Det gör ont att se par där den ena parten bestämt sig (oftast kvinnan) för att avsluta förhållandet, och den andre just fått sig en kalldusch: ”det här kommer som en fullständig chock för mig! Jag fattar ingenting!”
”Du ville inte kämpa för förhållandet. Nu är det för sent.”
Jag har själv varit där och vet hur det känns. Det ligger nära till hands att undra vad man egentligen höll på med. ”Varför?… och om jag bara…” blixtrar i huvudet.
Det är först vid skarpt läge som en hel del av oss blir motiverade och villiga till förändring. Innan bomben briserade kändes det mesta ok: ”visst hade vi svackor, men det har väl alla? Det praktiska fungerade perfekt!”
Personen som lämnar har gått med en gnagande känsla (ofta i flera år) av att det inte stämmer. Först tänker hon (oftast ja) att det är något fel på henne, för att längre fram inse att förhållandet inte längre ger lycka och samhörighet. Kärleken är död. Skuldkänslorna över att behöva såra någon är som en sten i bröstet. Men lättnaden och dofterna av frihet finns också där.
ATT TA PERSONEN VID VÅR SIDA OCH FÖRHÅLLANDET FÖR GIVET ÄR ETT ENORMT MISSTAG.
Den lämnade befinner sig nu i situation där han/hon skall försöka hämta in det som partnern kanske gått runt och smakat på i flera år. Två personer som lever i helt olika emotionella världar. En vill bort och en annan reparera.
Båda bär på skuld – den som lämnar för att såra och den lämnade för att inte ha uppmärksammat tidigare.
Det är få saker som så kraftfullt kan tvinga fram förändring som en rejäl livskris. Smärta leder ofta till omvärdering av livsprioriteringar.
Tänk om vi kunde ha skärpan, villigheten, förmågan att SE och LYSSNA innan det är för sent.
Vilka är dina erfarenheter min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det är nog vanligt att det är som du skriver. Kommunikation är a och o i en relation. Min egen erfarenhet är däremot att jag gång på gång i många år ville prata och föreslog när, var, hur men hela tiden kom ursäkter; jag är trött, jag måste först åka och hjälpa den och den, vi tar det sedan, vi får göra det när jag inte är trött som jag alltid är på kvällarna. Vi pratade aldrig, rent krasst så var den enda stunden vi kunde prata när vi satt och åt middag med alla barnen närvarande, då vill iaf inte jag diskutera svårigheter i parrelationen eller om saker som barnen inte bör höra. 2 år innan separationen var vi hos familjerådgivare, efter mycket tjat från min sida. Denne tyckte inte vi hade några problem för vi satt inte och bråkade. Det var ju inte det som var problemet, problemet var at vi inte pratade med varandra och till slut hade vi inget at säga varandra. Känslorna dog undan för undan, han ville aldrig prata med mig och jag såg det som mitt fel, att det var något fel på mig. Att vi överhuvudtaget kom till familjerådgivare beror på att han då helt plötsligt ville separera, när jag dessutom var gravid. Han följde med dit enbart för att jag var gravid. Till slut var det jag som satte hårt mot hårt, han ville inte kämpa. När jag till slut ställde ett ultimatum valde han bort mig. Det är 2 år sedan och smärtan känns ännu, inte så at jag sörjer honom utan jag sörjer det som aldrig blev. Man skaffar inte en stor familj bara för at sedan släppa allt. Detta r en förenklad version, det finns mer sorg som har med separationen att göra och mitt liv idag. Om 10 år kanske jag är fri från allt, hoppas kan man alltid.
Jag förstår inte vad som hände…jag blev sjuk och kanske det skrämde honom att jag kanske skulle dö så han flydde in i en affär eller så hade han bedragit mig ändå.
Jag skuldbelägger mig för att jag blev sjuk för då kanske han inte varit otrogen. Att bli sviken när man behöver nån som mest gör så ont…jag trodde han skulle finnas vid min sida så som jag hade funnits vid hans.
Han kom inte hem och sa att han ville skiljas för att han träffat någon ny, han sa inte att han ville skiljas utan det blev en konsekvens av att jag upptäckte affären.
Så jag undrar om han verkligen ville skiljas eller om det bara ramlade iväg som en lavin efter upptäckten.
Han är så arg på mig så här efteråt och jag förstår inte varför för han fick ju som han ville…
Kanske är han arg för att jag upptäckte honom, för att jag överlevde, för att jag träffat nån som jag försöker våga lita på….
