Den röda zonen är det område par befinner sig i när ett förhållande är i fara. Det är vanor och beteenden som gör att nyfikenhet, längtan efter fysisk och känslomässig närhet, skratt och romantik sakta men säkert domnar av.
Minns hur jag för några år sedan stod vid gaten tillsammans med en f.d. flickvän och väntade på att kliva på flygplanet. Sökte hennes hand för att krama den och visa min kärlek. Hon drog snabbt undan den och jag frågade diskret: ”varför?” Hennes svar var sårande men samtidigt en varningssignal om att jag kanske inte stod här med rätt kvinna: ”jag tycker inte om att göra sådant ute bland folk. Dessutom vet du att jag kommer från en familj där vi aldrig varit fysiska.”
De röda små varningssignalerna är ibland subtila, men ändå tydliga (som i exemplet ovan) eller starka och larmande. Ibland är de helt enkelt osynliga eftersom vi har en partner som inte visar några tecken på att något inte står rätt till. Vi kanske inte ens själva ser vår egen otillfredsställelse.
Så hur vet vi att vi rör oss i den röda zonen? Det finns ett par tydliga tecken (oftast i alla fall):
– Vi känner oss i stunder (som tyvärr blir alltmer regelbundna) ensamma i vår partners närhet. En viskande känsla som kan visa sig genom en tyngd i bröstet. Melankoli och grubblerier blir följeslagare.
– Upplevelsen av att aldrig riktigt nå hela vägen fram när vi pratar med vår partner. Dynamik, inspiration och glädje finns inte på banan.
– En tomhets och meningslöshetskänsla efter sex. Sekunderna efter orgasmen (om vi haft turen att ha en) drar vi oss undan i ett skal eller märker att den andre gör det. Det är som att vi vill ”städa” upp röran så snabbt det bara går.
– Ständiga konflikter och bråk kring trivialiteter.
– Funderingar över hur det skulle vara att leva tillsammans med en annan kvinna eller man.
– Behovet av att vilja kontrollera personen vid vår sida eftersom tilliten är försvagad eller t.o.m. kanske aldrig funnits där.
Hur ser du på det här min bloggvän? Kan du känna igen dig? Några relationsfaror du skulle vilja lägga till?
Michael Larsen – livscoach
Har det gått för långt för att rädda förhållandet när man hamnat i den röda zonen eller vad gör man om man hamnat där?
Nej, det är aldrig för sent om båda är beredda på att kämpa för relationen. Jättebra fråga om man hamnat i den röda zonen – du gav mig just en rubrik till nästa blogginlägg. Tack Johanna! Önskar dig en fin dag.
😀
Jag är tillsammans med min pojkvän sedan fyra år och det är en helt fantastisk kille, som är upp över öronen kär i mig fortfarande. Han gör precis allt rätt, tar hand om mig, skyddar mig, älskar mig. Det gör ont i mitt hjärta att jag tvekar när jag vet att jag borde vara den lyckligaste tjejen i världen… Det är ju precis en sån här kille jag alltid velat haft och dessutom ser han jättebra ut och tjejer flockas runt honom.
Ändå hemsöks jag av den där känsla sedan en tid tillbaka… När vi pratar om framtiden som om den vore så självklar, så känner jag tveksamhet. Jag saknar passionen, jag har inte längre några fjärilar i magen… Visst älskar jag honom, och trivs bra med honom! Men varför känner jag då såhär? Och varför tittar jag på andra killar och drömmer om att befinna mig i en annan relation. Jag kan känna en otrolig åtrå efter andra, och det har till och med gått så långt att jag framkallat bilden av en annan kille när vi har sex… För jag blir helt enkelt inte attraherad av min pojkvän längre.
Jag mår så hemskt dåligt över detta, för han pratar hela tiden om våra framtida planer – han kommer till och med flytta ifrån sitt hemland på grund av mig… Och jag vet bara inte om det här är rätt. För är det rätt, ska det väl inte kännas såhär? Det värsta är att han är så ”perfekt”, och bryr sig så mycket om mig… Och jag tror han skulle gå under om det tog slut… Jag är nästan rädd för vad som skulle hända med honom, då han hela tiden pratar om att jag är hans allt, och att han inte kan leva utan mig. Han har till och med tatuerat in mitt födelsedatum på sin arm. Jag känner mig nästan skyldig, som att jag kommer förstöra hans liv om jag gör slut med honom.
Samtidigt vet jag ju inte ens om det är det jag vill, då vi har bra stunder och han får mig väldigt trygg… Men den där speciella känslan, den där KÄRA känslan, borde den inte finnas kvar, även om man varit tillsammans i fyra år? Eller är det normalt att den tynar bort litegrann?
Tacksam för all hjälp, jag känner mig så förvirrad 🙁
Vilket ärligt och öppet inlägg du delar. Modigt Anna! Kärnan i ALLA sorts relationer är ärlighet gentemot oss själva och de vi har i vår närhet. Det går inte att bygga ett förhållande på förälskelsekänslor och skuld. Bekräftelse verkar vara väldigt viktigt för dig, liksom att få vara förälskad. Fundera över vilka relations förebilder du hade i yngre år: fanns det människor omkring dig där du tänkte – ”det där är mitt drömförhållande? Så ser äkta kärlek ut!”
Förälskelse är alltid övergående, men KÄRLEK kan hålla ett helt liv. Vad värdesätter du mest hos andra – och hos dig själv? Var sann mot dig själv så att du kan vara ärlig mot andra. Värme/Michael
Kan tillägga att jag är 25 och inte har varit i en seriös relation tidigare, så har lite svårt att veta vad som är normalt och inte i en relation…
När tilliten har naggats på grund av lögner, bekräftelsebehov hos andra kvinnor och exet som har plats nummer ett
Att fundera på om hjärtat kan vara med vidöppet och 100 procent igen? Eller ska man böja sig/acceptera att relationen är förstörd på ett kärleksplan? Kan man bygga tillit i gen…detta är en situation som flera av oss varit i och det lär oss mycket om oss själva, vad som är viktigt för oss, vilka värderingar som vi värderar.
En fin dag/ Jessica
Kloka frågeställningar Jessica. Ja, hur bygger vi tillit i relationer? Värme.
Du överreagerar inte. Inte ens i närheten. Det finns mycket i det hon gör och säger som inte stämmer och jag tycker att du skall lita på din magkänsla. Fundera på om du verkligen vill ha det så här: all osäkerhet och tvivel. Du är jätte välkommen att höra av dig om du behöver prata. Varma hälsningar/Michael
Eller när partnern är elak medvetet. Möjligen har det passerat den röda zonen då…
Hur kan det då ändå vara svårt att gå? Kanske för att vi har varit ett par i drygt 20 år. Nu är det också andra saker som gör det extra svårt, totalt sammanblandad ekonomi, en gemensam gård, djur osv, som ingen av oss kan ta själv. Gården var en gemensam dröm, känns hårt att ge upp den…
Jag förstår dig Ylva. Oerhört svårt.