En påminnelse från tidigare: det sägs att en narcissist är en person som är förälskad i sig själv. Det stämmer egentligen inte eftersom han, (ibland hon) är förälskad i den förfalskade självbilden, vilket är någonting helt annat. Modet att se den låga självkänslan i spegeln ligger inte för N.
Därför har ”tekniken” skräpet i andra utvecklats – dvs. att projicera ut det de inte vill se i sig själva: ”här! Bär du mitt mörker så att jag slipper ha det här inne.”
Det är så smidigt för N att vara i ett förhållande med personligheten som vill förstå och hjälpa. E (den empatiske) är egentligen en stark person som har modet att emellanåt tvivla på sig själv. Det gör inte N (skulle göra alltför ont)!
E blir värd för N:s förkrympta självbild: ”jag är värdelös.”
En metod N tar till då de blir lämnade av en partner: ”jag har förstått nu! Jag har förändrats!”
När detta inte fungerar:
- Försök till kontroll. Härskartekniker genom t.ex. ekonomiskt maktutövande: ”du klarar dig inte utan mig! Min advokat kommer att kontakta dig!”
- Ilska: passiv eller direkt och utåtagerande aggressivitet. Använder t.ex. en djup och lugn basröst, eller skrik för att ingjuta osäkerhet i andra.
- Martyrskap: vilket bl.a. kan visa sig genom psykosmatiska symptom.
- Skuldbeläggande: ”du är skyldig mig… efter allt jag gjort för dig…”
N kommer att växla mellan de olika strategierna. Ordet ”förlåt” används sällan, och om det uttalas är det av taktiska skäl.
N personen blir smidig och diplomatisk när de möter någon de upplever som starkare och mer framgångsrik än de själva.
Till dig E person:
Inledningsvis kan ett förhållande med N kännas som en romantisk saga där massor med bekräftelse sköljer över dig. Egot hos N närs av att du känner dig smickrad.
N har ofta en förälder med liknande personlighet. Se upp så att du inte kliver rakt in i fällan av att vilja rädda honom/henne från barndomen.
N kommer att vara otrogen mot dig! Det ligger i den extremt självupphöjande naturen att söka bekräftelse från många olika håll. Det kommer dessutom att ”vara ditt fel” när det sker liksom att: ”det bara hände…Jag är dessutom man!”
Gå inte in i diskussioner med N. Du dräneras!
Du kommer att möta kraftiga svängningar mellan härskaren och ”tyck synd om mig” i relationen. Vill du vara i detta?
Lägg din empati och kärlek på människan som ger någonting tillbaka och ser kraften i ditt hjärta. Bada i det rena och klara vattnet!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Jag ställde samma fråga flera gånger under vårt förhållande:
Varför är du tillsammans med mig?
Inte i vredesmod eller i uppgivenhet utan i ett stillsamt förtroget samtal
Av nyfikenhet och en önskan om att få veta varför han valt att leva med mig
Han kunde inte svara….
Frågan var obekväm och onödig
Vi hade det bra- punkt…
Har ställt samma fråga många ggr
Men den här gången kände jag mig stark
Han tog all min energi.
Det värsta är han smyger runt här i mörkret. Stjäl saker….
Jättebra att Du tar upp det här igen, förra gången (1,5 år sedan?)
var det en ögonöppnare, för mig,
som förändrade mitt liv !
Tack Michael!
En trevlig söndag önskar jag Er Alla !
❤
Känner igen det där Anna…. Försökte gå på samtal, men då tjänade det bara till att göra det om strävan var åt samma håll. Det där skiftandet mellan olika strategier tar knäcken på en. Ena dagen tårar, nästa ignorering, tredje aggressivitet. På morgonen dödssjuk, på kvällen ut på krogen. När jag inte såg någon annan utväg än att bo på var sitt håll ett tag, då var det mitt fel. Tyvärr har vi ett rätts-samhälle som blåser under detta envåldshärskande. Helt plötsligt krävde han kvarsittningsrätt i vårt hus. Och fick det, på helt absurda grunder. I över ett år har jag inte fått lov att få gå in i mitt eget hus, som jag äger hälften av. Det finns inte så mycket energi kvar faktiskt……
Det jag undrar över är om en N person kan ändra sig om han/hon är villig till en förändring? Men förstås då måste ju N inse och vilja ha en förändring och det kanske han/hon inte vill eller inser trots påpekanden… Mkt svåra personligheter detta. Har just separerat andra gången från en sådan man, herregud vad tungt och svårt att släppa taget. Min högsta önskan är att han skulle inse och förstå att en förändring från hans sida är det ända som skulle hjälpa honom. Mkt svårt att nå fram till dessa personligheter om kanske inte helt omöjligt för de ser inte sin egen roll/del i saker och ting. Kram på Er alla <3 Tusen Tack Michael för alla inlägg du delar!
