”Han har egentligen ingen aning om vad jag känner och vem jag innerst inne är. Nu när jag börjat lära känna mig själv bättre, så ser jag saker i vår relation som fullständigt går emot allt det som jag värderar högst. Under flera år har jag levt tillsammans med en som kör med alla möjliga härskartekniker. Jag såg det inte förut! Jag trodde att var så det skulle vara.”
Kvinnan har börjat se konturerna av sitt förhållande och inser att hon inte är lycklig i tvåsamheten: ”Jag har fram tills nu inte ens vetat om att jag hade känslomässiga behov. Jag växte upp med föräldrar som aldrig gav varandra kärlek. De bråkade aldrig, men avståndet kändes ständigt i luften. Så vilka förebilder har jag haft?”
När vi börjar se de egna djupare behoven, förändras hela strukturen i parförhållandet. Det som en gång var omedvetet, lyfts nu upp till ytan och vi börjar vilja mer. Mycket mer!
Du har mycket att ge men vad gör du om det inte finns någon mottagare? En person som inte visar nyfikenhet, uppskattning och som inte kan det emotionella språket. Jo, vi gör oss själva bleka för att passa in mot bakgrunden. Vi tillåter inte jaget att synas alltför mycket i landskapet. Kamouflage för att få det att fungera. Vi domnar sakta av inombords!
Jag frågar en man: ”Ser du vad hon behöver?”
Han svarar: ”Jag jobbar hårt så att vi kan bo bra. Vi gör utlandsresor två gånger om året. Vi tränar ofta tillsammans. Går ut och äter emellanåt…”
Mannen stannar upp som om han fått en insikt: ”Nej, vi bara rusar omkring och bockar av to do listor. Så lätt att köra på med tunnelseende! Så trött jag blir!”
Hur kan vi se vad relationen och partnern behöver om vi inte stannar upp och känner? Vad händer när vi lyfter av kamouflagedräkten och blir synliga? Om vi inför oss själva uttalar: ”Detta är vad jag behöver? Det här kan jag inte längre kompromissa med? Så här ser färgerna på mina drömmar ut!”
Till synes små steg kan förändra hela atmosfären.
Jag önskar dig en fin juldag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Kvinnan..det är jag det.
Sista händelsen i distansrelationen lyder;
Jag lägger ner en hel(sammanlagt) ledig dag, o lägger bort det jag har att göra – för att vi ska kunna träffas.
Han orkar inte gå till tvättstugan ( som nu ligger lite längre bort för den ordinarie renoveras )
Han säger till mig:
– Ta med en handduk !!
Jag hade tänkt att resa lätt o bara ta med necessären.
Det dröjer 20 min efter vi lagt på.
Det blev plötsligt Helt Kristallklart !!!
Precis exakt såhär har det känts i tre år.
Jag gör fint o gör mig ”besvär” för att vi ska vara tillsammans när Han kom till mig.
Rena lakan, städat hemma, handlat mat, tänt marshaller o ljus, rena handdukar.
Jag kastade bildligen in handduken idag.
Jag vill iget mer.
Jag tycker om att vara i sällskap som är vänligt. Där trivs jag.
Jag känner mig älskad när någon gjort sig ”besvär” för min skull.
Med honom kände jag mig
påpassad och ifrågasatt
aldrig älskad
aldrig sedd
aldrig intressant
Nu..har jag äntligen växt ifrån honom och ser vad jag inte vill ha.
Gode Gud,o Michaels blogg o Ni alla härinne
ge mig kraft att Stå kvar och känna mig
Värdefull för den jag är !
Jag önskar Er alla-för er egna person-
En varm känsla av att vara värdefull.
Jag jobbar för att känna det.
❤
Hej. Usch så borde det inte vara, klart du ska ha det bästa, klart du ska få känna det du söker, sånt beteende ska du inte acceptera, du är värdefull, det finns män som vill ge mera än så,.
Jag har varit där. Kallt, ödsligt, ovänligt. Två själar som tappat bort sig i familjeföretagarfix och actionlistor. Känslor? Glädjen? Värmen? Viljan att vara varandras allra bästa vänner? I alla lägen, oavsett hur långt ned i gruvhålet den andre rasat? Kommunikationen som går förbi pansaret och börjar fläta ihop? Blicken som går rakt in och hjärtat hoppar till?
Sorgen är stor idag när jag och exet ses. Vi är på precis samma fatalt utarmade låga emotionella nivå. Som att backa år tillbaks i tiden. Vi har aldrig lärt känna varandras inre. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin hamna i denna öken av känslor och att inte få känna sig hemma. Aldrig mera.
Det var visst här jag skulle ja svarat… Jag blev själsligt berörd när jag läste dina rader. De tog lite andan ur mig… Med flera separationer i bagaget vet jag hur tufft livet är. Min exman gick från att vara min allra bästa vän (trodde jag) till att bli en person som jag inte längre kände… Jag föll. Jag dog lite inombords, bröt ihop och fann vägen tillbaka. Så grymt mycket sorg, skam, skuld, kärlek, lögner… Jag gick från att vara en stabil och trygg kvinna till att bli en osäker, rädd mamma på någon minut. Mattan drogs undan och jag har aldrig känt mig så ”naken”, liten och rädd i hela mitt liv. Det var drygt 5 år sedan. Idag värdesätter jag trygghet högst på min lista tillsammans med lojalitet. Jag förändrades och har ännu närmre till mina känslor idag… Jag gråter fortfarande i tysthet ibland över det som gick förlorat, men ingen mer än jag vet vad det hela har kostat mig känslomässigt. Kramar till dig denna juldag!
