Du kanske är fylld med kaos, som om all grund dragits undan nedanför dina fötter, massiva tankar av förvirring, sorg, ensamhet och fullständig sårbarhet. Tårar som inte vill ta slut, snörvel och ett stort antal servetter som ersätts med nya. Frågor som exploderar i tankarna. Självsäkerhet/beslutsamhet som förbytts i tvivel och panikartad rädsla: ”hur the fuck skall jag orka med detta!?”
Frågor vi skulle betala vad som helst för att få besvarade. Tuggandet på ovissheten. Om och om igen.
”Om jag bara kunde se framtiden!”
Barnet i vagnen, skriker otröstligt. Tills pappan ger henne kakan som gör att tystnaden tar plats.
Är det konstigt att vi drar i oss sötsaker under känslokaos och övergivenhet?
Vi lärde oss tidigt att socker lugnar, tröstar…
Liksom andra distraktioner… Allt för att komma undan skriket på insidan!
Alkohol, sex, dejter, träning, intellektualisering, hyperaktivt resande/jobb, ”allt är kärlek” andlighet osv. Jag pratar om överdrifterna – det som omedelbart skall få oss att tystna – som likt kakan som läggs i handen på barnet. Vi är extremtränade i distraktion.
När det inte finns någonstans att undkomma, är vi beredda att göra vad som helst för lite lindring: en uppdatering på Fb, ett sms som sträcker ut, ladda ned en Tinder app – vad som helst för snabb emotionell lindring.
Styrkan växer när vi slutar fly. När vi orkar härda ut några minuter till, timmar… en dag. När vi lyckas avstå ”sockret” där ute.
Det kommer att bli lättare…
Michael Larsen – relationscoach
Oj vad jag känner mig träffad! Har precis satt i mig en halv påse Twist choklad i ett skenande tempo, då jag upplevde ”panik” över en pressande situation som kräver mitt beslut och agerande mitt i den utmattningsdepression jag befinner mig i… Gav tillfällig tröst men nu mår jag mest illa!
Upplever verkligen förvirring just nu efter skilsmässa, flytt, dödsfall av närstående och kaos på jobbet…
Det räcker nu!! Inte lätt att stå kvar och låta det klinga av – vill bara fly!
När ska livet vända till min fördel?
Lätt kan nog ingen säga att det är. Men på något vis går det. Några djupa andetag, längtan till en ny dag som kanske har en ny utsikt. Benen motsträviga men viljan finns inom mig. Vissa dagar står jag bara stilla o darrar, andra dagar kommer jag en bit framåt, en liten bit och en till.
Jagar man lyckan kan man aldrig fånga den! Om man istället skapar sig en bra tillvaro, som är nöjd och tillfreds med, så kommer lyckan av sig själv. För då blir alla positiva inslag lusthöjande!, för de negativa har man redan accepterat och är en del i ens vardag! På så sätt skapas lycka.
Drygt två år sen nu. Beskedet var kallt, hårt och väl inövat; ”jag vill inte mer”. Jag gjorde det jag lärt mig från barnsben; flydde. Packade det nödvändigaste och tog mig bort från upplevt kaos, katastrof, slutet på livet…..Grät och förbannade mig själv och allt annat som strömmade genom en överkokt hjärna. Kunde inte bättre då. Icke medvetna reflexer från förr fick härja fritt. Gick som i dvala i veckor. Trodde på allvar att detta var slutet.
Alla ni som befinner er på detta helvete på jorden; jag har varit där. Minns mitt skrik på hjälp i detta forum där jag beskrev det som att hoppa ut ur fönstret på tionde våningen utan en aning om vad som väntade där nere. Det här kanske låter hårt och kallt, men-man dör inte av att en relation kör ut för stupet och man står där själv. Det känns så, men man klarar det. För mig har det paradoxalt nog inneburit efter mycket jobb med mig själv att jag landat på en mycket skönare plats idag än under vårat äktenskap. Det finns sorg och kvarvarande frågeställningar utan svar, att acceptera för resten av livet. Bildar ärr som visar livskompassen när snubbeltråden är där ibland.