Det är mycket som jag inte förstår eller kommer få svar på och det är nog det jobbigaste…
alla frågor och oavslutade saker…
En erfarenhet jag helst varit utan men jag försöker att överleva trots den…
Än har inte sjukdomen segrat, jag har ett år kvar tills jag blir friskförklarad.
Kanske han är arg för att jag överlevde…
Det är en tuff upplevelse du har varit med om och jag förstår att det har varit och fortfarande är svårt. Men jag tror inte att han är arg på dig för att du överlevde, jag tror han är arg på sig själv för att han inte hade modet att hantera din sjukdom och inte ens styrkan att lämna dig av egen kraft. Att han riktar sin ilska mot dig betyder inte att du har förtjänat den.
Charlotta
Tack <3
Det har varit obeskrivligt jobbigt…
Vem ska man våga lita på när den man står närmast i hela världen är den som sticker en kniv i hjärtat och överger en?
Så otroligt tufft….kämpa på o lycka till!
Tack <3 kampen pågår varje dag
Min man bara gjorde slut en kväll, gick till jobbet dagen efter som om inget hade hänt och var sedan ute ur mitt liv. Jag kände ju att det inte var bra i vårt förhållande, försökte i månader nå fram men han ville/kunde inte prata och tillslut satt jag och väntade på honom, trodde att han skulle börja prata när han var redo men han bara gick. Trodde aldrig att man kunde göra så när man har småbarn ihop. Han sa att han slutat älska mig, jag var så utmattad/sjuk då att jag inte ens kunde hålla mig vaken en hel dag och därför inte klarade av att ta hand om vår son själv. Då slutade han älska mig, känner mig så misslyckad att jag inte orkade vara mig, den personen han älskade….men han ville inte kommunicera eller försöka, gjorde allt jag kunde men han ville ändå inte…kan samtidigt bli så oerhört bitter och arg, när jag kämpade för att orka varje enskild dag så satt han och tänkte på andra, känner tyvärr för vår sons skull att jag hatar honom (skulle aldrig lägga sonen emellan) och håller mig därför undan, går inte att bli av med de känslorna…
Blev också lämnad av maken och nu 8 månader senare mår jag sämre än någonsin, hur kan han behandla mig så…fattar ingenting, 24 år, 4 barn, han bara försvann…för varje dag har jag färre anledningar att kliva upp, snart går det inte längre…
Känner med dig <3 ge inte upp! Det blir bättre med tiden jag lovar!
Jag var förlamad av chock i månader sen grät jag i månader men nu börjar jag kravla mig upp på benen likt en nyfödd kalv, ostadig men kommer snart bli stabil
Kram i massor!
Känner igen tankarna…jag blev ju också sjuk och tappade väl i attraktion men trodde vår kärlek inte var så ytlig utan genuin.
Medan jag kämpade för att orka sköta jobb, hem, barn, vår relation, min sjukdom och hans företag så låg han med andra kvinnor….
Tog länge innan jag insåg att det aldrig handlade om mina tillkortakommanden utan om hans…man kan inte ta ansvar för hur partnern hanterar situationen för är man sjuk så behöver man stöd och förståelse från den man delar livet med. Om jag skulle ha känt att jag inte fixade att stötta min sjuka man hade mitt första val inte varit att ligga med andra män. Jag hade bett om hjälp, avlastning m m Men min kärlek hade inte sviktat tvärtom det är då den behövs.
Jag känner enormt med dig för jag har tänkt i samma banor….om jag bara inte blivit sjuk, om jag hade orkar mer osv
Skickar en stor kram till dig och känn dig nöjd för du gjorde vad du kunde för att rädda er relation <3
Men man kan inte laga en relation på egen hand…
Tack Mimmi ♡ du har rätt, jag kan bara ta ansvar för mig, när/om jag får lite mer ordning på mitt liv så kommer det troligen kännas bra att han gick, en person som flyr så lätt vill jag inte leva med. Kram
Ja du kommer bli förundrad över hur dina tankar går efter en tid och efter ytterligare en tid…
Jag gick till en psykolog och det var nödvändigt för att jag skulle komma ur krisen.
Jag hade ju barn som behövde en mamma som fungerade när pappa inte gjorde det
Jag trodde inte att jag var så dålig på att uppmärksamma att det gick helt åt skogen….jag tänkte väl de klassiska tankarna, att det är tillfälliga svackor, det blir bättre….men när separationen var ett faktum fick jag mig en kalldusch och det borde jag ju få, eftersom jag bara låtit dagarna gå och trott att allt skulle ordna sig! Något av det svåraste var nog det du också skriver, Michael, att vi var på helt olika våglängd då, när jag fick veta att han ville separera. Jag var i chock och han hade redan gått vidare och bearbetat allting.
