Det sägs över en fika på arbetsplatsen eller i vänskapskretsen, kanske i någon slags oskyldig förbifart: ”har du hört att…? visste du…?” De till synes små obetydliga orden om en annan person som egentligen inte är så allvarligt menade. Eller?
I första ledet av vidareberättande hinner det i bästa fal inte göra så stor skada, MEN det stannar sällan där utan förs vidare och vidare… För visst stämmer det med verkligheten – orden vi hör? Och om det nu gör det – har vi rätten?
Vår integritet som lyssnare sätts på prov när kollegan och/eller vännen närmar sig med ”sanningen” om en annan (som i bästa fall är halv när vi tar emot den).
Som människa har jag en skyldighet att bestämma mig för om jag vill vara en del av dramat eller inte. Vi kan alla hjälpa varandra att komma till rätta med skvallret som tränger sig på: ”Jag vill inte höra på det där. Det är inte min ensak att värdera och döma.”
Jag tror att skvaller kommer från att människor egentligen inte har något annat att prata om, plus spänningsmomentet i att: ”jag vet det här… vill du höra?” Det finns något kittlande i att vara nyhetens budbärare.
Samtalsämnet om andra blir en utfyllnad som för stunden gör en grå vardag lite mindre grå.
Vi kan fråga oss själva: ”skulle jag vara bekväm om detta sades om mig? Vill jag att andra skall lyssna om det gällde mitt mest privata?”
Hör du ofta saker berättas om andra? Hur kan integritet se ut i dessa lägen?
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar