Det är få av oss som känner sig bekväma i att behöva såra en annan människa. Särskilt laddat blir det om personen står eller har stått oss väldigt nära. Att få fram orden till någon som vi delat år och kanske har barn tillsammans med, är antagligen något av det värsta vi kan stå inför.
Cirka 70 % av alla avslutade förhållanden sker på kvinnans initiativ, och jag pratar med dem som i åratal kämpat med att ta sig förbi den känslomässiga blockeringen:
”Jag vill inte längre! Jag vill att vi går skilda vägar.”
Tanken som tog fäste för flera år sedan: känslan att ”det nog inte kommer att vara vi för evigt. Det är någonting som inte stämmer mellan oss.”
Om du är en person som via tidig inlärning och personlighetsdrag till varje pris vill undvika konflikter, avskyr att se andra ledsna, håller kärnfamiljen helig och skräms av en framtid som du inte vet någonting om, gör du allt i din makt för att skjuta på samtalet. Meningar som kommer att förändra allt i grunden: rutiner, trygghet (eller det vi uppfattar som trygghet), hus/lägenhetsförsäljning, uppdelning av ägodelar etc. Liksom alla dessa känslor!
En person sa till mig:
”Jag är tvingad att krossa drömmar! Inte bara hans!”
Ekvationen är tydlig: det går inte att avsluta utan att såra (om inte båda är rörande överens).
Går det att försätta i tvåsamheten om vi är olyckliga? Om den sexuella attraktionen är borta? Om det mesta han eller hon gör irriterar oss? Om vi inte känner oss autentiska med vi?
Ärligheten i magtrakten är det vi behöver lyssna till så att partnern vi lämnar, en dag får möjligheten att möta någon som är fullt ut närvarande med henne/honom. Så att han/hon kan få uppleva kärleken igen.
Och till dig som lever med någon som inte är känslomässigt hemma med er: vill du leva tillsammans med en person som längtar bort? Som inte kan längre.
Vi behöver göra upp med oss själva: är det bilden, drömmen och plattformen familjetryggheten som vi som jag till varje pris vill upprätthålla? Orkar vi se verkligheten som den är och lämna den intensiva längtan efter hur vi önskar att det var, bakom oss?
Vad är det verkliga motivet till att vilja hålla ihop? Intensivt obehag inför en separation? Ägandeattityd? Eller kärlek? Oavsett vad, så kan vi inte genom viljekraft, övertalning eller serverande av skuld få någon att stanna vid vår sida.
Det är få som rör sig bort med lätta steg.
Jag är ingen person som tar lättvindigt på relationer och separationer: att se par som har kvar kärleken efter många år, är något av det vackraste som finns. Men att låta skuld få vara det som gör att relationen fortsätter är i längden ohållbart. Det är inte rätt mot någon.
There is love in holding and there is love in letting go.”― Elizabeth Berg
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Det här träffade precis mitt i prick! Magkänslan som skriker men oviljan att såra känns som om jag själv skulle kunna skrivit det. Hur gör man?
Det bästa är att vara ärlig och säga hur det känns. Mod och styrka kommer när vi agerar.
Oh så bra! Så viktigt att se verkligheten som den verkligen ser ut och att vara sann mot sig själv och sin partner… Att ge sig själv OCH sin partner möjligheten att finna äkta kärlek! 🙂
Tyvärr verkar allt för många blunda för verkligheten.
Det svåraste steget jag har att ta har jag framför mig. Att lämna någon jag fortfarande älskar men vet att det är omöjligt att leva med. Jag lever i en overklig bubbla där jag inte vill ta in verkligheten. Jag vill inte lyssna på förnuft utan jag följer endast mina känslor. Jag vet att vi är som natt och dag. Att jag drar vänster och han drar höger. Men det som till slut trängde mig i ett hörn för att fatta detta svåra beslut är då han var otrogen. Tilliten är borta, hur kan man laga något sådant? Är det möjligt.