Hej CJ
Kunde vart jag som skrev din text känner lika dant.
På ett ögonblick rasade min värld samman, hur kunde jag missa detta.
Men det var just vad jag behövde i mitt fall så har jag inte gett henne så mycket kärlek o omtanke som jag borde. Det har gått en dryg månad sedan jag fick mitt uppvaknande.vi bor just nu isär delar på huset så vi är ungefär lika mycket hemma med våra barn ända skillnaden för barnen är att det bara är en förälder åtgången hemma.
Jag hoppas hon ska se att jag har påbörjat arbetet med mina svagheter o hoppas hon gör detsamma så kanske vi vågar försöka igen.
Troligen kommer det inte hjälpa då jag vet att det finns en annan i bilden från hennes sida och valet mellan att vara nykär o börja om från ruta ett eller välja att tro på mig känns inte som oddsen är på min sida.
Det är tungt att förlora någon som man tycker så mycket om.
Men jag måste ändå säga att jag är förvånad att jag vart så stark genom att tänka positiva tankar direkt när man vaknar typ i dag lyser solen o är varmt ute kommer bli en riktigt bra dag idag då blir det de med 🙂
Medans de dagar ja vaknar och tänker negativa tankar då blir hela dan förstörd så tänk positivt det är vi alla värda som skriver här så kommer vi må bättre!
Varma tankar till er alla
Och tack för en super bra blogg Michael
Amen !
I grunden samma story som du. Med något undantag (hoppas jag)
Anledningen att man missar att något är på gång är inte lätt att finna.
Har du gjort det ?
Själv var det gammal skit som i grunden förstörde mig.
Och är man positiv så går allt bättre. Sägs det. Men jag slits fortfarande stundtals mellan logik och känslor.
Jag har absolut inga skuldkänslor och har aldrig haft för att jag drog.
Jag hade långt innan jag träffat honom bestämt mig för att om jag någonsin skulle skilja mig så var det efter att ha gett allt! Kämpa in i det sista för att få det att fungera…så att om dagen kom, då jag skiljer mig, veta att inget mer fanns att göra. Att aldrig blicka tillbaka och undra om det fanns något mer jag kunde ha gjort.
Och det har jag aldrig gjort!!!
Vi gick i terapi, han gick i terapi ( som han varje gång hoppade av när han såg att jag blev gladare.)
Jag beställde skillsmässopapper 5 gånger och ändå stod han där som ett bittert fån när jag till slut skickade in det!
Och han såg inte det komma????
Idag ser jag honom som min Läromästare- Jag trodde att jag var fri och lycklig innan jag mötte honom. Nu vet jag vad äkta frihet och lycka är!!! Jag har dessa sju svåra år att tacka för!
De gav mig livet på riktigt!!!
Livet är bara så fantastiskt!!!!
Din text kommer jag att läsa många gånger känner jag! Tack!
Han erkände i somras att han mår bättre när jag mår dåligt, och tvärtom! Riktigt skrämmande! Då kan det aldrig fungera, för med andra ord så kämpar han för att jag ska må dåligt, för att höja honom!
Inte undra på att jag har utmattningssyndrom. .
Han låter som det x som förstörde allt för mig/oss.
Sjuka människor det finns 🙁
Denna mardrömslika känslan att sitta bredvid någon och ändå känna en bottenlös tomhet i denna närvaro. Jag upplever det som att det oftast är mannen som sticker huvudet i sanden. Jag har funderat på varför och kan bara komma fram till att i det läget har många inte verktygen till att analysera och ta sitt ansvar. Man låter det hända istället. Det sägs ju att kvinnor reparerar, och jag tror den egenskapen är kvinnan medskapt, men tiden har gjort att många strävar mer efter att reparera sig själva istället för relationen. Och det är klokt. I vår nya värld måste också våra relationer bli mer medvetna, vi har alla ett ansvar, att ta hand om både oss själva och vårda relationen. Kvinnor söker oftare hjälp utifrån, mannen(tror jag) känner sig utlämnad att samtala med wn tredje part, kanske bara går dit….här har mannen redan lämnat, och förstår inte att det är ett arbete….