Är just nu i sånt här elände.. försöker lämna men kryper tillbaka.
Han dränerar bara, hotar och har gått över gränser både fysiskt och psykiskt allt för många gånger.
Men det fysiska attraktionen är så galet sjukt stark att jag drars dit till förnedring och hans totala oförmåga att se och ha självinsikt.
Allt jag har kallats under den här tiden alla ord ekar men ändå… är jag där!! Så jävla smärtsamt frustrerande.
Tack för dina vägledande ord även att läsa kommentarer stärker.
En fråga till dig Michelle: vad gör det som du ser som fysiks attraktion med din person? Hoppas att dagen kommer då du ser och känner att du är oändligt mycket mer värd än förnedring.
Jag E , gifte mig med honom N. Inget visste jag om personligheter av den typen. 20 års äktenskap har verkligen tagit på min självkänsla, dessa tvivel på mig själv som varit så energislukande. Visst kanske det ändå var mitt fel ?? Om jag bara ändrade mig lite, använde ett annat tonfall, gick ner i vikt etc….
Skilsmässa till slut. Jag kunde inte göra något åt relationen och han ville inte. Jag kan inte komma ihåg att något sådant har ingått i skolan, vi läste väl psykologi men ingick det att förstå olika personlighetstyper? Om det gjorde det var jag nog för omogen i så fall. Eller det presenterades inte på ett sätt en tonåring kan förstå. Det verkar vara relativt vanligt detta fenomen med E plus N. Konstigt att våra terapeuter inte förstod att detta var ett djupt underliggande problem när vi gick i parterapi.
Om E får hjälp och stöd och mer kunskap, kanske ett äktenskap där det redan finns barn, kan räddas. Och E behöver inte falla så djupt. Det tar lång tid att komma på fötter igen.
Hej alla! Stämmer som hand i handske på alla kommentarer
Livet är tungt många gånger när man lever med en sådan person. Som är så ensam.
Ska snart säga orden att nu räcker det.
Har börjat fundera mer och mer på om jag levt med en sådan person.
Jag valde honom för att han verkade trygg, social och framåt. Själv var jag osäker och tillbakadragen, känslomänniska.
Det började krocka ganska tidigt. Insåg med en gång att det inte gick att föra ett känslomässigt samtal, då blev han irriterad och la över allt på mig, skulle ha sista ordet och ett ”förlåt” kom alltid med en ironisk och ilsken klang. För att få ett slut på samtalet.
Jag la tidigt undan mina behov för hans, han var en stark person med hett temperament och en vilja av stål. I början var det bekvämt att låta honom styra, samtidigt som jag märkte hur mitt riktiga jag mer å mer försvann.
För han var pengar, jobb och prylar det viktiga. Men ekonomi var inte hans starka sida vilket innebär åtskilliga brev från inkasso och kronofogden. I försök att prata om detta blev han arg och la skulden på annat eller andra för att det blivit som det blivit.
Ja jag trippade nog på tå för honom av rädsla att hamna i konflikt. Inte så att han var fysiskt aggressiv men hans ord och heta temperament var hans vapen.
Drog med honom i familjerådgivning en gång men han slog bakut redan första träffen. Han gick ditt i tron att det var jag som skulle ha hjälp. När han insåg att det faktiskt handlade om honom också ville han inte delta något mer.
Han är en otroligt framåt och social person som är lätt att tycka om. Han kynde dock uppfattas som bufflig och skrytig. När något eller någon går honom emot går han i krig. En och annan ovän har han dragit på sig pga detta och det spelar ingen roll om det är hans egen mamma, granne, vän eller myndighet. Hamnar man i konflikt med honom kan det likväl sluta med rättegång.
Våra olikheter blev större och större och vi har haft många nergångar i vår relation. Vår relation var nog mer praktisk där jag värderades efter praktiska sysslor. Några sura miner eller beklaganden föll inte i god jord.
Så en dag bestämde vi oss för att separera. Mest på hans vilja. En vecka senare fanns en ny kvinna i hans liv.
Nu när jag inte längre behövs i hans liv har han börjat med ett nytt fulspel. Allt som han tycker jag gjort fel i vår relation sprider han ut till allt och alla, även våra barn.
Han bär nu skitsnacketsfana i syfte att baktala och svartmåla mig. Vi bestämde oss för att skiljas som vänner men tyvärr blev det inte så. Även nu lägger han sig i mitt liv och utövar maktspel genom att dra in barnen. Jag försökte prata med honom om detta att lämna barnen utanför.Han skickade då en hagelsvärm av elakheter över mig. Fick sedan höra av min dotter att han tyckte jag lagt över allt på honom och att han var ledsen för det.
