Fattar inte hur jag har kunnat inbilla mig att han skulle vänta på mig. Idag känner jag mig så nedbruten, knäckt och sviken. Ikväll ska jag träffa mina barn och min snart ex-man hemma i vårt gamla hus för äta middag tillsammans. Vi är bra vänner, vi har känt varandra i 16 år (sedan vi var 19), han är en fin människa och vi respekterar varandra, men mina känslor är borta (inte hans). Tyvärr är jag rädd att jag kommer ”trilla dit” ikväll, eftersom jag mår så här och nu bara ser det positiva som vi hade i vår relation. Jag VET att jag mådde dåligt, aldrig var glad, inte kände mig sedd osv när vi var tillsammans, men de känslorna är svåra att relatera till en dag som idag. Jag MÅSTE vara stark nu, VILL ju inte fastna i nåt igen som jag vet inte var bra. Hur kommer det sig att man förtränger allt det dåliga?
hoppas det har gått bra för dig hjärtat……kram
Tack för att du tänker på mig.
Jag kan inte sluta tänka på den andre mannen, tänker på varför han visar intresse när han tydligen träffar någon annan. Han frågade mig om restips när han skulle på weekendresa med den nya! Eller, han sa inte att det var med en ny kvinna, men när jag frågade vem han skulle åka med så sa han att det inte var min ensak och att jag ändå inte vet vem det är. Det är möjligt att han ska åka med en kompis och bara skulle spela svår, men jag tror inte det. Jag blir så jäkla ledsen!!
Det sjuka är det är honom jag sörjer och inte skilsmässan från min man som jag levt med i så många år. Är jag galen??!!
Har jag tagit fel beslut, och lämnat en fin, bra, snygg man och därmed förstört mina barn?
läs vad du själv skrivit, och se sanningen i det du säger…..du saknar ngt som inte är, men det var nog rätt att lämna det som inte var din sanning heller?? lycka till
Ja, det var säkert rätt att lämna. Det är iaf det jag försöker intala mig själv hela tiden. Jag tänker att hade jag haft ett bra äktenskap hade jag aldrig blivit kär i en annan.
Men tänk om vårt äktenskap hade gått att rädda? Min man har varit min bäste vän i så många år, men kärleken och attraktionen var borta. Den hade varit det i många år, men TÄNK OM den hade gått att hitta igen? Men jag har ju försvårat allt genom att inte kunna släppa den andre mannen…
Till Ensamstående mamma:
Jag känner verkligen med dig när jag läser ditt inlägg. Jag har inte själv några barn men överallt när man läser om skilsmässor så står det att det är viktigt att inte ”snacka skit” om den andra partnern till barnen så det är klokt att du själv låtit barnen kommit till insikter om sin pappa även om det är hårt. Förstår att du vill ge barnen en bra självkänsla, har själv haft en mamma som oroat sig och haft mycket ångest över onödiga saker och det har nog påverkat min självkänsla, MEN det är aldrig försent att förbättra självkänslan. Om du jobbar på din egen självkänsla så kommer du troligen automatiskt föra över det till barnen. Du skriver att din självkänsla och självförtroende är mycket bättre idag än tidigare- då har du kommit en bra bit på vägen! Även om inte barnens pappa är är den ultimata fadern så kan i alla fall du vara en stark förebild för dina barn. Va glad att du inte är kvar i den gamla relationen!