Blir så berörd av din text Michael. Mest för den är så igenkännande och minnen från dagen då det tog slut, gör fortf ont att tänka på då jag i månader hade grubblat och känt att det här går inte längre jag hade inga känslor vilket han visste.. Så en morgon vid frukost bordet kom frågan :vad är det? du vill skiljas eller hur?? Tystnaden blev så total som tjock tjock dimma.
Kan fortf inte förstå att det kom som en chock för honom Sorgen förstår jag men att han inte förstått, sett hur vi hade det…
Jag får fortf bära det stora ”oket” av att det var jag som lämnade honom.
Men känner en sån lättnad inom mig och även om det finns tunga dagar så är backspegeln mindre än framrutan.. Kram på er
Det jag har kommit fram till är, att för att få relationer att fungera behöver vi börja med att landa i vem vi är, vad vi vill, vårt agerande och orsakerna till det. Att arbeta med att bygga oss vår egen trygghet och styrka. Om vi kan göra den resan tillsammans med vår partner tror jag att relationen kan bli fantastisk – att stötta varandra i egen utveckling. Det finns ingen som står närmare än en livskamrat, det är i nära relationer som vi har bäst möjligheter att utvecklas för egen del. Sen gäller det att hitta en partner som också ser dessa möjligheter, det är kanske är den svåraste delen.
Fru Andersson
Det är så lätt att skjuta på samtalen då vi sällan är redo för dem samtidigt.
Jag vet att det är fel både fel och orättvist mot både ens partner och en själv. Visst kan det vara bekvämt att bara finnas utan att planera och strukturera för ett nytt skede men samtidigt är det inte det man vill?
Det var det ända jag ville och vill.
Den erfarenheten har jag från mitt senaste förhållande. Hon har lämnat mig nu för att hon inte vågade tro på en framtid med mig. Jag tänker på henne jämnt och hon finns både i mina dagliga och nu senaste tiden ständigt återkommande i mina nattliga drömmar. Jag är så besviken att jag sköt på det varför kunde jag inte bara gett henne svaren och den tiden. Varför var jag så rädd att prata känslor? Våga säga orden ”Jag älskar dig” och mena dem, våga skämma bort och överaska med middag/hemlig utflykt att göra saker för varandra och leverera lugnet och budskapet ”det är dig jag älskar och vill allt med och ingen annan”.
Jag förstår hur någons känslor kan svalna om man skjuter på det och att man tillslut kan ge upp även om det gör ont. Skulle sätta helt annat fokus på henne och oss om jag fick chansen för mitt liv utan henne är tomt alldeles utan mening. Har aldrig känt så starkt för en människa tidigare i mitt liv som för henne. Vill allt med henne och ett liv utan henne är otänkbart.
NIB
å vad jag gråter när jag läser ditt inlägg, om 4 månader är han inte min make längre och jag är så rädd att han upptäcker att han gjorde fel som lämnade allt bakom sig så plötsligt. han jobbar så mycket, tiden bara går och samhället bestämmer att man har 12 månader på sig, jag är inte redo, jag vill stoppa tiden, vi hinner inte träffas, hinner inte prata, hinner inte planera, ett liv utan honom är otänkbart för mig, det finns inte på kartan..vi har barn så vi måste ju träffas och jag förstår inte hur jag ska klarar att träffa honom och inte höra ihop med honom…Tack NIB för att du delade med dig, du är inte ensam om dina upplevelser! Jag tror jag förstår hur menar.
Vi hade det dåligt de sista åren. Två små barn kom tätt, vi tog inte hand om varandra, vi kommunicerade inte och om jag talar för mig själv så tog jag honom för givet. Jag gav liksom upp. Så många gånger jag bad honom att sitta ner och bara prata, umgås, utan tv eller padda men vad skulle vi prata om, sa han bara.
När han ville lämna mig så fick jag panik. Jag trodde verkligen aldrig att han skulle lämna mig.
Jag gjorde allt för att visa honom hur mycket jag älskade honom, för det gjorde jag. Men han var inte ärlig. Han hade redan inlett ett förhållande med en annan, han berättade också att han var sexmissbrukare. Vilket bara det blev som en chock. Det blev för mycket för mig att ta in. Jag stannade kvar hos honom i ren desperation och rädsla (vilket jag vet nu) och vi försökte reparera. Men han fortsatte träffa den andra kvinnan, vilket han ljög om, jag kom på honom, förlät honom om och om igen.
Så höll vi på i nästan ett år, innan han flyttade. När jag nu kommit ur denna bubbla och fått distans till det hela så frågar jag mig själv: Vad f-n höll jag på med? Varför stannade jag? Varför försökte jag när han bara ljög och var otrogen? Varför försökte jag när jag kände att han inte försökte?
