Mina döttrar var sex år när jag skilde mig och minns hur svårt det var att smälta tanken på att familjen som den en gång såg ut, inte längre fanns. Tillhörde nu skaran av separerade och skilda. Det var ett fruktansvärt hårt slag mot självbilden och gissa om det blev många sömnlösa nätter fyllda med ångest.
Kommer ihåg när jag sa till Pappa att jag var den förste i släkten som skilde mig: ”någon måste ju vara först och det är ju mer vanligt idag än ovanligt” svarade han. Den där självklara lugna och icke dömande attityden!
Inledningsvis hade jag jättesvårt att identifiera mig med den där varannan vecka/helg Pappa grejen man sett i filmer och hört bekanta hamna i. ”Jag skulle ju aldrig skilja mig.”
Lärde känna några nyskilda män/Pappor på min ena dotters skola och vi kände igen varandra direkt: trötta och ganska bittra på kvinnosläktet.
Vi gav varandra lite tillfällig styrka genom att generalisera kring hur ”komplicerade, känslomässigt impulsiva, ingenting gör dem nöjda” – kvinnor var. Det var en lättnad att känna igen sig i andras historier och sätta ord på den egna frustrationen.
Det är mycket jag hade gjort annorlunda då om jag vetat det jag vet idag. Framförallt allt att kärleken inte är något vi skall behöva jaga för att få. Hur viktigt det är att så snabbt som möjligt bygga upp sin nya identitet utanför den tidigare kärnfamiljen. Det är en kärlekshandling gentemot våra barn att se till att komma på fötter och lyfta blicken, även om så bara en aning.
När vi skiljer oss eller separerar är det bra att tänka på att känslomässigt läkande är en process som tar tid. Sorg är den del av den processen och vi har fantastiska resurser inom oss att klara av motgångar, kriser och att anpassa oss efter nya situationer. Vi behöver sätta tillitsdörren på glänt.
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar