Vi tvekar, funderar, känner efter, frågar en nära vän, hoppas på förändring och att tiden skall ge svar. Vi vill så gärna att det skall fungera. Kanske säger logiken att du borde vara lycklig: ”Jag har ju allt!” Ytterligare lite tid går och du börjar tro att det kanske är något fel på dig eftersom du pendlar så i humöret.
En person jag känner vet att kärleken till mannen sedan flera år är borta. Ändå tas inte steget att lämna. Det är lätt att stå vid sidolinjen och tala om vad andra skall göra, men när det kommer till oss själva blir det plötsligt annorlunda. Vi vet sällan vilka existentiella frågor grannen brottas med. Människor har olika emotionellt bagage som inte alltid gör de självklara valen självklara.
”Huset är fantastiskt och jag kommer inte att kunna bo kvar om vi skiljer oss.” Kan ligga nära till hands att vara snabb och döma det som ytligt, men jag vet ingenting om rädslan hon bär på och vilka förhållanden hon växte upp under. Torftigheten kanske var så pass stor att allt låser sig. Hon har kanske t.o.m. investerat hela sitt självförtroende i huset, att det nu kommit representera hela hennes jag. Det låter kanske långsökt och för analytiskt, men för en del är det en inre verklighet. Hur många ÄR t.ex. inte sin yrkestitel eller tillgångarna på banken?
Jag vet kvinnor och män som inte tror att de skall klara sig ekonomiskt, få tiden med barnen halverad (minst), panik inför ensamhet och vad andra skall tycka (särskilt på mindre orter). Det är krafter som kan vara enormt starka. Separationer kan t.o.m. verka så skrämmande att vi känner dödsångest: ”jag kommer inte att överleva det här! Identiteten som person är så pass sammanflätad med partnern att tilliten till de egna resurserna inte finns där.
Därför är arbetet med självkänslan avgörande. Ett ”hus” som ingen kan ta ifrån dig.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Detta är så sant…och orsak till att många stannar kvar i ett kärleks löst liv…men en vacker dag så kanske bägaren rinner över.Och man vågar ta steget ut ur bubblan och börja leva igen..
Jag känner igen det där. Och hur hanterar man det då??
Man jobbar sig igenom rädslor, testar i hanterbara doser – blir lite starkare, agerar ytterligare – självförtroendet växer, agerar ännu mer. När vi upptäcker att vi faktiskt överlever känslomässig smärta träder ångesten tillbaka. Som med allting annat, byggs tilliten till jaget upp genom repetition över tid. Vi behöver även uppmuntrande människor nära inpå.
Tack för dessa ord! Vi är nog många som känner igen oss i att självkänslan kan hindra oss från att ta itu med saker. Oavsett om det handlar om att lämna ett förhållande där vi mår dåligt eller att gå vidare efter en separation.
Lite otäckt att läsa dina ord. Men du har så rätt men sedan är det som det står här att rädslan att bli själv tar över…..OCH det 25 åriga förhållande som man har med en empati lös man känns mer o mer fruktansvärt. MEN LÄTTARE SAGT ÄN GJORT
Alternativet till att leva med en icke empatiskt man kan bara bli bättre. Lätt är det sällan, men belöningen blir på sikt stor. För visst är du värd mer än att leva ensam i tvåsamhet?
Det där med att lämna ett hus/hem för något nytt och okänt är oerhört tufft. Jag har inte tidigare hört någon som resonerat som dig när det kommer till tankar om hemmet och det var skönt att läsa för man kan lätt känna att man är ytlig när man uttrycker sin sorg över att lämna ett vackert hus mm.
Förnuftsmässigt så vet jag att alla minnen finns kvar trots att jag inte bor kvar men det smärtar ändå, över att slutet blev som det blev, över att lämna mitt och barnens trygghet, allt arbete och pengar vi lagt i huset, över barnens saker som ska rensas ut och inte sparas till barnbarn, såsom det var tänkt…
Jag kommer att få det bra i mitt nya hem tillsammans med mina barn, det vet jag, och det finns dessutom andra fördelar med det nya boendet som jag kommer att uppskatta såsmåningom. Mitt självförtroende och min trygghet kommer att finnas i mitt nya hem också. Även om det som är främmande och okänt idag skrämmer mig så kommer det att lösa sig.