Idag vet jag svaret och har förlåtit mig själv. Idag är jag inte lika rädd för att vara ensam och jag jobbar på med att hitta mig själv.
När han i helgen ringde och frågade om jag hatade honom så svarade jag: Nej, jag känner inget för dig längre. Jag känner varken hat eller ilska eller värme eller kärlek. Jag känner mig bara tom när jag ser på dig!
Det gjorde ont att säga det till honom för jag vet att han har ingen, han är helt ensam. Men jag kan inte tänka på honom nu. Jag måste tänka på mig. Och tänker jag på mig så kändes det ganska skönt att säga det. Att säga till honom att för första gången på många år så mår jag ganska bra! Jag bryr mig om MIG och enda gången jag mår riktigt dåligt är när jag är utan barnen, saknaden av dem tär på mig.
Jag har tänkt mycket på det du skrev förra veckan Michael, om att man ska aldrig behöva be om kärlek och det är så sant! I många år bad jag att han skulle se mig, vilja umgås med mig, prata med mig, men det enda han kunde ge mig var sex, och sex är inte detsamma som kärlek, det vet jag nu.
Jag tycker det är så fegt att bara göra så, bara dra och lämna allt, all historia och alla drömmar om framtid och barnbarn och allt. Inte ge oss en chans. Mina egna problem har alltid funnits (uppväxt med sprit, våld, skilsmässa) och de ställer till det, jag vet, sen har ekonomin varit katastrof jämt, inget socialt eller familjärt skyddsnät, ingen hjälp med något. Vi har alltid varit själva. Jag var övertygad att kärleken fanns där och att vi kommer bli gamla tillsammans, njuta av barnbarn som kommer när som helst. När jag började påpeka att han jobbade för mycket, (är det ens möjligt att ha familj med ett sånt arbete som du har frågade jag) jag orkar inte vara ensam jämt med barn, hundar och hus, då dröjde det inte länge innan kallduschen kom, HAN ville skiljas och 3 veckor senare var han borta….. Jag sitter med hus och alla räkningar, en hund jag inte hinner/orkar/kan motionera som han behöver, en lön, varannan vecka med 12-åring, 17-åring vill bo med pappa och det var ett slag i ansiktet…Trodde aldrig att kärleken var ett problem, jag har känt mig älskad ändå, men varit mycket ensam när han varit på annan ort i arbetet. 24 år betyder tydligen inget för honom, 4 barn, husdjur, han jobbar mer än någonsin och vi hinner inte prata, träffas inte, nu är det bara 4 månader kvar, hade jag inte hästen skulle jag nog inte levt nu….Han bestämmer ensam hur vi ska göra, han vill inte försöka. Drar från orten och lämnar mig kvar med blickar och helt idiotiska frågor i konsumkön….”hörde att ni ska skiljas, har han träffat någon ny eller”….hur f#n kan folk ställa en sån fråga? jag håller mig inomhus nu och vill inte folk ska veta att han lämnat mig…
för varje morgon har jag färre anledning att kliva upp, snart är anledningarna slut…
han super inte, slår mig inte, fantastisk pappa, jättesnäll, trogen, uträttar storverk på jobbet, rolig, trodde jag hittat den bästa av alla män…..varför lämna allt vi skapat tillsammans?
Åh Cina, förstår precis hur dåligt du mår tyvärr det sägs att det känns bättre med tiden och det är sant men det tar lång tid, det är 1,5 år för mig. Och det känns lite bättre nu än det kändes när det hade gått 8 månader. Gå till vårdcentralen och få en samtalskontakt eller till familjerådgivningen ensam så att du får prata med någon och få lite stöd. Stor kram
Hej hej Linda..jodå jag går till kurator och träffar dessutom maken på fam.rådgivning. Det är svårt ändå, hästen och hunden får upp mig ur sängen varje dag, utan dem skulle jag faktiskt inte kliva upp de veckor inga barn är här. kram från mig.
Jag vet precis hur det känns fina du. Min man lämnade efter 28 år tillsammans och i samma veva dog min mamma. Jag hamnade i det svarta hålet där jag fortfarande efter två år kämpar för att få näsan över kanten. Vet precis hur okänsliga människor kan vara. Har många gånger fått frågor om vi skiljt oss i kassakön inför alla människor. Mumlat ett osammanhängande svar och rusat ut. Har haft så fruktansvärt svårt för att klara av att titta upp när jag möter folk och att handla mat blev en pärs varje gång.