Vad har livet lärt mig? Att lycka kommer inifrån. Att vända upplevda misslyckande till lärdomar är vändpunkten för inre lugn. Att rädslor finns där för att visa vad nästa steg är. Att fånga blicken och ge ett leende utan att förvänta sig något tillbaka. Att modet att utmana sina rädslor är nyckeln till att växa. Att förväntningar måste sägas i ord. Att vi har bara ett liv, här och nu, så varför vänta?
Fint skrivet av dig Håkan! Jag har gjort samma resa, även om det var otroligt tufft så var det ändå värt det nu när jag kommit igenom!
Jag står mitt i det idag och har gjort några år, upplever inte att det avtar istället blir det bara värre o värre. Var jag som orsakade en separation då jag befann mig i depression. Förstod det inte då men när jag fick chansen att andas o se allt från ett annat perspektiv så inser jag vad jag har förlorat o gått miste om.
Destruktivt beteende genom att försöka träffa någon ny o gå vidare. Har misslyckats gång på gång med svåra följder.
Det har bra fått mig att se tillbaka på det jag hade o den människa jag var då.
Mår så fruktansvärt dåligt av det.
Har begravt mig själv i jobb o andra förtroende uppdrag för att kunna ”ha något att leva för” men har nu kommit till en punkt då ridån inte går att hålla upp längre.
Gråter konstant o känner mig så fruktansvärt ledsen, för var nätterna best men nu är det även på dagarna.
Det här med att härda ut, jag vet inte om det går, hur många år ska man göra det. O framför allt, då jag inte vet vad som gick fel sist, hur vet jag då hur jag ska göra för att inte göra om samma misstag?
Känner att hoppet börjar gå över till Att mer tänka hur jag ska lösa problemet permanent istället.
Den dröm jag en gång hade har raserats totalt, o personen bakom det är jag själv. Hur hanterar man det?
Har o går fortfarande i samtal men upplever inte att det ger mig något i frågan.
Folk i min omgivning ser mig som stark, handlingskraftig, positiv o frammåt.
Men bakom denna fasad gömmer sig ett djupt mörker, ett svart hål utan botten. Ensamheten (avsaknad av familj nära vänner) är värst.
Till Linda.
Det är lätt att säga att allt kommer att bli bättre efterhand men svårt att tro många gånger.
Vi gör val i livet som just då känns rätt men som i efterhand när man fått perspektiv till det man levt i, känns som fel beslut!
Du skriver att du orsakade en separation när du befann dig i en depression. Oavsett anledningen till depressionen så var det ju delar i ditt liv som inte kändes bra och du mådde dåligt. Beslutet om separation var det som var rätt just då.
Ibland behöver vi se att vi i vissa lägen gjorde vi det som vi trodde var det bästa och ta bort skuldkänslor om att jag skulle gjort si eller så istället. Hur skulle vi kunna veta facit – även om det är vad vi alla vill inklusive jag… Tala om för dig själv att det var lösningen just då och förlåt dig själv! Där och då kunde du inte göra på något annat sätt!
Vill ge dig några ord som hjälper mig;
Sinnesro; att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan – och förstånd att inse skillnaden.
Var den du är, gör sådant du tycker om och upplev möten med likasinnade. Det ger energi och lust igen! Och framförallt – var snäll mot dig själv!
Styrkekram om dig från mig!
Essie
Linda, känner igen mig i mycket av det du skriver. Vi är många. Inte ensamma, fast det känns så. Önskar det fanns ett forum där vi kunde mötas och stötta varandra. Man känner sig så ensam som sagt.
Håkan – jag har läs dina inlägg och följt din process. Är så glad att du delar med dig och visar att livet går vidare – och kan t.om bli till något bättre på ett annat sätt. Det finns hopp men det är mycket att ta sig igenom innan man landar i nästa del av livet.
