Lägger upp repris på ett tidigare inlägg eftersom jag tycker det är viktigt att påminna sig själv om. Oavsett kön.
Har läst sorgliga, starka, uppgivna och ”kan det verkligen vara så här vidrigt?” mail och kommentarer. Men verkligheten är tyvärr emellanåt sjukare än det som går att föreställa. Det väckte följande i mig:
Om du är man och vet med dig någonstans, djupt där inne att du inte behandlar ditt barns Mamma korrekt (det är ett sant tecken på styrka att kunna erkänna det för sig själv), ber jag dig läsa och tänka på nedanstående rader:
Det här fysiska livet är ändligt och det som kommer att finnas kvar efter dig och mig, är minnen. Du kommer att leva kvar i ditt barns inre värld. Din dotter/son kommer att tänka på dig, antingen med stolthet, beundran och kärlek. Eller med likgiltighet, obehag, sorg (över det fina ni aldrig fick dela), en förebild för hur man INTE skall vara som man, Pappa och människa.
En dag kommer någon att prata om en Morfar eller Farfar, kanske blir det en kärleksfull berättelse som uttalas med glädje.
Hur det skall se ut är ett beslut du kan styra över och det börjar idag. I dag.
Det är aldrig för sent att göra det rätta: behandla din kvinna, f.d. partner och Mamman till era barn med respekt – oavsett vad.
Jag vet hur det kan vara: vi kan känna oss lurade och behandlade på sämsta tänkbara sätt, men det finns ett gigantiskt MEN här: det kan förklara ett ilsket, manipulativt, kontrollerande och dominerande beteende, MEN ursäktar inte.
Oavsett vad, så behandla ditt ex korrekt. Jag vet: de tuffaste och mest smärtsamma matcherna sker inuti oss. Det kan kännas så förtvivlat att det bara ”måste ut.”
Maktlöshet kan leda oss till de mest förvridna beteenden och handlingar. Du har inte kontrollen över henne, vilket vi aldrig heller skall ha. Det finns en person som du kan lära dig att kontrollera – DU. Uppdatera dig till den bästa versionen av den du kan vara.
Bortförklaringar och beskyllningar är inte oss värdigt – vi tar ansvar och jobbar med trasiga bitar på insidan.
DET ÄR OK ATT FÅ VARA FÖRBANNAD, FRUSTRERAD OCH TOM, MEN DET ÄR ALDRIG OK ATT AGERA UT DESSA KÄNSLOR MOT EN ANNAN. INTE ENS VIA FINAOMSKRIVNINGAR.
En dag kommer förhoppningsvis någon att på din begravning, hålla tal och berätta minnen om hur du levde. Vad vill du att de skall säga? Vilka berättelser vill du att historien skall viska om din person?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Fint skrivet! Tyvärr läser nog inte männen detta…har själv förlorat mitt barn helt i pappans klor..vet inte hur man kan utsätta barnet för detta.Men jag hoppas på att en dag kommer mitt barn förstå.
Exakt såna kategoriserande och svepande formuleringar ska du vara väldigt försiktigt med. Jag befinner mig i samma situation som du men väljer att inse att min situation är unik för det är MIN skilsmässa drån modern till våra döttrar. Jag tror inte att alla kvinnor är si eller att alla män är så. Göt dig själv tjänsten att lyfta blicken och perspektivet och inse att du inte lan döma it alla oss män baserade på din egen erfarenhet. Jag lovar att verkligen undvika att göra likadant. Allt gott. Lycka till med ditt nya, annorlunda liv!
Helt sant! Bra skrivet
Även jag tycker att det är bra skrivet. Har själv gått igenom en skilsmässa där jag blev utsparkad från hem och familj pga hjärnspöken. Självklart är det delvis mitt fel att dessa uppkom. – man är ju två i ett förhållande, så jag har ju brustit någonstans. Jag har dock ansträngt mig för att inte demonisera mina barns mamma. Hon har däremot tagit varje chans både innan och efter uppbrottet. Jag har två barn. Min dotter vägrar att träffa mig sedan skilsmässan. Min yngre son har dock själv upptäckt att han blir manipulerad av sin mamma (där båda barnen bor) så han och jag har en bra och djup kontakt och träffas regelbundet. Men han mår inte bra av att bo i en så toxisk miljö…
Ibland undrar jag vad som gått fel i detta land. Varför utmålas vi män och pappor som monster? Varför är det ”by default” alltid mamman som anses vara god och göra rätt?
Jodå vi som har hjärnor å tänka med gör det. Finns faktiskt män som blir/blivit illa behandlade med tänk på det, vet inte eran historia så kommenterar inget om den, tycker att barnen över lag ska gå först för det är deras liv och trygghet som raseras i konflikter föräldrar emellan, visst finns undantag som missbruk och våld t.ex där det kan vara bättre att barnen är hos den ena föräldern men iaf. Denna smutskastning föräldrar emellan är vidrig, föräldrar har båda ett ansvar för barnen och se till att deras vardag blir så bra som möjligt, har en son som älskar sin pappa över allt annat och oftast inte vill vara hos sin mamma mer än en dag eller två på sin höjd innan han vill komma hem till mej igen, men eftersom jag vill att han ska känna samma för sin mamma och känna sej trygg där så båda får känna samma lycka och få likvärdig kärlek från vår son så stöttar jag och hjälper henne så mycket jag kan, bor i närheten så det är lätt att komma bort om han inte kan sova eller om hon inte når fram till honom, det kvittar vad det är man finns för sina barn och stöttar den andre föräldern så gott man kan. Kan ju tillägga att hon har börjat ställa upp och visa tacksamhet för detta det sista året ungefär, Vi lever våra egna liv med egna förhållanden och gjort i 7-8 år och visst tog det tid innan vi kunde kommunicera som vuxna ang sonen när vi separerade men man måste lära sej att lägga ilska, avund, bitterhet, etc åt sidan för barnens skull.