Men sakta, sakta höjer jag mitt huvud och dagarna går.
Många styrkekramar till dig, kämpa på!
Hej på dig Anna Karin, tänk att det finns fler som har det som jag, det känns ju som om man är helt ensam om att ha det så här, det kommer ju sällan fram. jag tar en dag i taget, i helgen var det faktiskt en timme i taget, tänkte att det här är antagligen som om jag ska sluta röka eller dricka eller nåt…jobbigt att gå på byn, har känner alla alla, jag är förvånad över vad konstiga saker folk kläcker ur sig….Kram från mig.
Styrkekramar till dig….//Ulla
Tack Ulla!
Du kanske till att börja med har något bra att fokusera på.
Häst och Hund. Hundpromenader hjälper för mig. Även om det känslomässigt jobbigt så blir jag innerst inne lycklig av att se en glad hund skutta runt och nosa 🙂
Vad folk sedan säger och hur de säger det är bara att försöka (inte alls lätt, jag vet) att ta med en klackspark.
Tyvärr säger min terapeut och det är också min egna erfarenhet att många människor tycker om att gotta sig åt sådant här. Det ger dem en inre tillfredsställelse. Kanske för att för sig själva motivera sitt eget liv/förhållande. Du ser säger dem. Vi har det allt bra vi som inte har dem problemen. Fast, utifrån vad man själv nu hört om nära vänner så är det precis det de har.
Kanske kommer de tillbringa resterande liv i en slags känslomässig misär. I grunden är dem inte lyckliga.
Om du inte har gjort det redan. Ta hjälp av någon professionell för att få allt uppstyrt. Man klarar inte av sådant här själv.
Jag gör det inte
Hej Peter, ja det stämmer säkert, folk mår lite bra av att det går sämre för någon i närheten, blir lite som tittköer vid en olycka, vad har hänt, varför och vem har prasslat…Hunden och hästen hjälper mig otroligt mycket, en anledning att lämna sängen varje dag, även den veckan när inga barn finns här. Jag går själv till kurator regelbundet samt familjerådgivning två ggr. i månaden med mannen, men tiden går så fort, snart har det gått ett år…
Intressant att läsa vad en man tycker , det är inte så ofta det sker…Tack för att du svarade mig.
Du ser. ”Häst och Hund”
Var väl så den påhittade tidningen hette i Notting Hill 🙂
Hur funkar familjerådgivningen för er ? Är ni så att säga båda där av ”fri” vilja ?
Hade jag gått iväg på sådant för, säg, 5-6 månader sedan hade det inte blivit något man vill komma ihåg.
Var så totalt frånvarande och slut i själen att jag förvisso kunde gått dit. Men jag hade inte brytt mig det minsta.
Annars kanske det kan vara idé att prova på någon form av terapeut som har liten annan inriktning än vad man har på familjerådgivningen.
Har varit där i ett tidigare äktenskap och det var ingen upplyftande tid som jag hade där inte.
Men allt beror ju på de man träffar. Så i mitt fall hade jag nog otur med samtlig personal 🙂
Tack för en jätte bra blogg hjälpt mig massor
Allt kändes igen på pricken. Länge trodde jag att det var tillräckligt att allt det praktiska fungerade perfekt. I min feghet av att såra lät jag åren gå. Det kommer hon nog aldrig, med viss rätt, förlåta mig för. När jag väl sa ifrån fanns det ingenting kvar att rädda. Vilket blev lite orättvist då hon då blev motiverad och villig till förändring.
Det känns som att vi e så många med känslomässiga sår som ställer till det!!!
Precis, jag har just läst ”Vuxna barn till alkoholister” efter tips från min kurator, där hittade jag många svar på mina tankar och beteenden.
Skulle nog säga slukhål istället för kalldusch när det går upp för en vad som hände.
Men varför har man inte varit mottaglig för någonting som sagts ? Eller för någonting som försökts göra ?
Det är knappast med vilje man levt instängd i ett mörker. Har inte funnits i min världsbild att skada den man älskar så djupt.
Blev bara så fruktansvärt fel. Orsaken till allt blir klarare och klarare och ser jag tillbaka så vet jag att jag varit trasig inombords utav allt som hänt under många, många år.
Chocken över det som hände tillsammans med en annan händelse gjorde att jag till slut lyckades bryta mig loss ur min dvala.