Sorgen skaver och bilder dyker upp när man minst anar det. Livet är framåt och vad vill jag uppleva och känna de kommande åren? Jag separerade för 8 månader sedan – har insett efteråt att han burit en hemlig agenda med en kvinna på gång genom nätdejting och som han åkte och dejtade när vi ff var en familj. Jag tog hand om barnen och han var och dejtade! Känns så fult och totalt respektlöst och sårande. Dessutom vill han få det till att separationsbeslutet var gemensamt mellan oss – ja, men han drev mig dit genom ett beteende av ignorerande, ilska och utbrott. Det är ärr som kommer att sitta kvar. Han hängde upp sin förlovningsring på räcket i trappan till andra våning tre veckor innan vårt samtal. Precis så att man såg den varje gång man gick upp… Då hade han kontakt med den nya kvinnan men har alltid sagt att han aldrig kommer att splittra familjen – det låg på min lott att ta den skulden. Han var noga med att det var ett ”gemensamt” beslut… Allt det här säger mer om honom än om mig.
Ja, det har varit svåra 8 månader! Men livet med honom var mer outhärdligt med ilska, utbrott, fula ord till mig och barnen, ignorerande och iskall tystnad. Det är ju inte det livet jag vill ha! Tror ändå på ett liv i respekt, med värme och omtanke!
Det kommer att bli bra – längtar till hösten då allt praktiskt och ekonomiskt är över. Då kommer jag att ta tillbaka livet!
Tills dess peppas jag av inlägg som dina! Tack, Håkan!
Tack Essie. Läser dina rader och känner för dig. Samtidigt finns hopp, horisont och stark vilja till förändring i dina ord. Jag läser en bok just nu som heter ”Mentaliseringsboken” av Per Wallroth. Mentalisering handlar om vår förmåga att se sig själv utifrån och andra människor inifrån. Man reflekterar över sina egna och andras tankar, känslor. En tillsynes banal förmåga som alla gör dagligen. Omedvetet. Gör man det medvetet och förstår en del om hur vår hjärna och kropp funkar så hamnar man på en helt annan planhalva. För mig har resan från omedvetet till medvetet inneburit den största utvecklingen. Tänker att din fd partner är just där, på den omedvetna planhalvan. Oförmögen att förstå sig själv, och andra runtomkring. Du kommer succesivt att fokusera alltmer på dig själv, dina behov, din resa och allt mindre på din fd partner. Bygga upp din medvetna planhalva….
All lycka till dig!
Du har kommit så långt Håkan och det är härligt att läsa hur du tar dig vidare.
En fundering: känner du någonsin oro över om det är möjligt att hitta en partner som också gjort resan från omedveten till medveten? Eller har kanske fler kvinnor än män gjort den. Jag verkar nämligen inte stöta på några medvetna män, och undrar ibland om det är möjligt att träffa någon.
Hej Marianne
Min personliga uppfattning är att kvinnor är överlägsna oss män på att vara närmare känslor, och att kunna reflektera kring sin egen förmåga att vara medveten om sig själv och omgivning. Samtidigt så har mina egna förväntningar på en ny hållbar relation markant förändrats i samband med min egen resa. Har nu två lite längre relationer bakom mig som brytits upp bla för att vi haft olika förväntningar, och inte lyckats att nå varandra. Det räcker inte med att prata. Det måste landa också. Här tror jag just förmågan att mentalisera är så viktig.
Jo, det är svårt att hitta rätt. Men jag är inte orolig. Det kommer bara att ta lite tid. För mig räcker om det finns en förmåga till självreflektion och vilja till utveckling hos en kommande partner. Resten av resan får vi göra tillsammans.
Håkan – intressant det du skriver om mentalisering. Det kan nog stämma att han är på den omedvetna sidan och inte förstår andra runt omkring – mig t ex. Vi ska sälja huset och röjer ur det men under tiden fylls sovrummet på av honom och hans nya kvinna med ny inredning med allt från säng till sängbord och ljuslyktor… Känns jobbigt att se deras framtid när jag går och röjer undan vår – men det ”får du acceptera”. Våra tonårsbarns leksaker har plockats fram så att hennes barn har något att leka och gosa med när de bor över där på helgen. Men jag ska ”respektera att han gått vidare”. Ja, det kan jag göra för jag ser hur vår tillvaro tillsammans var totalt stagnerad och likgiltig. Det var så långt vi kom i vår relation.
Men jag vill inte bli delgiven uppbyggnaden av deras framtid i vårt hus som ska säljas i vår. Måste jag acceptera det?