Det gör fruktansvärt ont och jag blir så otroligt arg och faktiskt rädd också. Vem vet vad han kan ställa till med? Men jag har bestämt mig för att inte gå med i hans spel, för min och barnens skull.
Jag vart stark. När han kom och sa att jag har skyldighet att tala om för han hur det går för barnen i skolan eftersom dom bor hos mig på heltid så sa jag att det kan han ta reda på själv. Vi har gemensam vårdnad och han bor 25 m från skolan. Han har inte råg i ryggen att ringa läraren. Han har dålig kontakt med 14 åringen och 0 kontakt med 18 åring. Dom har inte pratat med varandra på 18 månader. Jag har brutit all kontakt med honom och mår bra utan honom. Jag förstår efter mycket stöttande att jag har levt med en narcisst. Hans far har också brutit kontakten med honom.
Man ska undvika all kontakt med N helst ingen alls! Kan ju va svårt om man har barn som kanske bor hos båda! Men all kontakt bör vara så kort som möjlig o endast om det som ärendet gäller inget annat. N personer gör allt för att skuld belägga o förnedra men man får försöka tänka de, att de som tror eller tar N parti är ändå inte värda ha i sin vänkrets. De flesta tror jag nog ändå ser o hör att det inte är sant de som N säger. Jag har nu varit fri…. Helt utan någon som helst kontakt på över 1 år Och har nu börjat kunna leva igen , Att kunna få känna MINA känslor, kunna vara som JAG är utan nån som trycker ner o ifrågasätter o tycker man är konstig osv. N försökte i början kontakta mej ,han ringde jag svarade ej.. han smsade och hade sådana påståeenden att det krävdes ett svar och det var jätte svårt stå emot men jag klarade. Eftersom jag inte svarade så skrev brev där han talade om att han älskade mej o kommer alltid göra det trots att jag var så konstig o mådde så psykiskt dåligt blablabla. De första brevet rev ja sönder för jag blev så arg… men sen tänkte ja att nä ja ska spara de jag får ,,,för att kunna påminna mej om hur jag haft det o hur bra jag nu har det. Jag endast tagit fram dem en gång Fick endast två till efter det första Bara ta fram o läsa o förundras över hur nån kan va så egotrippad o elak o ändå inte ha förmågan att se de … Jag känner mej idag så stark o så stolt över mej själv, att jag klarade ta mej därifrån efter 25 år ,att jag inte blev knäckt, men det är nog mitt jobb jag har att tacka för det De var min tillflykt där jag kände mej populär och kunnig. Något som N hatade Alla mina jobbarkompisar var idioter och mitt jobb va ju inget att ha osv Jag pratade aldrig om jobbet hemma för det blev alltid konflikter. Jag har hur mycket som helst att skriva om psykisk misshandel, för det är det de är, men tänker att jag är här o nu jag har klarat det. och hålla på älta gammalt inte leder någonvart. Däremot kommer det dagar ibland som det plötsligt dyker upp ett minne från den hemska tiden minnen som man förträngt. Vill bara säga de till alla som lever i detta Ta er bort!! Ni är värda ett härligt lyckligt liv! Livet är kort o man har bara ett <3
Kan skriva under på det du skriver Michael! Är en E-person och har levt med en i mitt tycke N-person. Försöker ha så lite kontakt som möjligt då vi har barn tillsammans och tycker livet blivit så mycket lättare efter att jag lämnade! Du sätter så väl ord på upplevelser och känslor!
Tack för insikten! Har funderat länge på om hon var narcissist eller inte. Kanske var det jag som var det.
Efter denna texten så står det klart. Klart att jag gick ner mig fullständigt när hon aldrig klarade av att säga förlåt. Aldrig var det hennes fel, inte något alls!
Tyck synd om mig var det också jämt, och sen att hon skulle bestämma allt. De gångerna jag stod på mig blev det ett himla liv och slutade alltid med att Jag var den elaka. Sen fick hon viljan igenom ändå.
När hon var otrogen även det mitt fel. Eller alkoholens fel.
Och just det med att skuldbelägga mig över lag, att allt var mitt fel. Förstår att jag inte orkade med det till slut.
Tack för insikten åter igen! Nu kan jag lättare släppa och gå vidare!
skönt att se att det finns fler män som drabbats av detta öde . Kanske inget man vill tala om för någon ,då vi män tillhör det sk starka könet.
Kämpa på ,
Jag funderade mycket över detta. Jag känner mig ganska förvirrad. Jag tar på mig ansvaret att jag verkligen drog till N, för han var snygg och charmig. Han hade allt jag behövde, den yttre och den inre personligheter kände jag igen från min barndom. Efter 2 relationer med dessa destruktivt män då började jag bryta upp.