Men då vi är i varandras armar så existerar inget och ingen som står i vår väg. Har jag blivit alldeles galen. Vad håller jag på med. Jag leker ett farligt spel med min egen själ. Det här är inte hälsosamt. Att från en dag helt ha bestämt sig för att lämna till nästa där jag suger åt mig allt det han kan ge för stunden.
Han själv vill inte skiljas men har upprepade gånger ändå hamnat hos sin ”vän”. Han påstår att han älskar mig men varför handlar han då på detta vis. Då han är med mig så känner jag mig älskad men det är ju endast då och där. Vad händer imorgon? Jag vill bryta mitt mönster men vet inte hur.
Har varit med om detta. Exakt som du beskriver. Med alla dessa känslor. Det absolut svåraste jag gjort. Att lämna på mitt eget initiativ. När du beskrev detta sköljde känslorna som jag hade just då över mig igen. Ändå vet jag idag att det var rätt mot oss båda och vårt barn men skuldkänslorna att man ”förstör”drömmen är inte att leka med. Tack för din beskrivning.
Jag har nämnt honom förut – den upptagna mannen jag har kontakt med sedan snart 9 månader. Vi skriver till varandra via fb (han är precis en sådan ”skit” som Michael så många gånger nämnt) och hade i början intensiv kontakt på alla plan. Vi har inte träffats sedan första gången vi fick kontakt, och då trodde jag att han var singel. Nuförtiden hörs vi ibland, men dock. Han vill, jag vill. Han vill inte förlora sin sambo, men vad jag upplevt så gör de inte så mycket saker tillsammans…och de har aldrig sex. Misstänker att det är precis problemen Michael skriver om som min ”vän” drabbats av….
Har en manlig kompis också som för en månad sedan sade att han och hans sambo bara BOR tillsammans. De har i princip gjort upp allting redan inför en separation ”men jag VILL INTE leva ensam”.
Att ta steg – avgörande steg, är inte lätt, men vem vill leva med en människa som det inte funkar med resten av livet? …och varför? Bara för att inte såra? Bara av rädsla? Bara för att det är bekvämt?
Man kan ju undra hur sambon skulle beskriva deras förhållande.. Ibland är det ju så att man t ex om man är upptagen men intresserad av någon på sidan lämnar en falsk bild av verkligheten för att man vet att om man säger som det är, kommer man inte få det man vill.
Därför skulle jag inte ge speciellt mycket för vad din vän säger om sitt förhållande, han är ju egoistisk nog att vilja ha er båda utan att riskera något själv och den som drar det kortaste strået är ju du Ann1, tyvärr. Tror inte jag skulle vara beredd att dela käresta med någon, då lever jag hellre själv.
Mycket möjligt att du har rätt Skogsblomman. Jag hänger inte alls upp mitt liv på den upptagne. Han har vid flera tillfällen nämnt att han inte vill förlora sin sambo. …men ändå vill han tydligen ha en kontakt på sidan om. Riskfyllt, om du frågar mig.
Jag frågade faktiskt av honom igår vad han får ut av vår kontakt och vad han vill med den. Han har inte svarat. Han brukar ta tid på sig, och är nog lite av en funderare…
Så otroligt bra skrivet och beskrivet! Har passerat detta och vet att det stämmer. Man går genom alla helvetes kval. Tänker när jag läser texten att jag önskar att jag, den dagen jag behövde ta samtalet, hade detta blogginlägg att utgå från. Att be den andre läsa detta och starta diskussionen därefter om hur man har det. Det är så bra formulerat så man kan prata om sina känslor utifrån denna text.
Tack Michael! Detta inlägg blev ett svar på min kommentar från igår! Innerst inne vet jag ju vad jag måste göra…
Malin….du är inte ensam……jag vill, drömmer o funderar hur det vore att bo själv, utan denna man till härskare, som aldrig ber om förlåtelse, där kyla blandas med värme…. vilken underbar text!!!!!! Önskar jag ska finna mod o styrka!!
Tack Michael du är en mästare på att hjälpa folk i sina separationer!
