Vi tvekar, funderar, känner efter, frågar en nära vän, hoppas på förändring och att tiden skall ge svar. Vi vill så gärna att det skall fungera. Kanske säger logiken att du borde vara lycklig: ”Jag har ju allt!” Ytterligare lite tid går och du börjar tro att det kanske är något fel på dig eftersom du pendlar så i humöret.

En person jag känner vet att kärleken till mannen sedan flera år är borta. Ändå tas inte steget att lämna. Det är lätt att stå vid sidolinjen och tala om vad andra skall göra, men när det kommer till oss själva blir det plötsligt annorlunda. Vi vet sällan vilka existentiella frågor grannen brottas med. Människor har olika emotionellt bagage som inte alltid gör de självklara valen självklara.

”Huset är fantastiskt och jag kommer inte att kunna bo kvar om vi skiljer oss.” Kan ligga nära till hands att vara snabb och döma det som ytligt, men jag vet ingenting om rädslan hon bär på och vilka förhållanden hon växte upp under. Torftigheten kanske var så stor då, att allt låser sig i nutid. Hon har kanske investerat hela sitt självförtroende i huset, att det nu kommit representera hela hennes jag. Det låter kanske långsökt och analytiskt, men för en del är det en inre verklighet. Hur många är t.ex. inte sin yrkestitel eller tillgångarna på banken? Vi identifierar oss med det vi har i ägodelar.

Jag vet kvinnor och män som inte tror att de skall klara sig ekonomiskt, få tiden med barnen halverad (minst), panik inför ensamhet och vad andra skall tycka (särskilt på mindre orter). Det är krafter som kan vara enormt starka. Separationer kan upplevas så skrämmande att vi t.o.m. känner dödsångest: ”jag kommer inte att överleva det här!” Identiteten som person är så sammanflätad med partnern att tilliten till de egna resurserna inte finns där. ”Vem är jag utanför relationen (panik)?”

Därför är arbetet med självkänslan avgörande – ett ”hus” som ingen kan ta ifrån dig.

Michael – relationsterapeut