Nu har återskapandet börjat med hjälp av några mycket duktiga människor
Det som hände direkt efter chocken var över var en lite overklig förändring som satte igång en nästan dominoeffekt hos andra också.
Förändrat det mesta och känner att jag mår bra av det. Eller rättare sagt jag mår väldigt bra av det.
Men vissa har svårt att ta till sig det som nu skett. Kom för plötsligt och stämde inte in med den bild som målades upp över hur det skulle bli när beskedet kom.
Väldigt intressant att det blev ombytta roller.
Fastnar och funderar på flera meningar idag,Michael. Bland annat – Var finns skärpan,VILLIGHETEN och förmågan till att vilja se och lyssna. Skärpan och förmågan kanske inte alla har… men VILLIGHETEN,den känslan kommer väl naturligt inifrån om man är naturligt intresserad av sin partner. Då skulle inte dessa efterkloka tankar finnas. ”Jag borde ha visat kärlek/omtanke tidigare”… Att plötsligt bli tvingad till förändring. Det känns bakvänt liksom,hela resonemanget.
Varför är det inte lika naturligt i många förhållanden att visa sitt intresse som det är att vårda sina barn och vänner genom att checka av,visa omsorg,vara lyhörd och ge tid till att prata och lyssna?
Jag vet,kommunikation är A och O och De är inga tankeläsare… men känns det ändå inte lite tråkigt (och konstigt) att behöva uppmana någon att se,lyssna,kramas,vilja spendera tid med mig osv?
Om det inte kommer självmant från någon,så har jag ingen lust att SÄGA TILL,det bär mig emot lite efter mitt äktenskap som var så. I ett senare särboförhållande så kände jag att jag behövde någon mer ”självgående” partner känslomässigt,för att inte hamna i samma spiral som med min X-man,men det är svårt märkte jag. Man behöver visst tala om sina behov,gällande de flesta relationer?
Eller är det fel Partner bara?
Confusing…. Suck
Susan, håller precis med dig! I de andra relationer jag har med människor som står mig nära, barn, fina vänner, syskon etc, sker utbytet på en naturlig väg, man ger och man tar. De vänner som mest tar brukar försvinna med tiden. Jag är ju en obotlig optimist och älskar la Grande Familia… Så jag försökte, och försökte och tänkte det blir nog bättre med tiden, barnen blir större, huset blir färdigt etc. Men att aldrig bli sedd eller uppmärksammad eller ompysslad eller uppvaktad eller vad det nu är, det tär på kärlekskapitalet, och det gick tyvärr inte att återskapa i terapi sessionerna. Min ork tog bara slut. Han sa du måste säga till vad du vill ha. Men det går inte att be om allt. Detta är 5 år sen och jag mår bättre, inte helt bra men ändå bättre, utan den inre stressen, att hela tiden kämpa. Tänker på vad Michael skrev för några dagar sen, känslan att vara ”hemma” med den andre. Jag tror jag vet känslan, men den uppstod tyvärr aldrig i äktenskapet, det räckte inte att ha hemmet ihop. jag lämnade ett till synes omöjligt förhållande efter 23 år, han ville inte, men efter 2 månader hittade han en ny kvinna. Jag är inte svartsjuk, men mest undrande. Jag var nog ett andrahandsalternativ, bättre med mig än med ensamheten.. ha en bra dag alla, jag ska gå ut och njuta av solen nu!
Ja,Myranx,du förstod precis och visst är det konstigt. Njut i solen! Kram
Så klart det skall vara som du skriver.
Tyvärr finns det ibland orsaker till att hur mycket man än älskar sin man/fru så har andra problem tagit överhanden och förstört dig.
Någon form av sista säkerhetsventil. Händelser får dig att må så dåligt och gör dig så trasigt att du stänger av så gott som allt. Kanske gräver ner dig i jobbet. Fast du inte behöver det.
Du är inte i närheten av att vara mottaglig.
Det verkar så självklart men när det kommer till känslor så kan de uppenbarligen de ta sig uttryck på många olika sätt.
Ja,det finns situationer som man dessvärre kan hamna i och därmed inte mäktar med att ta hand om relationen och det är väl där du har varit och det är tungt…
Jag menade lite mer generellt när man bara tuffar på i sitt och upptäcker försent att man borde ha…..
Te x sina barn,som jag skrev,finns alltid viljan att se,höra och visa omsorg till utan att de ska behöva be om det. Varför är det ofta inte så med sin Partner?
Man tar någon för given och lite egoistiskt tror man att allt är så ljust och vackert.
Glasögonen med de rosenröda linserna sitter på näsan.
