Optimism och en positiv inställning är oftast enastående följeslagare längs med vägen. Den skänker oss hopp då det är motigt och gör definitivt tillvaron ljusare. En optimistisk livsinställning smittar av sig på andra och är i mina ögon någonting attraktivt.

Men optimism kan även slå över till någonting väldigt toxiskt, då den kan göra att vi förnekar sådant som inte är så ljust som vi gärna vill tro. Vi klär destruktivitet i glättiga färger och ser inte groparna i vägen som hotar att slå sönder bilen vi färdas i.

Några exempel på hur en toxisk positivitet kan låta:

”Jag har full koll på mitt drickande! Jag är bara en livsnjutare!”

”Mister du en står det tusen åter.” (En mening som kan kommunicera empatilöshet och som inte tar känslorna hos den som sårats och lider på allvar).

”Det löser vi!” (Ord utan handling har förstört många liv).

”Om du ler mot världen så ler världen mot dig.” (Skuld).

”Allt som sker har en mening!” (Har det?)

Toxisk positivitet kan vara ett skoningslöst slag i ansiktet på den som inte befinner sig på samma plats i livet som du gör. Allt som sker har inte en mening, men vi kan däremot försöka skapa mening i en strävan att lära oss någonting av olika händelser.

Ord i all välmening kan få en medmänniska att känna sig fullständigt värdelös.

Att rationalisera en partners emotionella övergrepp på oss genom att säga: ”han/hon har mått dåligt under lång tid. Uppväxten var fruktansvärd. Det finns en diagnos i botten” etc. må förklara, men försvarar inte.

En kronisk förnekelse av att inse hur illa det faktiskt kan vara, hindar oss från att göra hälsosamma förändringar.

Så här ser jag på det: vi har två ögon – ett som ser och drömmer om horisonten. Som fantiserar, är kreativ, ser fantastiska möjligheter och som kan borsta av sig då nederlag drabbar. Och ett öga som ser omständigheterna som de är utan ett romantiskt filter: ”det gör ont! Det finns ett gigantiskt problem. Jag har ännu en gång saboterat för mig själv. Jag ser att du lider och hur ont det gör. All respekt för dina känslor.”

Två ögon!

-Michael