Den som talar illa om den andra föräldern till eller inför barnen för att vinna något på det är den som är den sämre föräldern, end of discussion
Bra där, Mulle Meck!
Mina söners pappa har alltid varit mycket mån om mig, även efter skilsmässan. Han resonerade som så; mår barnens mamma bra, mår barnen bra. Fin människa, som jag lärt mig uppskatta mer efter separationen. Härligt med inkännande människor!
Om du misstänker att barnet far illa är det inte längre en fråga om oförmåga att kommunicera. Då måste man strida för ditt barn, i allvarligaste fall göra en orosanmälan. Om barnet blivit hjärntvättat, svik inte genom att ge upp kontakten.
Helt riktigt Maria!
Joda läst allt o tragisk e det MEN i mitt fall är det motsatta o d e det inte många som talar om ;-(
Lisa, några av oss män är INTE idioter… Även om man blivit sviken på det allra värsta sett av sin exfru, så är vi inte alla svin!!!
Tack för din text Michael Larsen!!!
♥ vackert!
Tack för att du delar ditt klokskap…. Detta gäller även kvinnor…..gäller alla vuxna…. Även vuxna barn…. Att visa respekt för varandra och ens åsikter och VILJA till att finna bra vägar som gör att familjen kan fortsätta växa på goda grunder.
Tack Camilla! Jag håller fullständigt med dig om att det gäller ALLA. Varma hälsningar.
Ja, så viktigt att tänka på i sitt agerande mot andra, oavsett kön och om man är förälder eller ej. Viktigt att vägleda våra barn här, att hjälpa de hanterar känslor av besvikelse, sorg, ilska m m som ju ingår i livet för oss alla mer eller mindre, så de ”vidrigaste fallen” av respektlösa personligheter blir färre.
…och så ska vi lära oss behandla oss själva med respekt också…
En fin dag önskas er alla
Tack för en fantastiks blogg! Det första jag gör på morronen är att starta din sida o läsa.
Dagens inlägg väckte en tanke hos mig. När ett barn väljer att bo hos den ena föräldern och den ”bortvalde” föräldern inte hanterar det, utan skjuter undan barnet, ”glömmer” att bjuda med osv osv. Ett straffande av ett barn som i min värld är helt orimligt. Det borde vara enkelt för alla att förstå att det kan vara slitsamt att ha två hem och ju äldre att barn blir desto mer fokus på vänner istället för familjen. Tyvärr finns det föräldrar som väljer att inte anstränga sig för att bibehålla en bra relation med ett barn som valt att bo hos den andre föräldern. Den som drabbas mest av detta är tyvärr barnet enligt min uppfattning.
Ömsesidig respekt! Barn behöver båda sina föräldrar! Jag kan verkligen förstå arga och frustrerade pappor där barnens mamma inte låter pappan vara just det. Många av mina vänner är oroliga när barnen är hos sin pappa. Men om man inte kan lita på barnens pappa vem kan man då lita på? (Givetvis pratar jag om sunda pappa barnrelationer utan sprit våld osv.) Jag vet att mina barn har en fantastisk pappa även om jag inte kan leva ett lyckligt liv med honom! ❤️
Helt rätt Alexandra!
Bra repris, men som andra lyfter så borde texten vara neutral. Jag är övertygad om att vi är rätt lika när det gäller hur vi reagerar vid en separation. Alla vill överleva sorgen! Upplever att kvinnor låter/hörs/pratar mer och utrycker sig i känslor som inte män gör. Har själv märkt att kvinnor har tendens till att inte vara lika nyanserade- de ser sin historia annorlunda än män gör. Sanningen ligger förmodligen mitt emellan… Som om historien inte vars gräslig nog så ska den kryddas. Män må vara hotfulla och manipulativa men det är jag övertygad om att kvinnor också är fast på annat sätt. Varma hälsningar
Du har helt rätt i det skriver Barbamamman:-) Förtvivlan och frustration kan ta sig många uttryck (i oss alla) när utsatta för stress och livsomställningar. Varma hälsningar till dig.
Jag blev övergiven i somras efter tio år för en yngre kvinna, hans arbetskollega dessutom.(vi hade inte några gemensamma barn) Jag hade förstått att nånting var fel rejält fel i ett helt år men först i somras släpptes bomben. Jag har ju hela tiden velat gå i samtal pratat vänt och vridit på det hemma och hade 1000000 frågor..varför,när, hur, var, hur länge har jag haft dumstrut på mig osv.men han har inte velat prata och säger att han inte har nåt direkt svar varför det blev så här,bara stängt av liksom när jag försöker ta upp nånting är detta vanligt hos män eller är min situation specifik?