Nästa man jag tar till mitt hjärta ska jag inte bara be vara trogen till mig vad gäller andra kvinnor utan främst att han är trogen till sig själv och aldrig spiller sin tid på mig om han inte älskar mig. För ett sådant förhållande är dödsdömt även om det tar 20 år innan det tar slut!
Jag tycker det är ett sådant grymt svek att leka med andras känslor och förutsättningslösa kärlek till en själv om man inte älskar personen tillbaka.
Gå…lämna personen och låt den så tidigt i livet som möjligt få chansen att börja om på nytt med någon annan. Det är en medmänsklig skyldighet.
Starka och trygga människor vågar lämna. Otrygga hittar trygghet i det halvhjärtade förhållandet, som dränerar motpartnern.
Samtidigt så söker de otrygga som inte vågar lämna sakta någon annan, de hittar nackdelar i förhållandet och svepsjäl för otrohetsaffärer. Det är bara en tidsfråga tills det brister.
Vinnarna är de som vågar möta sitt inre, oavsett om du är den som lämnar eller blir lämnad. Stanna upp och ta reda på vem du är…och framför allt …ta utmaningen med att lämna snyggt, städat och ordnat. För det som sker efter separationen studsar någon gång tillbaka på dig. Så ta ansvar och lämna det du en gång klivit in i med respekt.
All lycka till er som just nu har stora funderingar, ni är alla värdefulla oavsett er inre oro.
Hej Anna. Hur tänker du exakt om att det studsar tillbaka på en. Intressant.
Jag tolkar det som att om den som lämnar eller blir lämnad gör det på ett moget och respektfullt sätt. Att du bestämmer dig för att jobba med dig själv och vill bli en bättre människa. Om inte så kommer det slå tillbaka till dig senare. Karma:-)
Är nog där….det är svårt…vill inte såra… rädd för det okända… älskar men det är inte tillräckligt…
Vet inte hur det ska bli tillräckligt…
Vill inte reta mig på allt och inte känna mig stimulerade rent psykiskt… tappat lusten …. hur gör man slut med någon man älskar liksom
Skulden att behöva lämna sin partner. Jag kan sätta mig in i den tanken. Det måste vara hemskt. Därför är det ganska vanligt att den som lämnar också behöver psykolog. Hela dens liv blir ju också ikullkastat. Efter att fått höra ganska hårda ord om hur dum i huvudet jag är, pratade jag med mitt ex om hur jag mådde. Jag förklarade att jag fortfarande mår jättedåligt och hon blev helt ställd. Jag trodde du mådde jättebra sa hon. 1 år och några månader innan jag helt ärligt vågade säga hur jag mådde. Har tröttnat på att ha en fasad om hur bra jag mår hela tiden.
En sak som är värst med att bli lämnad är att man ligger så långt efter den andra i sorgearbetet. Men nu är det helg och barnen kommer på söndag, så bättre kan det inte bli!! Ha en fin fredag alla!
Skulden är fruktansvärt stark drivkraft åt fel håll har jag lärt mig. Sent i våras fattade jag beslutet att säga till min sambo sedan sexton år att jag ville separera från henne, att icke-relationen vi levde i inte fungerade för mig längre. Beslutet föregicks av stor ångest, där jag tittade tillbaka och såg mitt beteende de senaste åren i nytt och klarare ljus, förstod varför saker skavde mellan oss och kunde dessutom se att uppbrottsångesten var något jag levt med ett bra tag utan att begripa det.
Sommaren gick och vi umgås under samma tak utan problem, med inriktningen att ta tag i det praktiska efter semestern. Så för knappt två veckor sedan säger hon att hon vill försöka igen, att försöka hitta tillbaka till det goda i förhållandet. Som inledning till det berättar hon om hur dåligt hon mått under hela semestern, fast hon inte visat det.
