Jag vet hur ofrivillig ensamhet känns! Klumpen i bröstet, tårarna, känslan av förtvivlan som blockerat sig i halsen, frågetecken som står på kö och det återkommande: ”varför?!” Jag kände mig inte bara misslyckad – själva min existens var ett misslyckande!
Kanske känner vi en avdomnad tomhet av trött likgiltighet när vi inte orkar ta tag i högarna av nödvändigheter. Skuldkänslor av allt det som vi ”borde” och kunde ha gjort annorlunda. Det plågade mig att barnen skulle behöva bo på två adresser, att de skulle skapa nya minnen som jag inte var en del av, och att min livstid med dem genom ett enda beslut halverades. En annan persons val som fick mina drömmar att gå upp i rök. En enda mening som ändrade min riktning i grunden.
Jag avskydde att vakna en helgmorgon och inte veta vad jag skulle göra med dagen. Förut var det mesta planerat, men nu var det bara en massa tid som på ett eller annat sätt måste avverkas. ”Livet är ju kort och jag borde ju ta för mig och skapa lycka…” Den där inre stressen av man borde känna sig tacksam och vara i nuet.
Vara i nuet när det kändes outhärdligt!? Förhoppningarna om att framtiden en dag skulle kunna kännas bättre var min enda livboj. Dåtiden gjorde för ont att tänka på: en familj som inte längre fanns. Det kliade intensivt i både kropp och själ.
Men sakta, sakta anpassar vi oss till de nya omständigheterna. Vi stretar först emot, men nya människor kliver in på vår livsscen. Vi skapar nya vanor och traditioner kring helgdagar, även om det i början känns haltande. Vi börjar röra oss från ingenting till någonting. Vi kommer på oss själva med att le, ja, t.o.m. skratta avslappnat. Ett ansikte som känns mjukare. Självanklagelser som minskat i intensitet, och ett tillstånd där vi inte längre bryr oss särskilt mycket om vad vår f.d. gör eller inte gör.
Jag tänker på dig som är ensam och önskar att det ska börja kännas bättre för dig att kliva upp om morgonen. Att tiden inte ska kännas som en fiende, och att människor som är bra för dig ska komma nära. Att du ska hitta orden och meningarna som skänker dig lite hopp, så att du orkar ett par steg till. Och ett par till.
Michael Larsen – relationscoach
❤️
Tack för tröstande ord som alltid värmer❤
Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver, trots att det gått tre år sedan Han beslöt sig för att bryta upp familjen efter 25 år ihop och trots att jag sedan drygt två år har ett nytt förhållande. Saknaden efter min tidigare familj går inte att uttrycka i ord och precis som du skriver så ”kliar” det något så oerhört i min kropp och själ av längtan efter dom allihop (ja barnen följde med honom eftersom jag mådde så dåligt av uppbrottet). Önskar jag kunde skaffa mig nya barn och bilda mig en ny liten familj, men tyvärr blev jag lämnad precis när mitt ”bäst-före-datum” gått ut.
Det är tungt att veta att någon annan nu tagit min plats och att han är lyckligare än någonsin i sin nya familj.