Hände mig i somras också, då var det min fru som lämnade mig för en arbetskollega. Vi har två gemensamma barn.
I mitt fall misstänkte jag inget alls, såg det inte komma. När det uppdagades hade jag också alla dessa frågor; varför, hur länge, när, var?
Vill nog påstå att detta är lika vanligt hos män som kvinnor.
Det höll inte mellan de, vi gjorde ett halvhjärtat försök att lappa ihop vårt förhållande men då var det redan försent. Nu är vi skilda.
En tråkig och smärtsam historia Samuel som tyvärr alltför många känner igen sig i. Varma hälsningar.
Du har många bra och tänkvärda blogginlägg. Inte minst ställer du bra frågor som gör att jag reflekterar över mig själv, mitt beteende och min relation.
Sista året har lärt mig att jag måste kämpa för relationer jag vill ha kvar, och att jag har så mycket att ge de som finns runt mig.
Precis som du skriver, de mest smärtsamma kamparna är de jag har med mig själv inombords.
Rätt frågor stärker oss Karin:-) Tack för att du delar.
Precis så !!!
I mitt fall fortsätter han sitt psykologiska krig i olika former och fortsätter göra oss illa . Men tanken slår mig …vem kommer på hans begravning och vem ska säga något fint om honom den dagen ?? Inte hans barn i varje fall ….
Ett konstaterande som jag kan tänka mig gör lite ont.
Så bra skrivet, men detta gäller även kvinnor! Det är också viktigt att stå för sin åsikt till barnen, att jag som förälder har lämnat den andra föräldern för att…. Att vi båda älskar er barn lika mycket för det, att man vill gör det som kan göras för att barnen ska få ett så bra växelvis liv som möjligt, det är en hel del som man måste uppoffra för att det ska bli ett bra liv efter skilsmässan. Och när man gör det och bortser från all ilska och ånger, så kommer det så mycket gott fram. Det är värt att leva för i resten av ens liv.
Tack för din kloka kommentar Malin:-)
Det var bra skrivet. Som du säger är det striden invärtes. Som gör att i mitt fall det väldigt svårt att vara snäll och trevlig mot barnens mor. Med tanke på hur jag blev behandlad. Men i mitt fall skulle jag aldrig tala ont om modern inför barnen.
Det visar på inre styrka hos dig Gurra:-)
Ett viktigt inlägg idag. Ett inlägg som berör och som borde sitta på kylskåpsdörren. Det är så lätt att gå fel och minsta lilla ord kan förstöra en redan bräcklig kommunikation. En vilja att vara närvarande för barnen kan tolkas som man lägger sig i från båda håll. Man ”dansar fram längs den vassa eggen”.
Jag tror att inlägget kan gälla för båda könen men jag tror också att vi män ibland reagerar med reptilhjärnan när vi blir sårade och stoltheten får sig en knäck. Man går från att vara den ”trygge” familjefadern till att vara satt åt sidan och till att uppfatta sig som inte behövd i den rollen mer. Sedan kommer kanske en ny man in i barnens liv vilket kan vara svårt att tackla oavsett vilka känslor man har för sin tidigare partner för någon annan man än jag blir en förebild för dem. Svartsjuka helt enkelt. Det gäller att ta bort de tankarna ur skallen. Ingen kan ersätta dig/mig som pappa, framförallt när du vet att du är en bra sådan. Den rollen är din/min. Den nye partnern kan bli en viktig person i barnens liv och gör exet lycklig vilket också är viktigt för barnen. De ska få växa upp i en lycklig hemmiljö hos båda föräldrarna. I de flesta fall skaffade man barn för att man älskade varandra, det är nog så viktigt att påminna varandra om.
Det jag tycker är besvärligt är att vid en separation går man från att ha en daglig kontakt med den andra föräldern kring barnen och en samsyn kring dem till en mer sporadisk kontakt och inte längre en samsyn fullt ut. Det händer saker i barnens liv som man vill dela men det finns inte alltid någon där att vara stolt tillsammans med. Detsamma gäller hur barnen bor. Men där får man inte heller ta det personligt. I olika delar av barnens liv kan de behöva föräldrarna olika mycket. Det går att vara flexibel utan att blanda in prestige. Man måste lyssna på barnen i första hand och ta beslut därefter.
Det är alltid lättare att sätta upp regler än att leva efter dem. Vi vore inte människor om vi inte gör fel då och då. Vet man att man gör fel är man medveten och kan rätta dem. Är man omedveten om det, ja då behöver man hjälp. Familjerådgivning är inte fel, även efter en separation. Sedan är det bra att komma ihåg att det inte alltid är lätt att komma överens efter en separation men för barnens skull får man försöka.
Det här är givetvis mina tankar och kanske inte kan appliceras på andra. Det är såhär jag vill ha det och strävar emot. Ibland blir det konflikt och ibland inte. På min begravning hoppas jag att man minns mig som en bra och kärleksfull pappa. En pappa som alltid fanns där för sina barn.
Erfarenheter har lärt mig att tänka efter en gång till innan jag säger eller gör något.
