”Trädgårdspersonligheten” söker efter möjligheter när det uppstått missförstånd i kommunikationen med partnern. Hon eller han vill förstå, har en hjälpande attityd och strävar efter att se det bästa i den andre.
”Teflonpersonligheten” låter inte ifrågasättande, kritik och vädjan ta fästa i tankarna, så att positiv förändring kan ske. Hon eller han har ett välutvecklat ”utanför mig” mig tänk; där händelser, kriser, konflikter etc. beror på att omgivningen gjort fel. De resonerar med sig själva: ”om inte hon/han gjort så, hade vi inte hamnat i bråk. Om det inte var för att hon/han är så sjukt känslig.”
Ilska, motgångar och misslyckanden har aldrig sina rötter ”i mig” utan beror istället på andras inkompetens och tröghet. Teflonpsyket låter allting rinna av dem, stannar inte upp och reflekterar: ”hur påverkar mitt humör andra? Vad är min del i det som just hände mellan oss? Varför blir det jämt så här? Vad kan jag börja annorlunda?”
Teflonpsyket är vaccinerat mot ifrågasättande och pekar ut bristerna i andra, och ser inte den emotionella färgblindheten i sig själv. Hon eller han är ”lyckligt omedveten” när de raserar för andra, och ligger lugnt kvar i sin loungefåtölj och konstaterar hur ”dålig koll” alla andra har. Den ytliga glättigheten är deras närmaste vän!
Att som uppbyggande och jagutvecklande (stark förmåga till självreflektion i kombination med handling), är det i längden helt omöjligt för trädgårdspersonen att vara i ett förhållande med teflonpersonligheten.
Hitta en likasinnad som inte trampar över rosorna som du planterat och vårdat. Lyssna inte till anklagelserna från den som inte vill se sig själv, utan umgås med den/dem som har koll på sina egna skuggområden.
Om du upplever sorg över att det inte fungerar mellan er, kan det vara sprickan som banar väg, ut mot någonting oändligt mycket bättre. Kriser vill att vi mobiliserar det allra högsta inom oss.
Michael Larsen – relationscoach
Jag som alltid sagt att jag inte har gröna fingrar…
Ursäkta om mitt skämt var illa placerat, jag har haft en superjobbig dag, låg halva natten vaken och funderade på hur jag ska veta vad som blir rätt, hur jag ska ta ansvar för mitt barns relation till sin pappa och hans nya och hur jag ska kunna vara en bra lojal ex som samtidigt vågar stå upp för mitt barns behov när han inte ser det….
Jag tror ju så mycket på att försöka ge barnet lika mycket tid med båda föräldrarna, att man uppfostrar ihop och ger sitt barn trygghet i att mamma o pappa är vänner oavsett om de lever ihop eller inte och att vi kommer ta beslut tillsammans för hennes bästa ….
Och så går det inte, och nu blir jag beskylld för att jobba emot honom för att dottern inte vill gå på toaletten hos honom och jag har sagt att han måste ta henne till mig om hon inte bajsat på tre dagar för hennes hälsa är viktigare än att schemat hålls.
Ja kära ni alla som kämpar i jorden med era gröna fingrar eller i mitt fall mest jordiga fingrar kanske ….
Det e tuffa nätter ibland
Kram