Tack L8. Något väldigt märkligt hände mig igår kväll. Jag var på bio med yngsta dottern. I slutet av filmen så blir jag så berörd att tårarna börjar rinna. Fantastisk sång, fin story och känslor som gick att ta på. Dottern och jag höll varandra i händerna. Har nog aldrig känt sån närvaro och kontakt med mig själv. Blundade en lång stund och bara njöt. En häftig känsla som är svår att beskriva. Backar jag några år innan jag lyckades riva min egen mur så hade jag nog bara suttit där och skruvat på mig och väntat på att filmen skulle ta slut. Stor kram tillbaka!
Känslor är härligt, jag har aldrig varit direkt rädd för att uttrycka dem men har kvävts av andra mellan varven… Men ju äldre jag är, ju mindre bryr jag mig vad andra ska tycka. Jag lever bara en gång och jag orkar i te längre lägga energi på att vara någon annan än mig själv. Människor idag är så självupptagna, så rädda för att inte visa upp ett perfekt yttre. Jag ”stör” människor, jag är medveten om det, för jag älskar mig själv och jag är inte ”normperfekt” om du förstår. Idag ser jag människan, finner attraktion i annat än yta. Jag tilltalas av djup, humor, intelligens, hållning, värme i en salig kombo av livets enkla och även av livets goda guldkant. Ibland känns lukt av hav och tång och vindens sång tillräckligt för att känna total lycka, tillfredsställelse och harmoni. Ibland vill jag ha mer: bubbel, hummer och musik. Jag känner glädje i mycket numera, i allt från en snöänglar till en känslomässig film som får mig förvånad och som får mig att tänka så där lite extra på tillvaron. Men en sak vet jag: jag ogillar ensamhet som inte är självvald… Den har fått mig att känna sorg ich ensamhet på så många plan och jag, jag tror trots allt på tvåsamheten. Ju mer jag lör mig om livet, desto mer uppskattar jag att leva, men ju mer man vet om saker, desto läskigare blir tillvaron på något sätt… Jag blev glad över ditt svar och jag gläds av att höra om din biostund. Kramar
Igenkänning på den Michael.
Att jag tog rätt beslut för 2,5 år sedan ger mig hopp och tro i min självvalda ensamhet nu ikväll. Böcker , promenader och en kall öl .
Ser fram emot ett 2017 , med eller utan en relation .
Kram❤️⭐️
Jag blir själsligen ledsen när jag läser ditt svar Håkan, ord som känns igen och berör… Kram
Det är som att du skrivit direkt till mig, i just rätt ögonblick. Eller kanske lite försenat… Jag vaknade upp med denna insikt först efter både svek och snedsteg. Och nu vet jag varken ut eller in längre.
Dags att börja arbeta med mig själv, och hitta mig, en framtid, en vilja och kanske en tvåsamhet igen – med nuvarande man eller någon annan. Tufft liv just nu!
Håkan….tror du att du och ditt ex skulle må bra av att sätt er ned och prata om alla de olika faser i livet ni delade så att ni tillsammans kan få ett avslut och med hjälp av det gå vidare i livet.
Steg för steg prata igenom tiden
man träffades
man lärde känna varandras familjer
man flyttade ihop
man kanske utbildade sig
man lärde känna varandras vänner
man fick barn
man kanske gjorde karriär
man uppfostrade sina barn
man byggde kanske hus
man då man började glida i sär
man har haft efter separationen
man nu ser framför sig hur båda på var sitt håll bevarar sina hjärtan mjuka och hur man sprider blommor där man vandrar.
Igår, när min före detta man pratade med min yngsta dotter så klarade han av att prata med mig. Han ville önska gott nytt år och han lät inte stressad och nervös och han kunde även höra av sig trots att den nya kvinnan fanns bredvid.
Jag känner att det är en utmaning att höra hand röst men ack så härligt att klara av denna utmaning.
För mig blir möten med min före detta man träning på att kontrollera alla mina olika känslor som kommer upp. Det har varit nödvändigt för att kunna gå vidare.
Vi är alla värdefulla
Du har rätt Anna. Vi har gjort försök under året men såret är för infekterat ännu. Jag vill verkligen försöka få ett bättre avslut än där vi är nu. Både hon och jag behöver mer tid för att läka och hitta oss själva igen. Helt otroligt egentligen vilka synliga och osynliga spår en lång relation sätter i oss och så svårt att förändra dem mentala spärrarna.
Håkan…du verkar vara en sådan fin människa och ni kommer säkert dit.
Jag känner igen vad du menar med att ett långt förhållande sätter sina spår.
Det tar verkligen tid att hitta sig själv i den utvecklingsprocess en kris innebär.
Vackert att du stammar upp och möter dina känslor, som på bion med dottern. Vad skulle du säga om den utvecklingsprocess du är i leder fram till att du och din före detta blir tillsammans igen. Kanske ni ”vaknat” upp i livsekorrhjulet och så småningom känner att ni inte kan leva utan varandra och att det som hände berodde på extrna påfrestningar. Vem vet vad framtiden har med sig.
All lycka till er alla…ni är modiga som möter era innersta känslor❤