De ägnar livet åt att dölja, både för andra och sig själva, den djupa känslan av värdelöshet. Regel nummer ett för dessa personligheter: se aldrig de egna karaktärsdragen i spegeln. Upprätthåll den grandiosa självbilden – till varje pris. Se allt som tävlan. Om de mot all förmodan läser rader som dessa, handlar det inte om dem. Livet är en ständig projicering.
De ser alltid fel utanför – inte i sig själva. Oj, vad de är experter på att se såren i andra så att exploateringen kan ta plats.
Genom förfinade eller ”rakt på” strategier får de dig att vara statist i deras livsmanus. Ifrågasätter du, haglar de rationella argumenten över dig. Emotionell och ekonomisk utpressning är annat på maktmenyn. Eller varför inte få dig att tvivla på din handlingskraft, utseende och duglighet som människa. Växlande mellan smicker och negativa uttalande om dig är ett annat vapen. Känslan av att du känner dig iakttagen ger dem näring.
Hur vet du om du har en härskarperson omkring dig? Kroppen har svaret och är ärlig – du tassar diplomatiskt fram för att inte ”unleash hell.” Energi sipprar ur dig.
Lättnaden infinner sig så småningom när det uppstått ett fysiskt avstånd. Då tar de djupa andetagen och en vilande pulsen form.
Du behöver städa ur de mentala trojanska hästarna som han (ja, nästan alltid en han), planterat i ditt sinne. När det är rent i huvudet, går det inte längre utöva makt över dig.
Ditt antivirusprogram är insikterna om deras metoder, hitta styrkan i din egen röst som säger: ”stopp! Nej! Mitt liv levs av mig!” Andra antivirusprogram är samtalskontakter där du sätter ord på din verklighet.
Ingen annan äger kraften i din bröstkorg, så länge du inte ger ifrån dig den.
Den bästa regeln: håll dig borta från de emotionella hajarna. Hitta huvudrollen i ditt eget liv.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Hur vet man om en person är en härskare? Efter min separation och efterföljande tjafs om bodelning, vårdnad mm vet jag varken ut eller in??! Är det han som betett sig konstigt? Eller är det jag som är helt märklig? Lyssnar jag på andra så förstår de inte hur han kunde bete sig som han gjort och gör, jag har i princip alltid tagit hand om allt och fixat och grejat och alla tycker att han varit lat och icke omtänksam. Lyssnar jag på honom så är det jag som är en besserwisser och alltid ska ha rätt. Har aldrig fel, kan allt osv osv. Jag är en riktig idiot rätt och slätt. Tänker att det kanske jag som är en härskare???? Eller han??? Eller ingen av oss? Förmodligen passade vi bara inte ihop men allt detta gör mig otroligt förvirrad. Vi gjorde slut i januari och det är fortfarande tjafs om huset och han har en hel del grejer här så måste tyvärr ha kontakt med honom vilket gör allt ännu värre då jag inte kan gå vidare i livet. Tankar på det?
Jag känner jätteväl igen mig i det du skriver. Det kommer upp många åsikter i en separation, man lyssnar gärna på allt och alla. Man har behov av att bli bekräftad i sina funderingar om hur man själv uppfattar saker och ting. Man härskar ibland och låter sig styras över ibland… fram och tillbaka.
Det är bra att du är uppmärksam tycker jag men, det enda egentligen, är inte vem som säger vad, vem som är härskare, vem som har rätt osv. Du måste själv göra det som är rätt för dig. Försök att tänka att ”det som känns rätt för mig ÄR också rätt för mig”. Alldeles oavsett om exet, svärmor, kusin, syskon osv. tycker du har gjort konstiga saker, eller att ditt ex har gjort konstiga saker. Det som är gjort är gjort, frigör dig.
Värj dig från åsikter och tyckanden. Värj dig från människor som lägger sig i. Välj istället de som vill dig väl. Försök och lita på dina instinkter och dig själv så kommer du med tiden att se saker klart,
Lollipop, tack! Det var mycket bra ord och det jag behövde höra. Jag har alltid sett mig som stark och jordnära och vågar stå för mina åsikter. Men efter all denna skiten så vet jag knappt vad mina åsikter är längre känns det som ibland. Vilket jag EGENTLIGEN vet men allt detta tär så fruktansvärt på mig plus att jag får höra hur dålig jag är hela tiden av honom. Det som är det svåra är precis som du skrev, att frigöra sig. Det är halvt om halvt omöjligt när allt detta hänger över mig hela tiden. Jag försöker göra det , det går bra ett tag sen kommer allt över mig igen. Jag vet hur jag vill leva mitt liv och jag vet vad jag vill ha men just nu känns det som det ligger så oerhört långt fram i tiden och det gör att det är svårt att svara stark och glad i eländet.