Skuldkänslorna drev mig in i att gå med på det, men jag insåg snabbt att det inte var vad jag ville och hela den svarta beslutsångesten kom tillbaka igen, mer och mer för varje dag. När hon så började prata om IKEA-besök och nytt soffbord i helgen kände jag att det inte går längre, ingen av oss kommer att må bra av att dra ut på situationen. Så till helgen är det dags för uppbrottssamtal nummer två, bara för att skulden drev mig dit. Och jag skjuter på det varenda minut, hittar på ursäkter för att ta det senare.
AnnaK, du har så rätt – man ska acceptera och lämna så tidigt och så respektfullt som möjligt. För bådas skull.
Ola, å vad jag känner igen mig i det du skriver. Om och om igen har vi börjat om. Men varenda gång har jag känt att nä det är inte här jag vill vara. I vårt fall har det varit så många av och på så jag har tappat räkningen. Men det är skuldkänslorna som även driver mig till att börja om igen. Jag vill ju också att det ska vara bra! Jag vill också känna kärleken! Jag vill inte såra om och om igen. Men nu sitter jag där igen. När är det rätta tillfället att saga det en gång för alla? Jag hittar ursäkter hela tiden. Längtar tills jag känner mig tillfreds. Lycka till framöver!
Åsa, jag känner mycket väl igen din känsla. För min egen del finns inte viljan där längre, det känns som ett försök att leva i en parallell värld. Jag tror att ständiga försök mot bättre vetande bryter ner den egna självkänslan, liksom det eviga uppskjutandet – åtminstone är det så för mig.
Skulden och självföraktet spelar fula trick med hjärnan, ibland väger den ena över och ibland den andra. Intellektet säger att det bara är att bita i det sura skuldäpplet och ta smällen, men det är svårt (för mig).
Lycka till du med!
Ola, ja det så är det verkligen. Jag har nog trott att viljan har funnits där men innerst inne vet jag att det har den inte gjort det dem sista försöken. Jag har blivit vilseledd ( eller vi?) av passionen, viljan att verkligen vilja ha det där riktigt fungerande relationen. Å nu är skuldkänslorna så stora så jag vet inte om jag vågar säga ytterligare en gång till att jag inte kan leva så här länge.
Att bita i det sura skuldäpplet är jättesvårt även för mig. Jag förstår dig till 100%!
Peter, det jag menar med att det kan studsa tillbaka handlar om att det är viktigt att man försöker stanna upp i dels euforin som förälskelsens hormoner kan skapa för den som lämnar så man inte utför handlingar som är svåra att ta tillbaka. Dels hatet, bitterheten etc vilket den som lämnar kan häva ur sig. Ska ge exempel:
Jag känner två underbara döttrar som är i 45 års åldern. Deras föräldrar skilde sig när de gick i lågstadiet. Föräldrarna hatade varandra efter skilsmässan och vägrade prata med varandra. Och barnen fick föra ex. skolinformation vidare mellan föräldrarna. Jag kände deras far och han berättade för mig att han fick en låsning efter separationen och ville aldrig tala mer med sin fru. När barnen kom upp i tonåren så valde den ena dottern att kapa kontakten med sin far helt. Tonårsprotest pga av att föräldrarna inte kunde agera moget och föra en dialog med varandra. I 24 års åldern fick dottern en allvarlig kronisk sjukdom och fadern gick ned sig otroligt mycket. Föräldrarna var tvungna att träffas och äntligen förenade dotterns allvarliga sjukdom dem till att kunna prata efter separationen. Han berättade för mig att det hade varit så mycket lättare för föräldrarna om de hade kunnat göra det mycket tidigare. Och han kände sorg över hur jobbigt hans barn hade haft det i tonårstiden pga av att vi föräldrar inte kunde mogna och prata med varandra. För eller senare studsade det tillbaka på honom och han mådde så dåligt att han fick sjukskriva sig halvtid under en längre period.