Jag visar respekt för hans nya liv. Har valt att vara positiv i mitt bemötande med honom och tidigt talat om för honom att jag är glad att han hittat kärlek. Jag är generös trots mina sorgkänslor inombords. Jag skulle vilja få förståelse och respekt för mina känslor också. Jag möter våra barns tankar och frågor om pappas nya liv och hur det blir för dem framöver med boende och annat. Jag boostar dem med positivitet och finns till för dem närhelst de behöver, men visar också min ledsamhet – alla känslor finns i livet och det är viktigt att de inser att det är okej. Jag fick frågan för en vecka sedan; ”Och hur tar du hand om dig själv? Var tankar du ny energi?”
Som du skrev så känner jag att fokus på mig själv är ganska långt bort än, men jag ser det framöver. Det kommer att bli bra – det vet och känner jag. Ett liv med glädje, upplevelser, slappa dagar och roliga påhitt. Jag ska väcka upp mitt liv igen!
Min medvetna planhalva jobbar på – den enda jag kan styra över. Och tack Håkan, för boktips 🙂
Linda, så bra förklarat -ärligt, enkelt och avskalat.
”Var jag som orsakade en separation då jag befann mig i depression”.
Precis detta har jag funderat så mycket på, varit arg och besviken på mig själv, men det är ju inte hela sanningen!
Är man i kris, av div olika anledningar, behöver man ju varandra-kärlek,att någon lyssnar, hjälper, kramar mm.
Jag tror inte man tar sådan stora beslut på chansning, jag tror man vet mer än vad vi tror.
Kanske depressionen kom pga att man förlorat sig själv, kärleksbrist, respekt, kommunikationssvårigheter och för lite närhet.
I vilket fall, så har man gjort det man tror är bäst och det man behöver för att kunna gå vidare.
För min del börjar jag bli stark, hittat mig själv och fått ett större lugn. (Även om det svajar ibland).
Jag är stolt som tuppen!
Kanske både du och jag vet mer om oss själva än vi tror…
Håkan, jag minns ditt rop på hjälp här på bloggen och det glädjer mig att du blivit starkare.
Essie, du och många andras inlägg är så intressanta att läsa. Det är en tuff resa du gjort/gör och ändå verkar det som om du lyckas lägga fokus på rätt ställe. Samma med Håkan.
Förändringen som en separation innebär är verkligen komplex och för mig blev det ett totalt inre kaos, livskris, med alla sina faser.
Hur man lyckas rida ut det inre kaoset tror jag hänger samma med vilka ’verktyg’ man har med sig från sitt tidigare liv innan kaoset.
För mig har det fungerat med att prata med vänner, läsa böcker som tar upp ämnet, vara mycket ute i naturen, träna, mindfullnes, meditation och musik. Samt att få dela erfarenheten av kaoset med andra som ex. er här på bloggen.
Mitt kämpande har varit att successivt mer och mer lyssna på mitt hjärta och inte egot. Kräva respekt/sätta gränser vad jag klarar av och inte klarar av.
Samt att skärma av mig från människor som sprider negativa energier…man kan ändå aldrig påverka/förändra någon annan.
Så jag har nog drag av att vara en högkänslig person.
Tycker det är så viktigt att man försöker vara varmhjärtad, snäll, artig och trevlig mot människor i sin omgivning. Att man ser den mötande personen i ögonen, ordentligt, för att visa sin sinnesnärvaro. Att stanna upp och visa att man bryr sig.
Vi behöver varandra, ensam är inte stark.❤️❤️
Anna K – tack för din respons och dina ord. Jag får styrka av dig och din historia som jag följt. Du har verkligen kämpat både inombords och fysiskt under lång tid! Dina inlägg visar på insikt och framförallt framtidstro – och med dina varma omtänksamma peppande ord till oss andra ger du oss hopp!
Att få prata av sig, läsa inlägg av människor i samma situation och vara ute i naturen är läkande och ger perspektiv och insikter. Det för processen framåt till en bättre tillvaro.