Ibland kan det vara bra att skriva ner vad man tänker eller känner för tillfället efter en händelse. Maila det till dig själv. Läs det någon timme eller dag senare. Hur tycker du det låter det du skrev till dig själv.
Den sårade logiken är att man har rätt att bete sig illa eftersom man anser att det är vad den som sårade gjorde.
Hen lämnade mig. Hen tyckte att jag inte dög. Hen förstörde allt – alltså får jag bete mig som ett ruttet asshole.
Det är tragiskt, så tragiskt.
Det är ju inte mig det drabbar i första hand. Det är barnen.
Jag kan borsta av mig, ventilera, skydda mig. Jag kan hitta strategier, gå vidare medan barnen måste leva kvar i skiten.
Jag kan stötta, söka råd och stöd, göra alla rätt, prata gott, lyssna – men till slut blir barn större och ser hur det hänger ihop. Mitt barn är i den brytpunkten nu och jag smärtar mig så jävla mycket att se.
Den smärtan kan jag aldrig nånsin ta bort, den är hens att leva med och det finns inte ett skit jag kan göra åt det annat än att finnas där.
Bra inlägg 🙂
Jag skulle dock aldrig kliva in i ett förhållande, om mannen pratade skit om ett x. Oavsett om det fanns barn elr inte..det visar tydligt en stor oförmåga att se sina egna misstag. En vacker dag är jag kanske ett x…?
För barnen är det en stor tragedi att tvingas lyssna på en bitter förälder, eller i värsta fall två.
Må väl
De flesta som läser sånt här går genast i försvarsställning och kontrar med att det gäller samma för båda könen.
Men detta var ju skrivet för de som gör såhär, de som behöver ta till sig just detta – det som gäller detta inlägg.
Sedan kan man väl diskutera resten av mänsklighetens felaktigheter i ett annat inlägg.
Det blir så ofta samma generaliseringar och kommentarer – men lyssna på orden i just detta inlägg och koncentrera dig på just detta denna gången så kan vi förhoppningsvis få lite konstruktiva kommentarer och meningsfullheter av det.
Det var ju ändå männen som Michael ville skriva om denna gången.
Bra där! Ha en fin dag:-)
Jag har sen mitt ex lämnade mig i november inte behandlat honom juste. Alla mina aggressioner över allt vad han utsatt mig för det senaste året, lögner, svek och otrohet, har jag låtit gå ut över honom. Jag vet att det är fel, men hur ska jag bli av med all besvikelse, frustration och aggression?
Till saken hör är att det blir inte bättre när jag är på honom, jag blir snarare argare…
Mm, vet! Verktygen räcker liksom inte till för att vara professionell! Och skulden som kommer sen när man tryckt på ”skicka”…
Vet den där känslan Pn.
Våra barn bodde varannan vecka och vet att min fd tar hand om dem, men det som har hänt är att vårt yngsta barn på 15 år har valt efter sommaren att bo heltid hos mig och varannan helg hos sin far, vilket är tråkigt, men helt ok och jag förstår att det inte är kul att leva i en kappsäck som åker fram och tillbaka varannan vecka,. Vårt äldst barn jobbar och är självförsörjande så där har vi inga utgifter längre.
Tyvärr har min fd valt att inte ha någon som helst kontakt med mig utan tycker allt skall gå vi barnen, jag har sms, mailat m.m men han vägrar att svara och jag har nu valt att inte ta kontakt mer. Detta har hänt efter han träffa och flytta ihop med denna kvinnan han har nu. Innan var det aldrig problem inte äns med de tjejerna han träffade efter vi gick isär.
Det som har hänt är att han vill inte betala någonting, varken underhåll eller dela på alla andra kostnader som tex medlensavgift till fotboll, konfirmationsläger mm
Han vet att jag inte har råd att anlita en advokat och skulle jag göra det skulle han dra ut på det så länge som möjlig så det skulle kosta mig så mycket som möjligt.
Vad kan jag göra? Det jag vill är att han är med och betalar häften av kostnaderna och faktiskt betalar underhåll och egentligen att vi på ett vuxet sätt skulle Kina kommunicera. Är det fel av mig att tycka så?
Underhåll måste han betala. Tills barnen är 18 år.
Gå till försäkringskassan så betalar dom underhållet till dig och så tar dom i sin tur betalt från ditt ex.
Fungerade jättebra när mitt x bara betalade ibland eftersom det var roligare att ut och resa tex
I ett helt år förstod jag att nånting var fel men inalörsökte prata om det men stört omöjligt. I somras släpptes bomben..en 14 år yngre kollega.Försökte prata igen dra iväg på samtal ja i princip allt men icke han bara stängde av på nåt vis ”jag har inte några svar” Är det bara vi kvinnor som vill vända och vrida på alla stenar? Ska det vara såcsvårt att säga ”så här var det…
Vi (tar mig friheten att generalisera) män vänder och vrider också på alla stenar. I alla fall de känslomässiga.
Jag bara undrar varför det ska vara så svårt att vara ärlig?
