Hon signalerar till dig och du kan avvisa det med:
”Jag är ingen tankeläsare!”
Kvinnan vid din sida kommunicerar med största tydlighet och du kan kontra:
”Jag är så trött på allt gnäll! Hon aldrig blir nöjd!”
Hon säger en sak idag och en helt annan imorgon. Vi kan gnälla:
”Jag förstår mig inte på kvinnor. De är labila och motsägelsefulla!”
Det finns män som har knäckt koden när det gäller att lyssna, se och bekräfta partnern. Ni kommer inte att gå i försvar och reagera ilsket på det jag skriver här. Ni har förstått att aggressiva utfall inte gör er till en bättre bättre man och människa. Ni har kopplat att lyssnande och impulskontroll är en stor konst. Ni vet att det finns både kvinnor och män som kan bete sig vidrigt, men ni förlorar trots det inte era integritetsgränser.
Vad betyder det att lyssna till henne? Att stå kvar i värdighet och lugn, trots att vi inte alltid greppar och förstår.
Du som är man och vilar i ditt eget centrum:
- Förstår dina egna känslor och vet hur du skall uttrycka dem. Du tillåter kvinnan i ditt liv att få vara som hon är, utan att beklaga dig och domdera.
- Är närvarande när ni pratar, och behöver inte radera meddelanden i mobilen av rädsla att hon skall läsa.
- Du rör vid henne utan att kräva och pressa på. Hennes kropp och sexualitet är ingenting du tar för givet. Du förstår innebörden av respekt.
- Nedlåtande och härskande ord finns inte på din uttryckskarta, eftersom ditt självvärde är så pass starkt att du inte sänker dig själv i sexismträsket.
- Är en manlig/mänsklig förebild för sin son/dotter. Hon eller han hör dig aldrig tala degraderande om kvinnan vid din sida, ett ex eller kvinnor i allmänhet.
- Har alltid en vilja att möta henne där hon befinner sig. Ställer frågor när du inte förstår och är tydlig med vem du är och dina intentioner.
- Du har modet att se dina egna skuggsidor och jobbar med dem. Projiceringar tillhör det förgångna.
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
För mig som kvinna är detta väldigt intressant läsning!
Jag följer dina inlägg och uppskattar hur du blir den manliga förebild jag tror många vilsna män saknar.
Men tror också att din skrivning blir ett stöd till kvinnor som har levt / lever med dessa män.
Tack för dina intressanta och så tänkvärda inlägg!
Dina ord är värmande och inspirerande Josefina! Tack! Önskar dig en fin dag.
Detta är en text jag skulle vilja visa min ex pojkvän! Har just gjort slut med han pga sånna här saker! Tyvärr så har det bara blivit mer ’gnäll’ fr han när jag visat sånna här texter! Han ’orkar’ inte läsa. Han vill inte ta in. Får bara höra att jag är labil, aldrig nöjd mm mm. Känner mig bara så sårad. Jag vill ju bara att det ska funka mellan oss! Utan hårda elaka ord o sånt onödigt skit!
Ja Marie, jag känner igen mig i det du skriver och i dagens bloggtext. Vi har ju alla olika tid på oss att hantera saker och ting. Ville jag ta upp ngt vi redan pratat ut om, då ältar jag. Ord som, vi ska kanske inte ha ngn relation för du kan ju inte gå vidare osv osv osv… Det värsta av allt är att jag blev själv till slut så dålig på att verkligen säga vad jag hade på hjärtat. För när han började skrika, backade jag direkt och sa inget eller så skrek jag bara tillbaka att nä det skulle vi kanske inte ha.
Ingen ide att prata med en ilsken skrikande människa. Precis som ett argt barn, ingen ide att ta diskussionen då och där. Skillnaden mellan honom och barnet är den attt han är faktiskt vuxen och borde kontrollera sig. Och jag är absolut inte stolt över att jag blev nästan likadan själv… skrikande och gapandet. Näääää fyyyyy!!!!
Jag försöker också kommunicera med min sambo men får mest höra att det är så jobbigt att jag aldrig blir nöjd, att allt ska bli så krångligt. Alltid samma visa när jag försöker prata och försöker få honom att förstå hur jag tänker och känner. Till slut blir kontentan att då kanske vi inte ska fortsätta tillsammans då…. Han är ju nöjd med allt precis som det är. Känner mig vilsen.
Du beskriver ett klassiskt scenario i relationer som inte mår bra: en ”nöjd” man och missnöjd kvinna. Var vill du vara om 2 år från nu?
Tack för feedback. Känner mig vilsen i vad som är vad o ditt inlägg i dag ger en del svar på mina frågetecken. Tack
Hmmm det är VÄLDIGT likt beskrivningen mitt ex hade på MIG !!!.
O andra sidan är det likt beskrivning på honom också! !.
Ja det krävs nog två så pass mogna och stabila parter för att skapa en sund och hållbar kärleksrelation.
Dagens igenkänning till Max! Tar man upp ngt får man höra”Samma gnäll igen” eller”va positiv se framåt””Ingen ide lyssna på dig du bara gnäller” check på den!
Vill nog fylla på ordet ”män” i rubriken, till ”människor”.
Det ömsesidig samspelet, öppenheten, modet, viljan, lusten, känslorna, acceptansen, insikterna, förståelsen, delaktigheten… Listan kan göras längre såklart…
Tack för ännu ett givande inlägg, Michael!
Känner igen! Den jag lever med nu höjer rösten och skriker istället för att försöka förstå. Även när han försöker förstå, så förstår han inte. Han pratar (nog) med alla utom mig om de problem vi har. Det finns inget intresse av att prata med mig, utan allt ska verka så bra utåt trots att vi tog en paus för ett tag sen och lovade varandra bättring. Bättringen kommer ju inte av att sitta tyst och titta på fotboll och leva som vanligt. Det krävs en ansträngning från bådas håll. Jag har skärpt mig, inte han. Det är som att leva i ett vakuum när man har en man som inte är mogen att ta ansvar. Var hittar man såna män som beskrivs i texten? Finns de ens???
De finns knappt. Alt blir vardag förr eller senare. Antingen får ni förnya er ofta eller acceptera att män och kvinnor är olika
Jag håller med i detta och vet att väldigt många män fungerar så. Det är rätt ofta som man läser liknande saker om hur vi män bör lyssna på våra partner, men man är ju två i ett förhållande och jag skulle vilja höra/läsa tankar på vad vi män behöver också….
Din blogg ger mig stöd i de tankar som jag bär på vad det gäller mig och min sambo. Vi har levt tillsammans i 10 år. Jag föll för honom för att han gav intrycket av att vara trygg, lugn och stabil. Jag har stort behov av detta pga att jag är upvuxen med hot och misshandel. När vi flyttade ihop började de plötsliga utbrotten. Det kunde vara för att jag somnade på soffan en fredagkväll, för att jag har en annan åsikt osv. Vi har gått i terapi, utbrotten har avtagit men det förekommer fortfarande. Varje gång det händer blir jag ”stenad” både fysiskt och psykiskt. Jag måste jobba mig tillbaka för att ens kunna ta i honom. Sexlivet upphörde för flera år sedan, det har tagit honom hårt och det ständiga pockandet från hans sida har tärt på mig. Det är först nu, tio år senare som jag på riktigt förstår hur rädd jag är, trots att han däremellan är omtänksam, generös och kärleksfull. På nyårsnatten fick jag nog, plockade ihop mina saker, stängde dörren och gick.