Din inställning kommer att hjälpa dig Lolla. Det gör nästan alltid ont att lämna det invanda och trygga bakom sig. Vi är ju människor och minnen är någonting laddat. Tack för att du delar med dig:-)
Det är klart att det är jobbigt att lämna det man har vant sig vid. Hus, jobb, vänner…allt blir annorlunda. Jag har varit i den situationen att min man grubblat under flera år och velat lämna mig, men inte gjort det förrän nu. Nu känner jag det som om han slösat bort MIN dyrbara tid. En tid då jag kunnat göra andra saker än att fundera på varför han är så irriterad och frånvarande. Tänk på den aspekten också, ni som inte vågar ta steget…
Många människor håller kvar vid hoppet under väldigt lång tid – i hopp om att förändringen en dag skall komma. Det är så lätt att vara efterklok och anklaga sig själv. Något som hjälpt mig, är att utgå från vad jag kan göra här och nu. Även om det emellanåt känns svårt. Ett steg…
Läser dina inlägg varje dag, känner igen mig i nästan alla men dagens var tung att läsa för där har jag vart 2ggr, sista ggn med ett hus jag la ner hela min själ att renovera, ritade, valde tapeter, hade hand om det mesta……det kändes oerhört tungt att lämna. Mitt ex vill att jag ska komma dit nån ggn och äta el fika men jag orkar inte, FÖR mycket minnen :(( och ja….allt för många lever med trasiga själar i trasiga förhållanden med hoppet, som är det sista som överger oss, att det på något vis kanske kan bli bättre…..har lämnat ett trasigt förhållande men hållit det vid liv på distans antagligen för att min självkänsla är såå låg och för att jag inte vill va helt ensam…..men det är inte bra. Önskar jag var starkare, friskare, rikare, smalare…ja listan kan göras lång när man inte mår bra. ( sjukskriven ). Vill ialf säga att du skriver så det verkligen går in i hjärtat och man får sig en tankeställare, du är toppen Michael Larsen.
Tack för dina öppenhjärtiga ord Yvette. Jag ser i dig en person som uppmuntrar, trots de egna utmaningarna. Lätt att tappa generositeten, men det har du inte gjort. Önskar att allt skall ordna upp sig för dig. Kram
Livsstilen har verkligen förändrats.
Hemmafru i 16 år, söker arbete och hur lätt är det. Vad ska jag göra för att få mitt jag på rätt köl. Känner mig ledsen, ensam och gråter(när inte barnen ser).Har vänner och släkt som stöttar, men hur finner man jaget efter en lång tid med vi:ett. Det är härligt att läsa din blogg och jag vet att jag inte är ensam om livsstil och jaget.
Kram på er alla.
Jaget finns där redan, men vi behöver skala bort det som skymmer: tankar om oss själva och andra, för mycket koncentration i bakspegeln, vad han eller hon tycker etc. Kram tillbaka:-)
Hade allt En Familj ett Hem. Men ingen vikänsla med min sambo. Nådde honom inte. Tänkte i så många år att det spelar inte så stor roll om inte jag mår bra. Vi har det ju bra.. med traditioner vänner mm. Ville inte såra barnen. Men till slut gick det bara inte. Jag var inte mej själv. Blev irriterad och arg. Vi separerade efter 23 år. Nu är allt – inte som vanligt. Vi pratar inte ens med varandra. Vilket bara är en stor bekräftelse på att separationen var rätt. Tyvärr.. Men jag mår bra nu. Känner ett lugn i kroppen o knoppen. Tänker inte ha nån panik att söka nån ny att leva med. Vet inte ens hur man gör 🙂 🙂 och är så klart rädd att det ska bli exakt likadant. Att man sitter i olika bilar på motovägen på väg åt samma håll – istället för att sitta i samma bil och kunna prata om ALLT – på väg åt samma håll.
KRAM till er ALLA <3 Tack för en bra blogg. Den är ett stöd.