Detta betende har jag sett hur många ggr som helst. Män som blir helt förtrollade av en yngre kvinna och bara lämnar sin familj från en dag till en annan i alla fall mentalt. Män går ofta efter sin sexualitet och är beredda att offra allt även sina barn för att få ligga med en ung kvinna. I varje film reklam ses unga halvnakna kvinnor-därför de som gör reklam vet att män påverkas av en ung naken kvinnokropp mer än något annat och kvinnor vill inte annat än att se ut som modellerna för det ger dem fler möjligheter att bilda par med män.
I mina ögon ska detta då gå åt båda hållen inte sant?
Och då har jag en fråga:
Om kvinnan (mitt ex) Behandlar mig väldigt kränkande och Elakt ska jag som man bara stå/sitta och svälja allt då?
Handlar inte om att ta skit Robin, utan bete sig respektfullt oavsett vad. Det går att kombinera integritet, gränser och respekt. Vad tror du? Varma hälsningar
Vad jag tror. Mja Jag tror är det är väldigt viktigt att poängtera ut att det hela går åt båda hållen så det inte missuppfattas. För när jag läste detta så kändes det väldigt enkel riktat rak mot just män när det faktiskt gäller båda könen tycker jag.
Sen kan jag absolut hålla med om att oavsätt så ska man bete sig på ett lämpligt sätt men man ska även kunna sätta ner foten när det rinner ur bägaren så att säga. Och då på ett Ordentligt och lämpligt sätt.
.
Vad bra att man kan läsa din blogg Michael och se att det finns även kloka män därute:) haha.
Tack så mycket att du delar med dig professionella tankar. Jag är verkligen imponerat TACK!
Fantastiskt att ha hittat denna bloggen!! Så mycket bra och matnyttigt! Så mycket klokare saker som är nedskrivna! Tack!
Välkommen hit Siri:-)
Trist och tråkigt när det är barnet som kommer i kläm. Har själv en dotter som jag knappt ser. Hennes far hjälper inte till direkt. Kan bara hoppas att hon kommer tillbaka älskar henne djupt och innerligt. Marie
Läser din blogg varje dag, stöttar otroligt mycket. Tack Michael!
Vi är mitt uppe i separation med Allt vad det nu kommer innebära. Vi har tre barn, minsta är 4 år. Jag är såklart väldigt lessen och besviken att bli lämnad. Jag försöker acceptera beslutet och att samarbeta med min snart fd fru. Jag gör det främst för barnen. Det som gör mig mest besviken, rädd och lessen över är att i framtiden bara få träffa mina barn halva tiden. Min vilja är att finnas för barnen så länge jag lever, och att de ska veta och känna det. Jag försöker förstå barnens mamma. Vi kollar och diskuterar nytt boende till henne eftersom även barnen kommer bo där halva tiden. Men det sårar, jag vill att hela familjen flyttar.
Det är svårt att agera med respekt till någon man stundvis skulle vilja skicka med enkelbiljett till månen, men vet jag att jag gör det för barnens skull så känns det genast mycket bättre. Sen tycker jag att hon är en väldigt fin människa som lärt mig mycket genom detta.
Känner just nu så som du skrev häromdagen att du kände strax efter din skilsmässa. Jag bara existerar!
Ser en kämpande person i dig. En som vill barnen det bästa! Vet precis hur det känns. Ja, existera och härda ut fram tills att det lättar. För det gör det – en dag. Helt säkert Jonatan.
Jonatan, det är otroligt jobbigt att acceptera ett beslut som någon fattat som rör dig och hela familjen. Kanske har du inte ens fått vara med att påverka? Samtidigt som du ska lära dig att acceptera det beslutet och behandla din egen sorg så ska du samarbeta med en person som redan är vidare och som inte riktigt vill förstå varför du mår som du mår eller reagerar som du gör.
Att bara få träffa barnen varannan vecka är bland det värsta i det hela. Det var ju inte så man tänkt sig. Satsa fullt ut på barnen den veckan du har dem. Den barnfria veckan gäller det att aktivera sig med allt möjligt, och vila. Jag har själv tre barn och det behövs verkligen lite återhämtning efteråt. Fundera inte så mycket över vad hon gör och framförallt fastna inte i förhoppningar. Skönt att höra att du har bilden av henne kvar som en fin person. Ibland blir det fel och ibland går det bra men det blir bättre. Pappa är man på heltid ändå trots en separation. Det kan ingen ta ifrån dig. Sköt om dig!
Tycker de e lite konstigt skrivet.
Varför bara om hur man ska behandla mamman till sina barn.
Hur ska man behandla papporna till sina barn?
På samma sätt petra.
Hur skulle jag kunna respektera mitt ex som under 22 årig förhållande har kränkt mig …behandlat mig som skräp…försökt trycka ner mig …manipulera mig …köpte prostituerade…pratat illa bakom min rygg…och misshandlar sitt nya kvinna …jag håller tyst…men respekt alldig!!!!
Det är skillnad på att respektera och bete sig korrekt. Du behöver självklart inte göra någonting av det. Finns det barn med i bilden var bara korrekt för din egen och barnens skull. Inget annat. Förstår att det känns fruktansvärt andrea:-(
otroligt klokt skrivit!
När jag gick ifrån mitt barns mamma så va det otroligt kämpigt ett tag, jag var så arg på henne, jag vet egentligen inte varför, men jag tror att det va för att jag egentligen inte ville att vårat barn skulle vara ett skilsmässobarn, även om vi tog beslutet tillsamans så gjorde det ont i mig, men det var bäst för vårat bara, istället för att få en uppväxt med massa irritation och för lite kärlek!