Ett annat exempel är en gammal arbetskollega till mig, en kvinna som lämnade sin sambo och två tonårsbarn för en annan stor kärlek, en mycket yngre man. Hon försvann iväg i en förälskelse. Efter 1.5 år fick hon ett barn med honom och efter ca fyra år började hon ”vakna” upp med samvetskval över hennes agerande då hennes barn som kommit upp i övre tonåren inte ville träffa henne. Hon var bitter på sina nära vänner, släktingar och föräldrar för att de inte tagit henne i kragen och frågat vad hon sysslar med, hon uttryckte sig som att någon kunde väl väckt upp mig för nu får jag leva med att mina barn, i den känsliga tonårstiden skapade sig bilder över hur jag är som person, som jag kanske aldrig kan reparera. Hon var djupt bitter på sig själv och på det sätt hon agerade efter separationen. Vilket hon inte förstod försen långt efteråt.
Men det är inte lätt, jag vet av egen erfarenhet, att samla sig när ens känslor löper amok. Oavsett om det beror på om man kommit in i en livkris för att man blivit lämnad eller för att förälskelsehormonerna slår ut ditt sunda förnuft.
Därför är det så skönt att samhället idag är så mycket mer öppet än det var på den tiden för ovan två exempel. Numera kan man ex genom denna blogg lära sig vad som kan vara viktigt och tänka på om man vill lämna sin partner.
När jag kom in i min livs-identitets och ekonomiska kris för att ha blivit lämnad fick jag rådet av en universitetsklasskamrats mor från Somalia som kortfattat sade en enda sak till mig efter att hon lyssnat på allt jag behövde få ur mig, -glöm inte att tänka emellanåt! Sedan sade hon inte så mycket mer. En klok kvinna som förstod att jag bara levde på mina känslor och att det var viktigt att få ned mig på jorden igen. Orden ekade i huvudet på mig och gjorde att jag kunde pö om pö släppa mitt känslostormiga läge jag var i. Helt underbara vänner har jag haft runt mig som även varit handkraftiga och rådgivande i att hjälpa mig igenom min kris.
All kraft till er som känner skuld för att ni vill lämna. Jag tycker ni ska lämna men förbered er på att ni kan vara de som får det mycket jobbigare än den som du lämnar. Förbered dig på en kris, men ta den, för du utvecklas och tillslut kan du leva utifrån ditt sanna jag. Ta den äldre Somaliska kvinnans enkla råd med dig,- Glöm inte att tänka.
Lev väl
Hej Anna.
Tack för den delningen. Tar till mig in i framtiden. Det va jag som blev lämnad kvar utan någon vetskap för en annan. Men kommer aldrig göra det på det sättet jag blev det på, så elakt. Kram
Har läst här, något som jag vetat men inte lyckats förstå – att i vårt fall är det jag som lämnar som kommer att må sämst. Längst. Det tog mig flera år att komma till insikten att det inte gick att leva med någon som skärmat sig känslomässigt och själsligt från mig och att det därför var nödvändigt för mig att starta separationen från min ungdomskärlek sedan över 20 år. Under den ett år långa separationen har vi nog mått sämst båda två fast så klart på olika sätt. Nu är flytten precis genomförd och då har han redan börjat ta sig ut ur ’mörkret’ medans jag halkar djupare ner i sorgen och den existensiella krisen.
Så ja, det är jag som är lämnare som kommer att ha mycket längre väg tillbaka till ett liv i glädje och trygghet med mig själv. Den vetskapen är i sig dessutom destruktiv just nu, det blir liksom ytterligare en skuld att bära.
Men jag ska försöka att tänka ibland.
Peter du kommer att resa dig igen ta ett litet steg i taget till det liv du vill leva; ett liv fyllt av glädje. Det är fruktansvärt att bli lämnad av den man älskar för att hen träffat en annan. Det gör ont väldigt länge men man överlever. Kram
All kraft till dig Stjärna!! Intet fall verkar det som om ingen hade någon annan innan ni separerade. Det rycker jag verkar mycket moget av dig som tog initiativet. Det var rakryggat gjort! Du är också otroligt modig som vågar lämna och tala om att dina känslor slocknat.