Paniken och känslor av sorg klingar av efterhand – det behövs tid, folk som lyssnar och att låta känslorna dra igenom kroppen när de kommer. Jag har legat förtvivlad i fosterställning med tårar som aldrig verkar ta slut och tankar/bilder som bara kommer. Plötsligt och oförberett. Det är sorgen som tar plats. Separation är sorg – den behöver tas om hand och ges utrymme och den behöver sin tid! Det är viktigt att ta sin tid till detta. Jag har lämnat jobbet tidigare många gånger under dessa månaderna för att ta hand om min sorg. Den går inte att stoppa undan och jag har varit uppriktig i hur jag mår och vilken sorg en separation är.
Jag har fått förståelse och getts utrymme till detta vilket jag är så tacksam för.
Att i stunder av ångest sätta fokus på ; ”Vad är det jag är rädd för?” ”Hur var livet ihop med den personen egentligen?” ”Hur mådde jag?”
Då kan tankarnas och känslornas tumult hamna i insikternas land och lindra själen.
Jag har samma tankar som du om hur viktigt det är med närvaro, vara snäll och trevlig och visa att man bryr sig. Ett leende kan förändra så mycket både inom sig själv och gentemot andra.
<3
Känner igen mig i era inlägg…Så bra Essie att du får förståelse och kan gå hem tidigare från jobbet ibland. Jag kommer ihåg att jag nyttjade ” sommartid” och flex-tid till max den första tiden. Ibland tog orken bara slut .
Jag håller så med dig om att sorgen måste få tid och utrymme, jag tänkte också att det inte finns några genvägar, den måste genomlevas. Så småningom klingar det värsta av, men minnesbilder och känslor kan fortfarande dyka upp. Upplever att det blivit mer och mer sällan och med mindre och mindre styrka ju längre tiden går.
Jag fick en minnesbild när jag läste ditt tidigare inlägg. Vigselringen, min exman lade den på en hylla långt innan skilsmässan. Tyckte inte det kändes bra att ha på sig den…Lät utan att öppet invända sin bästa kompis under ett tal raljera över att han tagit av sig den. Detta skedde på en stor middag med många sittande gäster och där satt också jag…
Precis som du kan jag fortfarande fundera på varför min exman inte avslutade relationen många år tidigare när han var så uppenbart missnöjd och arg jämt. Han tog upp ämnet skilsmässa under många år, men väntade tills jag sade att jag inte orkade mer.
Jag tänker att tid tillsammans med olika medvetna strategier som ni alla beskriver gör det lättare och kan läka sår.
Jojjo…har också tänkt många ggr på varför han inte lämnade tidigare då han så länge hotade med – ska det vara så här så kan vi lika gärna skiljas!
Så många hårda ord.
Det är så skönt att det är över nu.
Man har landat, fått kraft och kan glädjas åt livet och allt det kan innehålla utan att känna sig otiräcklig…nu får gärna en ny man kliva in i mitt liv.
Jojjo och Anna K; Jag undrar om detta är ett vanligt beteende att upprepade gånger i relationen hota med skilsmässa/separation fast göra valet att invänta tills partnern inte orkar mer?… Att göra sig så omöjlig så att den andra måste ta steget istället för den som pratar om det – för att slippa stå med skulden att man splittrat familjen? Omoget, oförsvarbart och oerhört egoistiskt!
Anna K – härligt det du skriver; Nu får gärna en ny man kliva in i mitt liv.
Det har varit svåra tider men äntligen har det vänt för dig och du låter framtiden ta plats på alla håll 🙂
Jag önskar dig den allra bästa mannen som förstår vem du är och som tillsammans med dig skapar fina upplevelser, sköna dagar och härlig tillvaro ihop!
<3 Essie
Tusen tack Essie och jag önskar dig och alla andra här på forumet den allra finaste partnern.
Tack alla❤️❤️
Jag är mest förkrossad över att mannen jag levde med i 8 år fick mig att tro att vi skulle skaffa barn och bilda familj. Nu så här när jag är 34 år berättar han att han inte vill ha barn. Jag blev tvungen att lämna honom. Nu står jag där mitt i livet och rädd för att aldrig få barn. Biologiska klockan tickar och jag har aldrig varit så sviken innan.