Vi hade det otroligt tufft första året med mycket bråk/tjafs som jag idag funderar över varför? Varför va vi så otroligt egoistiska? Så barnsliga? Jo vi var rädda har vi kommit fram till.
Idag 4år senare så är min dotter 7år
Hon är otroligt trygg och stabil, kärleksfull göad och positiv och jag är så glad för vårat val!
Det finns fortfarande stunder där vi tycker olika, om ute tider och uppfostran, men oftast möts vi halvvägs, för just barnets skull.
Jag har träffat en ny kvinna och hon har träffat en ny man och vi båda är lyckliga! Vi ser till att umgås allihop ibland för att vårat barn ska se att vi kan göra saker ihop!
Det kommer alltid komma jobbiga stunder i livet, men jag har lärt mig att när dom kommer så lever jag på alla ljusa stunder jag fått och kommer få!
Alla är lika värda, sätt barnet/barnen först för det är för dom ni lever! Tänk hur erat liv skulle vara utan dom! Forma dom till det bästa och ge oändlig kärlek så löser sig det mesta på vägen!
I ett fotoalbum där står tiden stilla – Lasse Stefanz
Finns män som går och är olyckliga varje dag pga saknaden av sitt barn.
Mitt barn fick en tagg mot sin mor och önskade även livet ur henne. Hon flyttade från sin mor och hem till mig och min nya kvinna.
Jag kämpade mer än ett år för att dem skulle knyta kontakten igen. Till slut så fick jag dem att prata i telefon. Därefter ses.
Sen började dottern vara hos mamman.
Sen fick hon tonårshormoner och skulle flytta till mamman igen. Sen dess har jag inte sett henne. Varken mamman eller dottern.
Finns pappor som kämpar oxå. Mamman bryr sig inte att försöka få henne att ha kontakt.
Vet egentligen inte vad jag vill med denna berättelse. Kanske få skriva av mig o säga att jag skulle nog göra samma sak igen. Känns bra att veta att man kämpade och har rent mjöl i påsen att man inte drog nytta av det.
Jag har separerat från mitt x för 20 år sedan, då var barnen små. I dag har vi gemensamma barn och barnbarn. Vi möts fortfarande på när alla fyller år då med våra nya partners. Vi kan även i dag ringa varandra om det är något. Vi separerade för att kärleken tog slut men vi har kvar vänskapen och det tycker jag är toppen för både barn och barnbarn- Många tycker det är konstigt. Men vi har fört något med oss när även våra barn som separerat kan ha barnkalasen tillsammans med deras x. Många frågar hur det kan gå att göra så och jag lovar det går.
Något av det bästa jag läst !
Kopiera och skickar till mitt ex och min far.
Dom har båda något att tänka på där !
Kram =)
Önska jag kunde skicka det också…
Det känns helt rätt, det du skriver… Jag har tänkt just så ända sen den dagen då mina barns mamma inte orkade hålla sitt dubbelliv hemligt längre. Lurad, ledsen, och trasig i själen orkade jag inte vara arg. Men jag orkade inte samarbeta bra heller. Har varit kall och hård och likgiltig. Sagt nej när jag borde sagt ja, bett andra om hjälp istället för att be mamman. Men varje gång, nästan dagligen eftersom barnen är små, har jag hatat mig själv för att jag inte kunnat vara den glada och omtänksamma person jag egentligen är. Jag har haft oerhört svårt att dela med mig av min positiva energi till henne. Det är som att ge av sig själv, och jag har inte kunnat ge henne det efter vad hon gjorde.
Det är bättre nu, jag tränar genom konfrontation. Utsätter mig för hennes närhet och det hjälper faktiskt. Det är mitt råd. Fly inte, göm dig inte, stäng inte av telefonen. Öppna alla linjer! Ring istället för att smsa, gå på alla kontroller och möten även om hon/han är där… Plåga dig framåt, uppåt.. För där nånstans, i något av alla NU som ska komma, vänder det nedåt. Först då kan du börja leva igen… På riktigt:)
Jag anser mig ha rätt att säga ifrån till honom och barnen när barnens far har sagt felaktiga uttalanden om mig till barnen. Det gör ont att behöva krossa deras ”pappa har alltid rätt och är starkast i världen”. Jag gör det ändå för min självrespekt, alla har olika åsikter och barnen får leva dubbelliv när livsåskådningarna ligger lågt ifrån varann.
Mina barn får det psykotiska nöjet av att växa upp med BÅDE en stark pappa och mammaförebild. Jag ingen person att trampa på längre.. till mina döttrars fördel. All gott till er som är vänner och medföräldrar till varann. Så vill jag ha det! :-)När jag är död så skiter jag i vad som sägs. Lev livet och ge barnen en rättvis bild av vad det innebär. För er.