Men precis som du säger, det som är rätt för mig är rätt för mig. För någon annan kan det vara helt oväsentligt eller helt fel men jag kan bara svara för mig själv hur jag vill ha det. Försöker se ljuset i tunneln!
Till Carolina, har varit med om samma sak. Allt lades på mig. Jag var svart och vit. Jag skulle alltid ha min vilja fram. Å nu har jag fem år senare träffat en man som kör precis det Michael skriver om idag. Och jag orkar helt enkelt inte bryta då han även kan vara så bra. Men han tar verkligen fram min sämsta och mest destruktiva sida.
Lena, livet är för kort för dåliga relationer! Du måste ta dig ur det eller ändra på saker och ting! Det är inte lätt men att gå och må dåligt, nä det ska ingen göra.
Bra beskrivning av en patologisk narcissist… jag lyckades bryta med en sådan person. Nästan fyra år efteråt kämpar jag fortfarande med sviterna, att läka de mentala såren, det inpräntade svarandet på härskarens beteende. Det som gör att han fortfarande har makt är att vi har barn tillsammans. Han är egentligen inte så intresserad av dessa, men de utgör ett lysande maktmedel för honom. Jag har kämpat i över tre år med advokater, socialtjänst och kvinnojourer. För mig finns viss hjälp – men för barnen finns inget samhälleligt skydd. Det är som att föräldrars rätt till sina barn överglänser alla platityder om ”barnens bästa” – hur dysfunktionell föräldern än är. Hur skyddar man sina barn och rustar dem psykologiskt för ett halvtidsliv hos en projicerande maktlysten narcissist?! De kan ju liksom inte fly, som jag till sist kunde!
Ps. Jag ångrar ingenting, trots allt. Jag är fri som en lysande satellit! Ds.
Hej Beatrice
Det låter som vi för samma kamp. Att denna typen av män använder barnen som maktmedel verkar inte socialtjänst eller domstolar vara rustade för att hantera. Fortsätt kämpa är det enda råd jag kan ge.
Träffade en sådan man efter att ha varit ensam en kort tid efter en drygt 25-årig relation. Visste ingenting om den sortens destruktiva män. Lena, jag kan bara rekommendera dig att ändå lämna honom. Jag hade svårt att bryta upp efter två år. Hade det gått en längre tid hade jag inte orkat… Tappade bort mig själv totalt. Ena stunden var han alldeles fantastisk. När jag slappnade av kom förolämpningarna som bara blev grövre. Inför andra var han alltid kärleksfull. Tvivlade på hur jag skulle klä mig, bete mig och till slut även hur jag skulle tänka – hur jag skulle lösa de allra enklaste vardagsfrågor. Han fick allt att låta så självklart. Som om att jag inte kunde uppfatta saker rätt. Jag var bara för känslig.
Måste bara säga att jag i vanliga fall sällan tvivlat på mitt omdöme.
Hjälpen kom från oväntat håll i bekantskapskretsen – från en som iakttog och påpekade hur jag sakta men säkert förändrades.
Jag fick en bok i min hand om narcissism och kände igen precis allt! Även efter att jag abrupt avslutade relationen och flyttade utan förvarning har han följt ”skolexemplet”. Jag är en erfarenhet rikare.
Därför vill jag bara säga – lämna sådana relationer! Du har detta korta liv. Mina kroppsliga symtom är borta och jag vaknar med lugn i hjärtat. Ditt liv är värt mer än de korta stunder av lycka med den mannen. Han har tyvärr inte förmågan att älska. Så sorgligt men sant.
Kram till dig
Oj..Läser dina ord och vill bara gråta.
Jag hör också att all min utveckling börjar backa.
Ena stunden så fantastiskt, kärleksfullt och förstående.
Nästa drama.
Jag har kämpat, och varit förvirrad.
Jag har dock insett att när jag behöver stöd, då finns han aldrig där. Tvärtom, gör det vätte.
Energin sipprar. När det nästan är kört, lyckas han vända så jag andas.
Men magen är svullen och stressen inombords tär.
Jag vet att det gäller kanske tre dagar.
Så svårt att lämna.
Jag blir arg på mig själv. Jag har varit i liknande relationer förr.
Och kunnat släppa.
Tänkte på att jag har detta korta liv som du skrev.
Jag mår bäst själv.
Inser att jag vill att han släpper mig, inte jag honom så jag slipper den skulden.
Men att bry sig om sig själv och göra det som är rätt för MIG är ju ingen skuld.