”Olika bilar på motorvägen…” Vilken tydlig bild över hur ett förhållande kan se ut. Jag önskar att livet skall överraska dig så att du kan känna tillit och kärlek igen. Tack för dina vänliga ord:-)
Just att fråga en vän gjorde att det blev skillsmässa. Min dåvarande sambo hade under ett par år kontakt med en annan kvinna, det är inte okej mena min kompis. Hon mena vidare att jag hade rätt att reagera, bli arg, inget fel på mig. Jag minns den dagen då jag tog mod till mig, sa nej. Att vara så rädd, (är fortfarande rädd att prata med honom, alltid i tanken vad får jag höra för nedvärderande nu om mig), för en människa är skrämmande. Men ja, han gjorde slut. Jag är glad nu att min vän var ärlig och fick mig att inse att jag var inte problemet. Imorgon flyttar jag till nytt hem. Mitt ex flyttat tillsammans nu med den kvinna han haft kontakt med under en längre tid (komiskt). I ett år har det varit slut, en tid som stått still, men att få igång det praktiska, som sälja lägenhet har varit svårt. Mitt ex lagt det på mig att jag bromsat det praktiska. Men det var också en sorg, skiljas från det trygga, gå vidare själv. Men jag lyckades. Fick tag på en lägenhet i samma område. Och jag ser nu mitt humör pendlar inte längre. Tänk vad en människa kan göra med en.
Och tänk vad bra människan Jenny gjorde för sig själv och sin dotter. Människor som tar energi från oss vill vi inte ha nära. Nu kommer det att bli plats för en mycket bättre tillvaro. All värme till dig.
Tänk vad vår vacklande och svaga självkänsla kan ställa till det för oss…
Så illa så att vi stannar kvar i något som dränerar oss på så mycket energi så att vi tillslut inte ens tror att vi skulle vara alldeles fantastiska och kompetenta människor som ensamma..
Jag, som så många av oss, kämpar med min självkänsla och tror att jag faktiskt har hittat ett bra tankeverktyg.
Jag ställer mig själv frågor då och då för att stämma av med mig själv hur jag faktiskt tänker och säger om mig själv.
Frågorna kan vara:
1.vem är jag?
2.Vad är jag bra på?
3.Vad tycker jag om att göra?
Tidigare kunde mina svar på de frågorna vara:
1.framgångsrik, har bra jobb, en man och bor bra.
2. Mitt jobb, tjäna pengar, få till ett snyggt hem.
3. Jobba, resa, shoppa snygga saker och kläder.
Nu är mina svar på samma frågor allt oftare:
1. Charmig, lojal, varm, ganska smart, hjälpsam, glad, kreativ
2. Att hitta lösningar, att vara en bra vän, att bara vara och njuta, att skapa, att säga ifrån
3. Läsa, sticka, bara vara, njuta av det lilla, laga mat, måla
För mig ligger det där med att öka sin självkänsla i olikheterna i svaren.
Förut var det mer yttre saker som jag blandade ihop med självkänslan, men egentligen var det ju bara självförtroendet som var ok. Men mitt jag, min självbild var inte med vilket jag tycker att svaren numera signalerar att den är.
Och, jag mår ju bättre och bättre inombords ju mer jag övar…
Vi är så mycket mer värda än att stanna kvar i olyckliga tillstånd och förhållanden!
Vi är liksom skyldiga oss själva att fylla oss med snälla tankar om oss själva. Tillåta oss att få känna att vi duger och är värda att få vara i det tillståndet. För just det tillståndet kan vi inte köpa oss till eller gifta oss till.
Det är något vi måste erövra inom oss själva. Sträcka på oss och säga högt att jag är jag och jag duger, och det ska ingen eller inget få ta ifrån oss.
Absolut ingen. Och allra minst vi själva.
Håller helt med dig. När vi kommit till den punkten av lugn som du beskriver, blir det mycket lättare att göra hälsosamma val. Det kan ta tid, men det är det värt. Tack Eva!
Jag läser, magen knyter sig och jag känner mig så ensam…
Skäms över min situation, gråter och hittar liksom inga vägar ut!
Ja, jag är rädd, livrädd för vad jag vet borde ske och som jag har fått höra så många gånger – LÄMNA, det ordnar sig!
Hur??
2 barn att försörja, sjuk sedan många år tillbaka, en inkomst på 6500 som ingen människa klarar sig på. Han egen företagare, har inte tid för barnen…ekonomiskt, ja så krasst är det! Hur ska vi överleva??
Han dricker – det är mitt fel
Han har varit otrogen upprepade gånger – det är mitt fel, det är vad han säger iallafall…
Pengar får jag be om, jag orkar inte!
Jag har börjat på komvux :), jag har ju drömmar iallafall…men det är bättre jag ställer mig på ICA i byn eftersom studier inte ger några pengar – säger han!
Han skrattar åt mig när jag diskuterar, jag kan ju ingenting, och jag tiger..vågar eller orkar inte bråka längre.