När jag lämnade mitt ex pga han varit otrogen och ständigt jagat andra kvinnor samt alltid var arg på mig var han vidrig mot mig i många år. Han ville att förskolan skulle anmäla mig han ljög om mig för barnen han tog inte sitt ansvar som förälder och han ville kontrollera mig. När jag träffade en ny man och vi flyttade ihop och jag blev gravid blev han galen. Att sa själv att han var perfekt som pappa…!! I min omgivning ser jag tyvärr gång på gång män som gör just som mitt ex. Är otrogna tar inget ansvar och när deras kvinnor till slut tröttnar och lämnar blir de rasande och bråkar och försöker styra sina ex och sköter papparollen urdåligt.
Läser och reflekterar. Jag är en intelligent person (med hänvisning till ”dom som använder hjärnan och tänker” men när människan genomgår en kris (skilsmässa) så går det sunda förnuftet ibland om miste och känslorna tar över. Framför allt om beslutet om skilsmässan inte är gemensamt taget. Jag var så arg att det tog två år innan jag ens kunde möta mitt ex och det är så tvärt emot hela min personlighet (ilska), men när känslor tar över intellektet… Idag skäms jag över mitt beteende om än det är fullt förståeligt att reagera.
Idag har vi föräldrar ett gemensamt beslut om att umgås för vår dotters skull. Fika, bio, bowling mm. Alla barn drömmer om att föräldrarna ska bli tillsammans igen. Vi vuxna glömmer emellanåt att våra barn Alltid har rätt till bägge sina föräldrar. Det är inte tvärtom som många tycks tro, vuxnas rätt till sina barn.
Tack för ordet.
Håller fullständigt med dig Jennie! När starka känslor tar över, får förnuftet backa. På gott och ont. Näst sista meningen i din kommentar är klockren.
Läser texten och alla inlägg.
Underbart och härligt att läsa att de finns de som biter ihop och bortser från att man är arg besviken och ledsen för barnens skull.
Detta gäller såklart män som kvinnor. Jag har sedan min skilsmässa aldrig talat illa om barnens far, tvärtom, förklarar hans beteende och sätt att agera. Ibland kan jag dock säga att det var inte okej.
Önska jag kunde få veta varför han är arg. Varför han väljer att inte var mer delaktig i barnens liv.
Att jag tog barnen från honom…när han valde att flytta en bit bort vilken gjorde vårt samarbete ännu svårare…och barnen inte fixade varann vecka boendet. Inte heller den nya familjen..
Att han inte väljer att följa med till skolan på utvecklingssamtal, när han väljer att inte ringa och prata med dom…
Att dra av umgängesavdrag när dom är där så jag får mindre underhåll…
Att inte kunna vara i samma rum som mig… inte ens se mig i ögonen..
Det är ju mig han straffar tror han…
Jag vill inget hellre att det skall fungera…men har efter 6,5 år gett upp…
jätte fint skrivet osv men jag undrar när ska vi lyfta upp oss män som gör allt för att få ha kontakt med våra barn och slipper bli smutskastade osv finns det någon kvinna som skulle kunna vända på steken och säga, att ni kvinnor inte alltid heller är så schyssta mot både era ex samt barnen, när ni faller in i någon sorts trans och bara ser till erat eget bästa och inte barnen bästa!
Kvinnan har för stor talan idag , större än vad barnen själva tycker och tänker….
Skilde mig för snart 20 år sedan. Min exfru är diagnostiserad Borderline. Var inte så kategoriska. Vi är individer med olika bakgrund. Värst stryk har ungarna tagit. Men jag ”vann” till slut. Mina nu vuxna barn säger ”Du pratade i alla fall aldrig skit om mamma”. Har fin kontakt med mina älskade barn numera. Mina barnbarn också för den delen.
Till oss män: relationen till vår f.d. och barnens Mamma
– Gör om, skriv rätt.
Till oss människor: Relationen till vår f.d. och (fortfarande) våra barn
Väldigt bra skrivet, har själv legat i en vårdnads/umgängestvist med min dotters pappa för att jag ville att min dotter skulle ha ett regelbundet umgänge med sin pappa, tyvärr så blev det inte alls som jag hade önskat utan det slutade med att pappan drog sig ur helt och har sedan 1½ år tillbaka inget umgänge alls med sin dotter och dom gånger vi träffar på honom så tittar han bara ner och låtsas att han inte ser oss. För mig skär det i hjärtat varje gång detta händer eftersom jag ser hur ledsen min dotter blir. Hennes frågor om varför pappa inte vill träffa henne kommer aldrig att ta slut men tyvärr gör mina svar det, vet snart inte vad jag ska säga till henne. Han kommer säkert att ångra sitt beslut en dag men jag är rädd för att det kommer att vara försent då. 🙁
Kan också tillägga att det var han som lämnade oss för en annan som har tre barn från ett tidigare förhållande och dom tar han ansvar för som om dom vore hans egna. Sen så har det varit rätt mycket bråk från hans sida för att han tyckt att jag ska släppa allt när han kommit på att han vill träffa sin dotter och då har han ofta hört av sig nån timme innan han tänkt hämta henne och har då inte brytt sig om vi planerat annat utan att vi ska släppa allt för hans skull och när jag började säga ifrån och säga att han får höra av sig nån dag i förväg om han tänkt ha henne så slutade han höra av sig och det var då jag stämde honom med förhoppningen att vi skulle komma överens om ett umgänge som passade oss båda. (Detta var 2012)
Självklart ska föräldrar i första hand tänka på barnens bästa vid en separation. Självklart ska man då visa barnen att man kan bete sig hyfsat mot varandra i den för barnen förändrade värld, så att de kan vara trygga oavsett !! Men ansvaret är verkligen INTE bara pappornas. Vi kvinnor måste också ta ansvar att inte bara kräva att de måste vara ”våra” närhelst man tycker att man behöver hjälp. Just face it. Kvinnor ”slåss” mot andra kvinnor som männen inte ens har en susning om. Problemet uppstår när föräldrarna får nya partner ( som är nya orosmoment för barnen!). Det är då många måste ”bevisa” att de fortfarande är ”där” eller så kör man med utpressning. En underbar film som har tagit upp problematiken är ” Vid din sida” med Susan Sarandon o Julia Roberts. Bara för att man kan ( kräva ngt) bör man stanna upp o fråga sig om man bör göra det!