Tack M!!!! Och kram <3
Så skönt att ditt inlägg kom idag, har funderat på om jag ska kontakta ”härskaren” för att förlåta honom för att det ska kännas lättare för mig❤
…..men känner nu att det räcker för mig att jag själv har förlåtit efter jag läst dina ord och alla kommentarer. Jag vet efter alla år hur det skulle sluta.
Tack Michael och till alla som skriver kommentarer❤
Härskare…hur vet man det? Är i en relation där det är hur mycket bråk som helst. Som väl är så är vi särbo. Känns som att jag får ha fixarhatten hela tiden för att det ska komma fram ett förlåt. Gud bevars, vissa människor kan ju inte ha fel och att jag är känslig när vissa saker sags är ju mitt problem. Just idag är jag så förbannad! Jag är jämt arg. Jag provocerar honom hela tiden. Han blir ursinnig. Hamden är inte ljuv men jag är så trött på att han aldrig kan välja sina ord lite, aldrig saga förlåt, aldrig saga, ja jag var överkänslig men … Han sager ofta saker för att jag har sagt något innan. Nä denna relation gör ingen glad… Öhhh!! Skulle vilja ställa mig upp på mitt kontor här på jobb och bara skrika… Jag e så trött på denna situationen! Berg o dalbana jämt och ständigt är inte kul!
Min sambo varit borta på resa, har inte saknat honom, det har varit lugnt hemma, fast ändå full rullemed 3 barn…. jag har ingen chans mot min sambo i diskussioner, han har sådan talan, fast jag vet jag har rätt eller inte gjort fel, får han det alltid låta som jag gör fel, då blir jag bara osäker o tyst…. Han kom hem i söndags kväll, på kvällen fick vi uppsöka akuten då vår lille son blev sjuk då jag gett fel sorts medicin, han vägrar nu prata m mig, han vill ”straffa” mig. Igår frågade jag om han kunde komma ner o hjälpa till med 3 barn disk mat tvätt. Han svarade att han inte orkar höra ett endaste gnäll o tjat mer för då drar han!! Och att jag bara orsakar o ställer till problem för honom. Han hade varit iväg i en vecka på resa och jag hade roddat och fixat allt själv,inget tack fick man. Jag sa förlåt för jag gjorde ett mänskligt misstag som gjorde vi fick uppsöka sjukhuset. Han var bara kylig o kall mot mig på akuten, mot sköterskor o doktorer VR han trevlig o mot mig när de var med. Sen blev han arrogant o iskall när de var borta. Pratar/frågar jag blir han arg o säger jag gnäller tjatar, om han är på sitt dåliga humör vilket han nu tycks vara. Men sen har han självklart en annan sida oxå….
Så bra beskrivet Anna. Låter precis som min historia. Min man reser en del i jobbet och har på sista tiden insett att det blir så lugnt när han är borta, jag får ro i själen. Även om jag får rodda runt allt själv hemma så är det ändå så skönt. Ingen som klagar på allt jag gör, inga sura miner och denna jobbiga tystnad som blir när han är hemma. Jag blir osäker och tyst, ingen idé att ta diskussioner ens, han vinner dem alltid ändå. Vågar inte bryta heller, tänker att det kanske blir ännu värre för både mig och barnen om jag bryter upp… Går det att bli fri från en härskare? Känns som han inte kommer ändra sitt beteende, för när jag nämner det, så är det ju jag som har problem och måste ändra på mig… Parterapi har jag tjatat om också, men som sagt han vill inte, för han har ju inga problem.
Människovärde i sig själv bara som den man är, tänk att det ska vara så svårt att förstå och tro på att man är värd det!
Efter många år, mycket vånda och slutligen en dödslängtan var det som om jag en dag ”vaknade upp”
Att hellre vilja dö än fortsätta leva i det man är, är verkligen så sjukt och inget någon skulle behöva uppleva
Nu, efter 10 år, kan jag äntligen säga att jag är Fri.
Fri från rädsla, oro, ångest
Har förlåtit, honom och mig själv, svårast har ändå varit att hantera de sår jag ser det lämnat hos barnen.
Mycket arbete, många tårar och nu, bara kärlek
Det börjar och slutar hos dig, och mig <3
Jag såg inte härskaren så tydligt när vi levde ihop. Jag var bara liten och orkeslös. Nu efteråt, ser jag allt så mycket tydligare när man fått distans till allt.
Mitt råd är att lämna om ni inte mår bra i er relation. Att vara rädd, trippa på tå, behöva välja sina ord noggrant för att inte släppa en bomb, oro i magen är inget liv. När ni känner att ni har tappat bort ert liv, ert Jag, ja då är det dags att ta ett snack med sig själv. Tror ni att det blir bättre om ni stannar? Troligtvis inte:-(
Vi är ALLA värda att må bra innerst inne, det är vi skyldiga oss själva. Viktigt också att visa och lära våra barn bra och sunda värderingar inför livet.
