”Han var helt fantastisk det första halvåret…”
”Hon var den finaste personen jag mött och nu gör hon detta mot mig…”
”Om det inte var för att hon var så fruktansvärt manipulativ…”
”Det är bara en vecka sedan som han sa att han älskade mig…”
Vi vänder ut och in på det som han eller hon sa och gjorde i desperata försök att få grepp om det inträffade. Vi analyserar och pratar med familj och vänner.
Hjärnan får inte ihop det som var och det som är.
Våra sinnen drar lätt åt att idealisera och försköna det som varit. De illasmakande godisbitarna i skålen kastar vi åt sidan. Kärleken vill väl alltid se det bästa i den andra och i relationen?
Det kan vara förrädiskt att inte mäkta med att se det som inte är kärlek. Vi vill ju så gärna – inte sällan i desperation: få känna att det var på riktigt. Visst var mannen eller kvinnan din soulmate? Eller?
Ni hade ju helt fantastisk sex, så det måste ju ha varit äkta?
Sex och känslor kan vara ingredienserna som gör att du både skriver manus och tar på dig huvudrollen i kärlekstragedin.
Ord och handling i synk över tid över tid är perfekta temperaturmätare – inte nostalgifällan som hypnotiserar oss till att romantisera. Känslor leder oss inte alltid in på rätt spår. Särskilt inte de som förför oss till att omedvetet försöka fylla i emotionella tomrum på insidan.
Kärleken kan även ha eroderat av olika anledningar. Släpp taget och se vad som sker.
Stappla inte in i medberoendets förklaringsmodeller:
”Hans mamma var inte närvarande under hans uppväxt.”
”Om jag bara finns där för henne till etthundra procent, så kommer hon nog att bli hel.”
Du vill vara och ha en jämbördig partner – inte en terapeut eller ”rädda mig!”
När vi känner oss ensamma och övergivna, ligger det väldigt nära till hands att vilja ta kontakt med personen som valt att inte vara en del i våra liv. Ett sänt meddelande som tillfällig ångestlindring. Vad hände med självvärdet?
Eller: varför ska du stå där med öppna armar när hon/han tagit sina ”rundor” bland andra, för att sedan ångra sig och vilja komma tillbaka?
Skriv inte vidare på den nedbrytande berättelsen, utan lyft blicken mot det som gör att du kan le och vara hel. Det kanske känns näst intill omöjligt just nu, men livet är under konstant förändring och nuets tyngd är inte ristat i sten.
Ge plats i ditt hjärta för personen som anstränger sig för att vara en del av ditt liv.
Michael Larsen – relationscoac
Jag vet att jag kommenterar på ett gammalt inlägg men oj vad jag känner igen mig!
Är mitt uppe i en ev skilsmässa. Mannen min sedan nästan 30 år vet inte vad han känner för mig längre, och har lämnat mig för tillfället för att fundera vidare. Han är avståndstagande och distanserad, nästintill känslokall tycker jag. Precis som många andra sagt tidigare så är det som vi på några veckor blivit främlingar för varandra. Nu förstår jag vad de menar, det känns för djävligt för att dra ett understatement.
Jag bara kan inte fatta att han inte vill fortsätta tillsammans med mig, vi har ju ett fantastiskt liv ihop…Jag är dödligt sårad, Michael! Hur kan han vara så grym?
Ältar och ältar med närmaste vännerna som jag tackar gud att jag har. Ingen fattar någonting!
I nuläget ser jag bara allt fantastiskt vi har och som han är på väg att sabba bara för att han ”inte är kär i mig” (vi har haft ett nära och innerligt förhållande i alla år och mina känslor för honom har inte svalnat men givetvis är vi inte nykära, men är inte den varma känslan i bröstet när man tänker på den andre nog helt plötsligt?) Han säger att han älskar mig trots allt men drar ändå igång denna process i början av december! Han vill mig inget ont, men det är just det han gör ju.
Söker desperat efter svar på varför? Hur kan han göra mig så illa?