Jag borde kanske ändra på mig, men orkar inte det heller för jag känner mig arg och ledsen.
Självkänsla, självförtroende, antar att det saknas en del…hur gör man då??
För att våga? För att tro på min vän som säger att ”det ordnar sig”?
Hur?? Jag vill inte ha någonting, bara så jag klarar av att försörja mina barn, men hur? Mina tankar sträcker sig bara dit, inte längre, för sedan tar rädslan över. Jag vill inte bo kvar, flytta långt bort, för här vet alla vad han gjort, den senaste bor inte så långt ifrån oss och det är ju jag som får skämmas, det kan jag läsa på internet, att det är jag som måste vara sjuk i huvudet som stannar kvar…elaka kommentarer och hån – blir bara ledsen och ger väl rätt i det eftersom jag trots allt är kvar! Jag vill inte gå ut, inte åka och handla, det gör jag i stan där jag får vara i fred.
Vad skall jag ta mig till? Hur skall jag bete mig? Var hos läkaren, bad om hjälp men fick antidepressiva istället – ingen samtalsterapi som kanske hade varit bra…psykolog har jag inte råd med!
Så, hur gör man då när rädslan för allt är för stort? När hoppet är borta och det enda man ser är återvändsgränder.
Jag vill inte vara sån här längre!
Hej Monica! Ser din förtvivlan och desperata situation. Alla frågor du önskar svar på: mitt råd till dig är att be om en samtalskontakt via vårdcentral (täcks via högkostnadsskyddet). Här krävs det en helhetslösning. All värme till dig.
Hej Monica!
Ja våra liv är inte enkla och det finns heller inga enkla lösningar.
Som du kan läsa på mitt inlägg i bloggen så befinner du och jag oss i en ganska identisk situation. Jag söker arbete, vilket är svårt att få när man varit hemmafru och är ”lite” äldre. Låt han INTE få trycka ned dig. Lämna honom medan du har lite ork! Du klarar mer än vad du tror. När det gäller det juridiska är mitt tips: jag skrev ned frågor/funderingar och ringde upp gratis juridisk rådgivning. Livet är tufft men jag har hittat ett boende och att vara ledsen är helt naturligt. Mina tårar kommer bara jag ser något par kramas på stan och ibland när barnen gått i väg till skolan. Låt inte återvändsgränden ta över. Ta itu med ditt liv för jag lovar att du finner styrka i dig själv när du börjar fast det tar emot. Bloggen här som Michael har ger mig styrka i mina ledsna stunder.
Kram på dig och barnen. Vi kanske hörs.
Stor kram till dig, Monika. Ta kontakt med vårdcentralen och var inte rädd för att be om hjälp.
Meningen ”jag har ju allt” återkom jag hela tiden när jag ”diskuterade” med mig själv vänner och min terapeut när jag inte kunde förstå varför jag kände sådan tomhet och meningslöshet i livet….hade jobb, skitsnygg tjej , bra lägenhet , bra vänner bra familj ja allt om man skall gå efter mallen inga problem överhuvudtaget… Men ändå denna gnagande känsla som inte ville försvinna. När min terapeut och jag började gräva mer så insåg jag ju mer och mer att mitt förhållande till mig själv och framför allt tjejen som jag var tillsammans med var helt fel.. Denna snygga tjej som alla ville ha, fick jag och jag trodde att allt skulle lösa sig och jag skulle må bra men hon gjorde det bara värre. Jag hade till och med ett ännu mindre JAG när jag var tillsammans med henne jag anpassade mig ännu mer efter att vara någon/något som jag inte var och tillslut så tog det stopp…problemet vara att jag inte vågade jag vågade inte ta steget och göra slut…så det fortsatte några månader till när hon i november gjorde slut med mig.. Båda två hade insett att det inte funkade och vi separerade som vänner. Perioden efter detta har absolut varit det värsta i mitt liv, saknaden tomheten men framför allt VEM ÄR JAG?? Denna fråga är något som jag kämpar med varje dag efter ha anpassat mig hela livet för att passa in och känna mig accepterad och omtyckt av alla.
Tjejens sista ord innan vi skildes helt var ”jag vill bara att du skall bli lycklig” förstod inte då vad hon menade men nu så börjar jag förstå. JAG måste må bra!
Tack för dina ord som griper tag. Det är något oerhört viktigt du delar med dig. Vem är jag med allt det här? Helt säkert många som känner igen sig din berättelse.