Styrka till er som kämpar, men det är dax att kämpa för ert eget liv ❤️
-Det är lite mycket häxjakt över resonemanget, erkänn och du är skyldig, neka och du är skyldigare…
-Jag vill inte på något sätt förringa problemet eller att dessa personligheterna finns, det ligger långt utanför min expertis men det saknas alternativa förklaringar. Texten är lite för enkel för att vara en totallösning på diagnosen för persona ”härskaren”
Lösningen är att lämna. Som Michael skriver så går det inte att konfrontera härskaren, för du har fel! Härskaren har rätt! Insikten finns inte. Det krävs en hel del av oss alla att bli en bättre och tryggare människa. Klart det kan finnas förklaringar till varför man har hamnat i ” härskarrollen”. Din uppväxt och dina närmsta förebilder som barn spelar stor roll tror jag.
Alla har vi våra mindre smickrande sidor och tillkortakommanden och det gäller att vara medveten om dem för att kunna göra någonting åt dem. Där ligger jobbet, hos dig själv.
Mitt ex är ingen fullfjädrad härskare och jag såg inte det på samma sätt som idag. Jag tänkte att jag var väl värd det för jag hade också mina mindre smickrade sidor. Nu när vi är skilda och maktspelet fortsätter så blir allt så mycket tydligare. Om jag säger A så säger han B, oavsätt om det drabbar barnen negativt är ett exempel, bara för att få njutningen över att få sin vilja och min ovilja. Han jävlas helt enkelt för att känna makt.
Se igenom härskaren. Punkt. Så otroligt bra läsning och igenkänning från början till slut. Frihetskänslan som kommer när du lämnat, den klara insikten om hur det faktiskt var är slående. Att bli medberoende smyger sig inpå, därför inser man först efteråt hur illa det var. Jag spelar huvudrollen i mitt liv numera. Det är fantastiskt.
Oh det finns verkligen kvinnliga sådana människor också. Min sambos ex är bara ett exempel. Fy fan vilken energislukande elak människa det är. Tyvärr har de barn ihop så det går inte att ”göra slut” med henne heller…
Anna, jag har två barn med en sådan människa som du beskriver. Det är 25 år sedan vi skildes men hennes hat upphör aldrig. Än idag kan hon inte låta mig ha en normal relation med barnen. Även om jag har gått vidare för länge sen är sorgen när det gäller mina barn tung att bära.
Svår att förstå hur en människa kan vara så elak. ”Energislukande” är verkligen rätt ord.
Om man känner i sin magkänsla att man har rätt, då har man rätt. Om man känner sig förtryckt, då är man förtryckt. Om man känner sig härskad över, då är man härskad över. Hans beteende betyder inget i ditt beslut, släpp skulden! Dina känslor är all vetskap du behöver, de behöver ingen logisk förklaring. Släpp analyserande tankar kring om och varför, lita på ditt inre! Du har RÄTT, du känner RÄTT.
Bra skrivet Eva. Man skall lita på sin känsla! Min sanning är min sanning! Jag hoppas jag har lärt mig det – även i praktiken – till nästa förhållande. Flera gånger under mitt förra ettårs-förhållande kände jag ”näe, det här känns inte riktigt bra”, men av någon orsak viftade jag bort känslan. Allt efter att tiden gick och mannen surade mer och mer, blev arg för mer och mer banala saker och jag började inse att jag började trippa på tå för att undvika gräl, började jag få en dålig känsla över allting. Vi kunde ha det alldeles underbart och kärleksfullt också, men jag hade en konstig känsla… som jag egentligen inte vågade erkänna förrän förhållandet tagit slut.
Eva; precis!!
-Tack.
Det jag känner, det är Sant – för mig.
Det argumentet kan inte narcissisten slå hål på.
( Det enda argumentet som inte kan diskuteras av en N. )
Det är han jag lever med. Hur hittar man makten och tar huvudrollen i sitt liv?
Behövde läsa om härskarteknik efter ikväll. Allt var så tydligt .. Vi fick besök och han var såååå trevlig, pratsam om sig och sin dag (!) och sitt nyvunna intresse. Inga frågor om oss andra och vad som händer i våra liv eller prat med barnen… Bara han…
Han hade ögonkontakt med mig mestadels och pratade med mig – kändes ju trevligt men konstigt för det var något jag inte upplever när bara familjen är hemma,,, När gästerna gick var jag inte intressant längre – tv och dator tar den platsen – och när jag stod och sa godnatt såg han inte ens upp från datorn. Totalt ignorerande! Vad gör jag här…