En man berättar under ett samtal: ”Hur ska jag kunna lita på en kvinna igen? När hennes känslor inte längre är där är man ute i kylan. Om ett förhållande grundas på känslor så sitter man löst!”
Jag håller med honom: om en relation enbart har känslor som ”byggmaterial”, är utgången väldigt oviss. För vad händer när den första intensiva förälskelseperioden har dämpats? När det inte enbart är romantiska middagar, spabesök och annat mys som gäller?
Vilka blir vi när vardagslivet tagit vid? Stress, arbete, möten, barn, bonusbarn, för lite sömn, sjukdom i familjen, ovisshet, unga med särskilda behov etc. som inte är lika lätta att hantera?
När bärkraften i kärleken testas?
Det är lätt att bli förälskad i idealbilden av en annan människa. Men när hon eller han kommer ur det sköna glittrande skimret och blir en helt vanlig person med fel och brister, prövas relationen. Kvinnan eller mannen vid vår sida kommer ner från piedestalen och blir synlig på riktigt. Vad ser du då? Och vad gör det med dig?
Jag ser det som att vi lever i en rastlöshetens tidsålder, där vi har oerhört många behov som vi önskar få tillfredsställda. Och vi vill ha det nu, eftersom valmöjligheterna är många (vi tolkar det så) och tiden är knapp. Vi matas med bilderna av den perfekta inredningen, semesterresan, partnern, förhållandet och att vi dessutom bör vara mogna som individer som vet vad vi vill. Och så förväntas vi ha en åsikt om allt! Och en korrekt sådan!
Bruset är enormt och det är lätt att bedövas – glömma vad som gör oss levande. Och våra relationer!
Men vad betyder det i praktiken? Att vara levande?
För min egen del handlar det om att stanna upp och kunna njuta av de ”små” sakerna. En fikastund, prata med mina döttrar, föräldrar och vänner. Att bemöta en främmande människa med vänlighet. Känna kroppens sköna trötthet under slutet av ett träningspass.
Vi behöver sluta jaga illusioner och ta reda på vad som är av verkligt värde för oss.
Vem är jag då jag är som mest mig själv? Bortom alla vardagsmåsten?
Svaret på frågan är inte nödvändigtvis det viktigaste, utan att stanna vid själva frågeställningen.
Vad är innebörden av att älska en partner? Hur ser kärlek ut i praktiken? Vad är självrespekt?
Jag iakttar paret på en bit över åttio kliva in i kaféet, han håller upp dörren åt henne, de ler och rör vid varandras händer. Det är vackert se!
Kärlekshandlingarna gör att vi älskar varandras närhet och den vi blir i tvåsamheten. De ”små” gesterna – varje dag!
Narcissism och härskarmetoder – webinar den 2/11 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
[/fusion_text][/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
Tacksam ❣️
Mer sant utan fasader!
Monica Eriksson
Så sant , tänk så himla många som överger ett i grunden fungerande förhållande bara för att det glimmar till, med nån ny som dyker upp i vimlet. Hur kan man då hoppa i den tunnan!!??
Så sant , tänk så himla många som överger ett i grunden fungerande förhållande bara för att det glimmar till, med nån ny som dyker upp i vimlet. Hur kan man då hoppa i den tunnan!!??
Så sant! Livet levs inte på rosa fluffiga moln, inträffar saker i livet som man måste hantera ta ställning till. Hur och vart står den andra parten då? Vid din sida förhoppningsvis och stöttar en, inte vid sidan av.
Såg på nyheterna igår om test att installera apparater i sina bilar som stör ut mobilen så att föraren inte använder telefonen samtidigt som de kör.
Det säger en hel del om ”Rastlöshetens tidsålder”. Försöker skratta åt det men egentligen är det djupt tragiskt hur långt bort många av oss är från att vara närvarande i just det vi gör här och nu.
Lycka är inte de korta fantastiska rusen utan den lågmälda långa förnöjsamheten som kommer av de stunder Michael beskriver som får oss ihopkopplade emotionellt med andra människor eller i vår egen kropp.
Det kan ta tid att finna en relation där man har samsyn på just detta.
Kristina Lugn säger det bra i ett av sina radioavsnitt i ”Allvarligt talat”:
”Det är ett stort risktagande att älska, det enda som är farligare är att kolugnt låta sig omfamnas av sin ensamhet.
Försök bli nervös ibland, det hindrar dig från att sjunka ner i depression. Människan skall vara orolig, annars hittar vi aldrig de lugna och musikaliska platserna inombords,
dessa semesterorter som uppstår i nästan samma ögonblick som vi slutar hoppas att vi skall beredas tillträde till dem.
Lova att sluta fråga om kärleken är värd allt detta.
Kärleken är värd mer än allt”
Vackert skrivet av nåde Michael och Joe!
Jag tycker också om de ” små” sakerna som du Michael beskriver, precis sådana saker känner jag glädje över. Ser också din beskrivning av rastlöshetens tidsålder och reflekterar över det. ” Vilka blir vi när vardagslivet tagit vid? När bärkraften i kärleken testas?” Det oroar jag mig mycket för just nu. Inte för min egen del, utan för hur det ska bli när min exman flyttar ihop med sin nya relation. Hur de klarar det du beskriver ovan kommer ju att påverka våra gemensamma barn och den nya relationens barn.
Jag hade hoppats att även yngsta barnet skulle ha hunnit flytta hemifrån innan. Nu blir det inte så, kvarstår flera år.
Svårt ämne.. Vad är i samhället ”tillåtet” att vilja ha och söka i en relation? Vem har rätt att säga till någon annan, vad man borde vara ”nöjd” med.. En person kan ex vara rätt under en viss period i ens liv. Det är lätt att ”tycka” saker om andras liv, men svårare när man hamnar i tvivel själv. Man ska inte bygga en relation på, eller lägga så stor vikt vid, så triviala saker som passion och sex :/ Men vad gör man när allt annat förutom den sexuella biten fungerar? När man lever ihop som syskon? Det ”händer” liksom inget mellan två personer, men dom har det bra i vardagen, vad gör man då? Hon får ofta höra ”var glad att du har bra kommunikation med din man”, men själv dör hon av tristess och är less på att inte längre få känna att hon är attraktiv, hur gör hon då? Ska hon bryta upp och hoppas på att hitta någon som hon kan få hela kittet av, eller vänja sig med ett liv utan attraktion/passion/sex? Hur tänker ni? Vad skulle ni råda i en sån situation?
Jag hade en dröm för ett tag sedan; Jag stod precis mittemot en man som var knappt huvudet högre än jag och vi pratade lågmält och vardagligt med varandra. Stunden var så självklar, trygg och enkel. En underbar stund – som var en dröm.
Den känslan hoppas jag finna i verkliga livet. Att möta den trygga, vardagliga ömheten och omsorgen om varandra.
Att dela ögonblicken och leva det lilla livet som inombords blir så stort.