Jag har inga som helst illusioner om att flertalet av dem som kränker, manipulerar och härskar över kvinnor kommer att läsa och ta till sig dessa rader. Men om en enda man stannar upp och frågar sig själv: ”hur är jag som man/människa? Vilka effekter har mitt beteende på andra?” – då har det varit värt att skriva detta inlägg.
Jag vet inte vilka psykologiska demoner, former av missbruk, otyglad vrede, kontrollbehov, pedantiskt beteende, svartsjuka, ”sån är jag” attityd, osäkerhet, arrogans, förvriden religiös övertygelse…som du är slav under. Jag vet inte vilken historia av svek, våld, likgiltighet, psykologisk ohälsa och kvinnosyn som du tidigt i livet har matats med.
Oavsett vem du är, så kommer det här livet som vi känner det att gå mot sitt slut. Hur vill du bli ihågkommen? Vilka fotavtryck vill du lämna efter dig? Om du har barn; vad vill du att hon eller/och han ska minnas av sin pappa? Stanna upp och känn på frågan!
Kvinnan som finns i ditt liv, eller har varit en del av det: hur är/var det för henne att ha dig i sin närhet? Ha modet att rannsaka dina innersta rum!
Vi är alla i stunder maktlösa och ensamma: vad gör du med dessa känslor? Har du styrkan att kunna härbärgera ångest, eller måste du ständigt ångestlindra genom att försöka ha makt över andra? Hur ärlig kan du vara gällande din egen person?
Det är dags att göra upp med likgiltighet inför andras mående och en egoism som fräter sönder inifrån. Det är dags att sluta med rationaliseringar som: ”sådana är män!”
Utan empati och kärlek i handling är våra andetag fullständigt meningslösa!
Kränkande ord eller/och ett slag mot den som är i fysiskt underläge, är ingenting annat än ynklighet – ett liv utan värdighet och mening. Att inte respektera andras gränser ingenting annat än litenhet! Låt inte det patetiska vara ditt kännetecken! Var värdig i allt du gör!
Omdefiniera inför dig själv vad stryka egentligen handlar om! Impulskontroll och genuin respekt.
Så länge som vi andas har vi förmånen att kunna ta ut en ny riktning i våra liv. Gör upp med förnekelse och ha modet att se dig själv i spegeln. Se in i dina ögon: ”vem är jag? Hur beter jag mig?”
Föreställ dig din egen begravning; vilka är där? Vad tänker de? Vad känner de då de ser kistan som du har lagts ner i? Hålls det tal? Vilka är minnena och berättelserna om ditt liv? Dina barn…din dotter…din son…
Vilket slags liv levde du?
Michael Larsen – relationscoach
Ja… det är så tragiskt. Jag har lämnat en destruktiv relation.
Han …. väljer komfortzon.
Orkar nog inte se sigsjälv, det är alldeles på tok för mycket i hans spegelbild.
Sorgligt mkt sorgligt.
Tror inte Josrfin N’s Ex reflekterade heller över de kaotiska förhållanden han var i…
Vad han hade inom sig som projicerades ut i hans nära relationer.
Jag bär ett stort sår och en medvetenhet att människor faktiskt kan vara psykopater efter denna tragiska relation jag hade.
Det gör ont, jag blev så oerhört berörd av J’ s dokumentär.
Hennes ex släckte ljuset i henne och hennes levande person. Hon dog.
Jag utsattes aldrig för fysiskt våld.
Såren är stora nog, ändå.
…
Det är väl det som är det svåra, att våga rannsaka sig själv.
Är precis på väg ur en relation med en fullfjädrad narcissist och psykopat. Han säger att han ska förändra sig men han har ju egentligen ingen aning om vad han ska förändra!!
Och kan en narcissist förändra sig då hen inte ser något i att tjäna på det själv??