Detta mod och din inre trygghet som ligger bakom modet kommer att vara kraften till att du nu kommer att ta dig igenom krisen du är i. Låt bearbetningen börja. Börja vänja dig vid att du är singel och hitta tillbaka till lite av den tonårstjej du en gång var, fast med livserfarenhet. Kanske kan du börja med något som du längtar efter, ex sångkör, eller bara utmana dig med någon ny kunskap för sakens skull. Syftet är att du får lite glädje i att du gör något för sig själv.
Ut och träffa män, kanske du är utsvulten på hudkontakt och en varm trygg kram och småprat i sängen på söndag morgon, är det så, försök då utsätta dig för att träffa män. Det finns många helt underbara män där ute som varit i precis samma situation som du och längtar efter sådana som dig. Kram på sig
Så mycket bra och klokt skrivet av alla er.. Står inför beslut om lämna eller prova få tillbaka känslor jag än gång haft för min man. Någonstans inom om mig säger det stopp, det finns inget mer. Du kommer inte längre än det här. Samtidigt som förnuftet tar in alla de andra aspekterna som finns när man har 15 år till, barn, hus, fungerar bra tillsammans.. Har under det senaste halvåret fått känslor för en annan man, och jag har inte velat stoppa det fast jag visste vart det skulle leda, innerst inne.. Att jag skulle bli konfronterad med vad jag egentligen kände för honom av min man.. Som om jag ville bli tagen med handen i kakburken. Vi har rett ut en massa saker, jag och min man, de senaste månaderna och det känns bra.. Att få reda ut vart vi var på väg och vad som inte kändes bra.. Men jag är fortfarande i samma känsloläge mot min man som för tre månader sedan, dvs känner värme, glädje för vad vi har osv men inga egentliga förälskelse eller kärlekskänslor.. Och fortfarande massor av känslor till den andre mannen (som jag inte har någon kontakt med nu) skulden för att ge upp något bra, på det stora hela, är skrämmande.. Samtidigt vill jag kunna stå upp för mitt beslut och stå stark igenom det..
Nu när jag läst alla blogginlägg från dags datum till hit kunde jag finna mitt mod. Tack!
Men hur gör en egentligen slut på ett ”bra” sätt..?
Finns det något?
Jag är livrädd för att såra, vet att min partner skulle gå genom eld för mig. Det är ömsesidigt men andra faktorer i relationen gör att det nu gått så långt att det vore farligt att fortsätta. Kan jag kontakta mina svärföräldrar och min partners närmsta vänner innan? För att ”förvarna“? Har ordnat tillfälligt boende, tror ingen av oss kommer klara ekonomiskt att bo kvar i huset.
Jag har flera ggr försökt förklara vad jag känner innerst inne; men hen lyckas alltid få mig att ändra mig och lova att jag ska försöka satsa på oss. 15 år är lång tid. Husdjur men inga barn finns med i bilden.
Jag går under.
RÄDSLA, ÅNGEST, SKULD….
Dagliga känslor! Ett virrvarr av förvirring, tvetydiga känslor.
Det känns som att man bara står och trampar med en ihop limmad mun.
Ja 13 år! Jag har gett 13 år av mitt liv till oss, mig och min sambo. Jag var 20 år, han var 47. Idag är jag 34. Ja han är mycket äldre.
Fast under många år, ja herregud vad roligt vi har haft, vi har gjort allt tillsammans. Jag skrattade ibland så det smärtade i magen. Ett så stort leende och en oändlig kärlek.
Det trodde jag!
Tårarna som rinner tillsammans med vattnet i duschen, snyftningarna som man kväver med handduken säger annat.
Jag är inte JAG längre.
Han är underbar, snäll, charmig, rolig, kärleksfull (när han vill). Fast han ser inte MIG. Han bryr sig om mig men han ser inte mig.
Något år sedan så lämnade jag han, just på grund av detta. Jag behövde tid, hitta mig själv, lära känna mig själv, våga stå på egna ben. Inte vara beroende av honom!
