Som du kanske lagt märke till nämner jag ofta vikten av att leva utifrån ett inre centrum, en kärna, Jaget, inre GPS etc. Vad betyder det egentligen och varför lägger jag så stor betydelse vid det?
Om vi inte lär känna och utvecklar en inre tyngd, kommer vi ständigt att vara i händerna på omgivningen, omständigheter, andras förväntningar på vem vi bör vara, känslomässiga upp och nedgångar. Andras snällhet, acceptans och bekräftelse kommer vara helt avgörande för hur vi mår.
Insåg hur livsavgörande det var att hitta min inre styrka när den slarvats bort på vägen. Jag la hela mitt värde i händerna på en annan, vilket var förödande. Men det var också en erfarenhet som tvingade mig att öppna ögonen.
Några av de säkraste sätten att förlora ditt självvärde:
– Kämpa ständigt för att bli bekräftad och omtyckt av andra. ”Photoshopa” sönder dig själv för att bli socialt accepterad.
– Låt andra sätta prislappen på dig som person.
– Anpassa sönder dig i ditt förhållande så att du förlorar dina personliga konturer.
– Skjut upp saker, låt negativa människor och dåliga vanor ta stort utrymme. Använd ofta meningar som börjar med: ”En dag…när jag får tillfälle…när det blir tid över…”
När våra vanor börjar tjäna oss händer det saker. Bra saker! Jag lovar!
Hur känner du dig som person när du agerar utifrån dina mest autentiska sidor?
Michael Larsen – livscoach
Hej och tack för en bra blogg som jag läser dagligen!
Jag funderar över uttrycket; ”anpassa sönder dig” i ett förhållande eller relation…. Viss anpassning krävs väl alltid, men hur vet man att man gått för långt?
Det värmer mycket att höra! Jag håller med dig om att alla relationer handlar om anpassning och flexibilitet. Annars fungerar det inte. Jätte bra fråga om hur man vet att man gått för långt: det visar sig genom otydlighet, rädsla att förlora den andra om man säger sin mening, att inte kunna hitta på saker på egen hand, kontrollbehov, ger upp sådant som är betydelsefullt och viktigt för att passa in. Ett sunt förhållande bygger ju på både att ge och ta – balans.