Jag kände en gång ett par. Jag skriver kände, eftersom de inte längre är ett par. De var i senare fyrtio årsåldern och har tre fina barn. De var enligt många människors bedömning framgångsrika: Bra karriärer, bodde fint, ett rikt socialt liv och reste flera gånger om året. När man var på besök hos dem bjöds det fantastiska middagar och hemmet var alltid i perfekt skick.

Mina vänner hade varit tillsammans sen i tonåren. Det som slog mig var att de alltid renoverade och byggde till på huset. De gjorde allting själva och alla var imponerade av deras ständiga ”järn i elden.”

Jag kunde inte undvika att lägga märke till att de sällan rörde vid varandra. Allt verkade kretsa kring det praktiska. Tanken dök upp inom mig: ”De renoverar för att komma undan varandra.” Två år senare var mina vänner skilda.

Jag påstår inte att praktiska projekt är ett sätt att fly undan problem i förhållandet och undvika närhet till vår partner. Däremot tror jag att det emellanåt är nödvändigt att ställa sig frågor som: ”Varför gör vi det vi gör? Hur har vi det egentligen tillsammans?”

Det är inte ovanligt att man kan se på ett par, långt innan de går skilda vägar åt vilken riktning det är på väg. Som i så mycket annat i livet är det ofta lättare att som utomstående se varningssignaler, än om man själv är involverad. Vi behöver emellanåt avstånd och perspektiv för att se vad som egentligen pågår.

Generellt sett är kvinnor betydligt bättre än män på att känna av hur deras förhållande mår. Genom att dyka in i arbetet, fritidsintressen, renoveringar av hemmet etc. hoppas vi män på att köpa tid, när det gäller våra relationer och tänker medvetet eller omedvetet: ”Det löser sig säkert. Det är bara en tillfällig svacka.”

Sprickor i förhållanden är inte självreparerande, vilket är lätt att glömma.