Jag gick, tänkte inte återvända.
Jag krossade honom, knäckte honom. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av att se honom sådan. Vad gjorde jag? Jag gick tillbaka!
Det var så bra under en tid efter detta. Allt kändes som att det började gå framåt. Han tog sig tid att lyssna på mig, förstå mig bättre. En tid!
Den tiden är förbi!
Jag är mer vilsen än någonsin.
Vart ska jag hitta styrkan att våga gå igen.
Varje dag är en prövning att inte falla till knä, att inte ge upp om mig själv. Att se mig i spegeln och se den som stirrar tillbaka, viska orden ”du kommer inte klara detta igen”.
Jag som var så stark, så livsglad, så sprudlande så engagerad och målmedveten.
Hela jag är borta! Jag har gett allt jag kan till denna relationen, jag har verkligen försökt få han att må bra.
Jag vet inte vad jag ska göra! Det finns så mycket att säga men ingen energi kvar att säga dem.
Så bra skrivet om något så svårt. Jag har gjort något väldigt dumt själv. Jag va otrogen för att hitta en ”riktig” ursäkt varför jag skulle lämna. Vi har varit tillsammans 26 år och har som alla andra haft svackor.
Jag har vid flera tillfälle under dessa år funderat på att lämna men alltid kommit tillbaka till att det att jag ska vara nöjd. På våren hade jag under en weekend med vänner lyft att jag ville bli särbo vilket inte mottogs så väl.
För snart 3 år sedan ställde jag upp mig i bostadskö till lägenhet.
I somras tog jag upp kontakten med en gammal hemlig kärlek sedan högstadiet. Han genomgick en separation och var helt knäckt. Jag fanns där som vän åt honom. Vi träffades inte under sommaren men hade kontakt fler gånger dagligen. När vi sågs sen så va jag otrogen med honom..
Jag sa åt min man att jag ville ha en paus. Jag flyttade ut under en period från vårt gemensamma boende. Kontakten med den andra mannen fortsatte.
Problemet va att min tonårsdotter läste våra sms och kom på mig. Hon blev vansinnig och jag berätta för min man att jag varit otrogen. Vi pratade och till slut kom vi fram till att vi skulle försöka laga vårt äktenskap. Vi hade samtal där jag lyfte saker jag inte tyckte fungerade men min man höll inte med mig. Jag kände att trots han försökte blev jag mer och mer irriterad på honom. Vi hade då inte haft sex på 2 år. Jag kände mig som en obetald hushållerska.
Jag lovade att bryta med den andra men jag kunde inte hur mycket jag än försökte va vi som magneter. Min dotter märkte det och sa åt mig att om jag inte slutade skulle hon aldrig mer prata med mig.
Jag blev tvungen att säga åt min man att jag inte va kär i honom längre och att jag ville skiljas. Han tycker att jag är ett svin och att jag har visat hur äcklig jag är m.m jag har gjort det största sveket av alla säger han.
Jag vill att vi ska försöka vara vänner för barnens skull men han vill inte. Vi bor nu växelvis i vårt gemensamma och en lägenhet som vi lånar.
Jag träffar fortfarande den andra men har grymt dåligt samvete. Min dotter pratar fortfarande inte med mig nu 6 månader efter att hon kom på mig.
Jag har varit säker fram till nu att jag gör rätt men idag fyller dottern år och jag fick inte följa med att äta för hon tycker jag är äcklig och killen jag träffat är äcklig. Hon har aldrig träffat honom. Så ikväll sitter jag med ångest och gråter och funderar över om jag gör rätt.
Vad har jag för rätt att sätta min lycka före mina barns lycka? Vilken rätt har jag tvinga fram en försäljning och flytt för oss alla med delat boende för barnen? Vi har ju byggt upp vår dröm ihop och nu faller den som ett korthus.
Jag är rädd att tappa mina barn samtidigt är det jag som funnits där för dem när de varit sjuka, på lov och så.
Blir det bra om jag går tillbaka och ber min man förlåta mig?