Är så trött om alla artiklar om just pappor som inte gör si och så. Min pappa var både pappa och mamma för oss efter skilsmässa. Jag har en kollega som är skild och hans barns mamma tar inte ansvar som en mamma ska. Hör ständigt hur han sliter för att kompensera upp hennes slappa, egoistiska livsstil med deras gemensamma barn. Men mammor är alltid i fokus och är alltid bättre än pappor i skilsmässor. Och mammor ska alltid ha fördelar med sig för dom e mammor. Men det är väl för fan inviduellt? Men vart är alla jäkla artiklar om alla nyblivna eller trasiga skilsmässomammor som inte tar ansvar? Jag har vänner som är mammor som inte klarat av att ha barnen varannan vecka. Som inte ringer sina barn när pappan har dom. Som är väldigt måna om sin egentid och skaffar barnvakt på barnveckorna och skiter i att umgås, leka eller bry sig om hårklippning, kläder och duschning. Vad skönt, det kan ju pappan ta sin vecka. Sen kan det ju såklart va tvärtom, det fattar väl alla. Men sluta skriv att pappor, tänk på det här… Ja men mammor då? Alla skit skilsmässo mammor då? Läser jag inte ofta om fast jag hör om det vardagligen och är uppvuxen så..
Pappor som strider för sin rätt till barnet, på så sätt att barnets bästa åsidosätts.
Pappor som med tidens gång ändrar mening: ”jag har rätt till att träffa mitt barn när jag vill” till ” barnet har rätt att träffa mig när hen vill ” dessa pappor är så falska och måste genomskådas
Mitt ex lämnade mig för min bäste vän granne och chef. I samma veva förlorade jag nästan alla våra vänner. Vi flyttade till Norge tillsammans och känner bara samma människor i stort sett. Nu har jag barnen varannan vecka, ingen farmor farfar eller annan familj närmare än fem timmar bort med bil. Det är svårt att behålla lugnet när vi möts. Hur gör man….
Hur ska jag då agera vid följande frågeställning från mina barn, som bara är ett litet exempel av många:
”pappa det är så äckligt när du snusar och det tycker mamma med……..mamma är tillsammans med en kille som snusar nu”
Plus att de minns hur det var när vi var tillsammans att mamma bråkade med pappa om snusandet, men nu helt plötsligt OK. Ja de berättar att mamma nästan verkar tycka om snus nu.
Detta är bara ett exempel på hur mitt ex. Alltså jag hatar henne inte, men hon är helt enkelt inte en ärlig och konsekvent människa. Jag måste väl få kunna lära mina barn att det där är inkonsekvent, vad dubbelmoral är? Tobak är farligt oavsett hur mammans känslor kring en kille eller kompis är. Deras mamma lär barnen att vad som är rätt och fel, ”äckligt” eller ”farligt” är avhängigt vad man för stunden tycker om personen.
Jag känner mig kluven för jag håller helt med dig om att inte prata illa om henne inför dom. Mest för min egen bild inför barnen. och jag önskar verkligen att jag tyckte hon var en bättre person så jag inte ens ställdes inför de här dilemman av hennes inkonsekventa budskap som ju barnen förstås indirekt påverkas av.
Skulle uppskatta ditt råd. Hur ska jag agera på bästa nästa gång mina barn pratar kring det här ämnet? Eftersom de liksom blir lite förvirrade själva. (jag har ju alltid lärt dem samma sak om tobak och alltid haft samma åsikt)
Lätt att skriva så fint som du gör. Jag håller med, man ska försöka att respektera varandra. Men när den andra parten kör på som en ångvält och inte ser helheten så kan jag ärligt säga att det blir väldigt svårt att hålla igen. Hon har nu begärt underhåll för barnen bor hos henne för tillfället. Detta är tyvärr en av tvisterna. Hon förhalar bodelningen drar in barnen i konflikten. Hur ska jag agera här. Kan ju inte bara ge upp för det gäller mitt barn. Men hur jag än gör så blir han ju drabbad.
Efter 2 otroheter har jag ingen som helst lust att varken se elr umgås med mamman till mina barn .
Känner att jag inte vill veta av henne men är väldigt mån om mina barn .
Sjukt att JAG ska behöva svälja och lida för att mina barn inte ska få en sämre uppväxt/trygghet.
Sjukt oansvarigt bete sig på detta sätt .
Känns för jävligt!