Och efter jag genomgått en bokstavligt talat, total metamorfos, vet jag att allt detta inte är det minsta betungande.
De små, små sakerna jag börjat göra innan den fysiska separationen blev ett faktum. Var mycket upplyftande och trivsamt.
Som bonus blev jag en annan människa som numer är omtänksam och kärleksfull.
Detta har då i sin tur skakat om min särbo som har svårt att tro på det som hänt.
Jag blev hon och hon blev jag
Känner igen mig så. Blev lämnad och precis som du skriver hade mitt ex gått och tänkt i flera år. Vi är verkligen inte på samma ställe i separationen. Han vill inget hellre än att jag ska skynda på och starta ett nytt liv med någon så vi ligger lika. Jag känner att jag måste sörja detta äktenskap. 15 år glömmer man inte så där på några månader. Vill ju fortfarande ha honom tillbaka!
Separation på gång !
Kom som en chock , små barn mycket jobb klart det ska vara jobbigt tänkte jag!
Han har retat sig på saker hos mig i flera år, men inte sagt något , hur ska man då veta om man gör fel!!
Känner mig så sårad och arg! Ska det vara så svårt att säga vad man tycker .
Känns som denna smärta aldrig kommer ge sig!
”Skuldkänslorna över att behöva såra någon är som en sten i bröstet. Men lättnaden och dofterna av frihet finns oxå där.”
Bra beskrivet, Michael!
Precis så känner jag.
Men mer och mer av det sistnämnda.
Instämmer med dig Josefina. Just så känner jag nu, fast jag är alldeles i början och har svårt att känna något annat än stenen i bröstet. Jag lämnar pga att mitt ex haft stora ilskeproblem och vi har försökt med terapi och jag tycker jag har gett honom hundra chanser. Lik förbaskat gör det så ont när han nu är helt förtvivlad och ömsom uttrycker sitt hat mot mig, ömsom gråter och säger att han inte vill leva mer. Men jag fokuserar på att försöka låta lättnaden och doften av frihet ta plats i mig så att jag så småningom kan återfå mitt liv.
Det måste vara jätte jobbigt när den andra är ledsen och hotar att ta livet av sig.
Men du tänker rätt.
Fokusera på rätt saker. Du och ditt liv.
Du kan bara ta ansvar för ditt liv. Han får ta ansvar för sitt.
Lycka till Therese!
Tack snälla du! Det tar verkligen all min energi att rusta mig mot allt jag får öst över mig just nu, men det som får mig att orka är vetskapen om att längre fram väntar mitt liv och friheten. ❤️
Jag har upptäckt att med rätt människor går det lätt!!! Då är det ömsesidiga utbytet självklart å helt naturligt!!! Jag tror inte på relationer där man behöver kämpa!!! Visst, det kanske kan bli vardag å tristess å visst behöver man behålla kommunikation, intresse för varandra å inte ta varandra för givet. Men med vissa människor är det iaf väldigt enkelt att må bra å vara sig själv! Jag mår bäst med öppna, uttrycksfulla (visar i ord å kroppsspråk vad de känner), varma, reflekterande människor som har en positiv och livfull energi! Människor som har ett rikt inre liv och som samtidigt är riktiga livsnjutare! Det är en sån man jag vill leva med. 😀
JA precis! Det går så lätt när det är rätt =D
Den kön stället jag mig också i Petra. 😀
Charlotta
Haha…undra hur lång kön till såna män är ;-P
Lååång kan man få förtur??;)
Äldst går självklart först (gissar bara på att jag ligger rätt risigt till) 😀
Inte riktigt säker. Men sist jag tittade ut stod det väl några tusen och väntade 🙂
Hahaha ja nån fördel ska det va att vara gammal.. ( så då är en fördel för alla både den som står först och sist)
😀
Har nyligen brutit upp ett sambo förhållande.
Vi har bestämt oss för att separera som vänner vilket känns skönt…Vi vill finnas där för varandra i detta svåra…Så det blir ett långsamt farväl..
Detta kanske för vi har inget val då vi ska bo ihop i 3 månader innan vi kan byta boende. Men det funkar för vi har inställningen till detta.
Vi tänker även att vi i framtiden kanske har nytta av vår vänskap.
Jobbigt ändå detta men känns skönt att ge respekt in på slutet och försöka behärska det negativa tankarna.
Orsaken till seperationen är för olika framtidsplaner och livssituationer..mycket sorgligt för vi älskar varandra. Men måste låta gå!