Mår bra idag och trivs bra med mig själv. Finner ro i själen och vet mer idag att jag ska vara en stygg kvinna Och ställa mer krav att jag / vi behöver en partner som ska stå bakom oss i alla lägen och att man ska känna sig trygga i sällskapet.
Har haft ett sånt förhållande där jag var E i 12 år. Varit separerad i 10 år nu, börjar fåntillbaka självkänslan litegrann nu. Frågan är när kan jag ta in någon ny man i mitt liv. Är fortfarande rädd att bli så ”liten” igen. Måste få bort tanken att alla män är lika antar jag . Tack för alla inlägg Lär mig något om mig själv ofta Tack vare inläggen
Michel, det här var väldigt bra skrivet. Jag vill re-blogga det på min egen blogg och hänvisa till dig. 🙂
Jag kan väl säga att jag är oxå E och har levt med N i 22 år. Nu lever jag ensam och mår bra. Jag är lycklig och har landat i mig själv, men det har varit en lång o tuff resa att bygga upp mitt själv.
Det går jättebra Lycliga Lisa. Glad för din skull: att du kommit på fötter:-)
Åh vad detta gör ont i hjärtat att läsa… Men ändå skönt med bekräftelse att jag tänker rätt. Det måste upprepar och upprepas. Hade en episod med min N då han under en bilfärd blev jättearg för en småsak. Båda våra små satt i bilen. Han knäppte av sig bilbältet (jag körde ca 60 km i timmen) och öppnade bildörren. Jag fick tvärbromsa, han stack ut fötterna och satte ner dem mot asfalten så att det sprutade grus in i bilen. Båda barnen blev panikslagna och började gråta. Jag lyckades sakta in och han hoppade ur medan bilen fortfarande rörde sig. När jag väl stannat vrålade han en massa svordomar in i bilen och slängde igen dörren. Jag fick åka hem med två ledsna barn, trösta dem och prata med dem i två timmar. Min äldsta grät länge, sa att pappa var sämst i världen. Jag fick sopa ihop oss alla.
Efter 2 timmar kommer han hem och kräver att jag ska ändra mitt beteende, för att jag gör honom till ett psykfall. Det återkommande mantrat, att jag bär ansvaret för att hans gränsöverskridande kränkningar. Så ledsamt och jobbigt.
Hej
Fick se detta av en slump på fb, som en vän delat. Gick då in på sidan o läste. Jag satt bara o grät för det kändes som jag hade skrivit o beskrivit vad jag upplevt med mitt ex (snart 2 år sen) bl.a. Har trott att han är psykopat/ sociopat men dessa tre ligger ju så otroligt nära varann som jag uppfattat det när jag läst om dessa, så jag vet faktiskt fortfarande inte. Vet inte ens var jag ska börja om jag skulle nämna mitt förhållande med honom men det varade i 8 år.
Jag blev nog egentligen bara så glad att ngn tog upp, förstod o kände till saker som jag varit ensam om att uppleva. Ingen kan någonsin tro detta om honom o allt har bara varit ett spel på hög nivå. Jag har varit hans marionettdocka. Känner det också som att han varit ”min” sektledare, nu i efterhand.
Jag mår ”bra” idag men bryter lätt ihop om ämnet kommer upp eller att jag ser honom. Jag fixar knappt att se honom o absolut inte att se ögonen i ögonen. Har tyvärr sett alldeles för mycket ondska i dem o idag skrämmer han mig mer än någonsin. För mig är han en ”djävul i kanindräkt”, om ni förstår vad jag menar.
Har velat träffa ngn som kan dessa saker men då man idag knappt får nån hjälp o måste antingen vara rik o söka på egen hand eller ha turen kanske att bo i rätt kommun, vad vet jag. Har iaf en kurator som jag gått till redan när jag var tillsammans med honom som känner till hela historien. Dock inte expert på området men har förståelsen o ett ”gott öra”.
Det jag lärt mig så här långt bl.a. är att jag kommer aldrig att bli helt fri från detta (skitsnacket mm kommer fortsätta, särskilt då jag vänt honom ryggen. ALLT är ju dessutom SÅ obegripligt att man blir galen för mindre!!) Men som med andra sorger jag bär med mig, så lär jag mig att leva med det.
Hjärtliga hälsningar från en sann Optimist
// Susanne
Hej Susanne, det är tråkigt att livet blev så för dig. Du då visste inte bättre. Det är smärtsamt när vi idag mentalt mognare och börjar inse att vi också ha en viss rätt som alla andra. Inte bara står I förfogande
Och hjälpande. Mitt fel var att Jag hade behov att ta hand om andra.
Nu är det slut med det. Jag ska focusera på mig själv mina behov och fylla mitt eget personkonto.
Det klart jag är känner mig lite ensam. So what?
Siktar rätt så brukar vi hittar rätt.