Du måste hållas osynlig i mobilen. Så fort meddelandet tagits emot och lästs, så raderas det för att den andra mannen/kvinnan inte ska upptäcka hemligheten. På FB kan ni inte vara vänner – kanske är du ”bara en arbetskollega.” Inledningsvis kändes det lite kittlande. Förbjudet men ok. Tiden går och du ombeds att ”ha tålamod.” Tajmingen för honom eller henne måste bara vara den rätta, eftersom partnern skulle krossas om det kom fram. Han eller hon har ju barn och för mycket står på spel.
Du förhandlar med dig själv. Du får små men intensiva portioner av uppmärksamhet; några timmar eller i bästa fall en weekend på ett spa eller hotell. På en plats där ni inte kan upptäckas. Du är den andra kvinnan/mannen!
Kanske är det ditt medvetna val. Eller också har förälskelsen gjort dig fullständigt anpasslig därför ”att en dag ska det säkert bli ni.” Kanske…
En storhelg eller semester och han eller hon måste resa bort med familjen. Du kämpar med att få dagarna att gå så snabbt som möjligt. Vad gör de på resan? Håller de på att hitta tillbaka till varandra igen? Vad pratar de om? Älskar de med varandra?
En hel relation består inte av kärlek i portioner eller av rädsla, frustration, kronisk väntan…
Vem blir du till i följetången? Vem och/eller vad skulpterar din självbild i denna historia?
Ett andrahandsval? Är du någon som piggar upp en annans grå familjevardag? Så att det trötta batteriet får små doser av uppladdning.
Michael Larsen – relationscoach och författare
Ikväll: Narcissism och härskartekniker – webinar kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Jodå, been there, done that!
Jag tror att under de första åren fanns intentionen från hans sida att lämna sin hustru som inte längre var annat än ”en god vän”. Men sen vaknade hans samvete… ”Jag skulle inte orka leva med vetskapen att jag lämnar henne i spillror som ju gett upp så mycket, bl a sin karriär för mig och vår gemensamma son”. Men i fyra år fick jag leva i ovisshet. Av det lärde jag mig att män oftast är oerhört fega och nöjer sig med det lilla istället för att LEVA!
Jodå, jag har har gjort det misstaget också. Men efter knappt ett år vaknade jag. Dels mådde mitt samvete inte bra av det, men viktigast av allt var när jag blev alldeles kall och insåg vad han gjorde mot sin fru. Gör att detta mot henne är han fullt kapabel att göra detta mot mig också! Och så var den sagan slut.
Exakt Carina! Spot on! Bra kommentar!
Jag har varit en ”hemlighet” i över 8 år. Bara för att få lite ”kärlek” fast kärlek är det inte ens tal om, för honom. Man är osynlig och en riktig idiot som tror att en dag kommer han att lämna och vi kommer bli sååå lyckliga tillsammans. Jag är inte dum och naiv och korkad, för jag förstår av hela min kropp & själ att det är så FEL !
Men vad gör man inte för lite uppmärksamhet och tron på att EN DAG !
Jag har tappat bort mig själv totalt och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det och börja förstå mitt värde och kanske älska mig själv och inse att jag är värd något så himla mycket bättre.
Att vara en hemlighet och ”osynlig” är fruktansvärt och jag är fullständigt medveten om att det finns andra som drabbas och finns där. Men tänk vad en människa kan styra över en, för att man är så kär och förälskad i den där mannen. Förlåt !
Mitt liv i 3 års tid. Först en ”kul” grej men sedan blev det allvar från min sida. O från hans oxå. Han skulle lämna, ”det skulle bara få sjunka in”…. Idag är han kvar där än. Inte längre ens tal om att lämna. Han dumpar mig av o till när hans samvete vaknar till. För att ett tag senare återuppta kontakten.
När ska JAG vakna?
Befinner mig i den siutationen sedan snart sex år tbx (för tillfället dumpad) och förkrossad, tar hans brytningar lika hårt varje gång och tänker att nu får det vara nog. Men jag har starka känslor och kan inte själv bryta, har försökt det men snart nog kommer saknaden och längtan.
Han känner likadant. Vet att jag betyder mycket för honom men jag är kvinna nr två. Och det som gör att han bryter melllan varven är dåligt samvete mot frun och känner ångest. Han har nämnt att han ibland tänker separera men gör det aldrig.
Varför leva med sin fru i en vänskapsrelation när han kan välja mig och leva i en kärleksförhållande. Barnen är vuxna, han blir uttråkad av frun och jag som är en yngre kvinna gör honom glad, upprymd och lycklig. Men varför stannar han då kvar? Är män (vissa) fega, bekväma och känner sig trygga och tycker det är jobbigt med allt praktiskt kring en flytt och separation…?
Han är välutbildad och förmögen, vilket jag inte är. Duger jag inte pga det?
Förstår inte att jag stannar kvar i en relation som mestadels gör mig olycklig. Men när vi ses är allt fantastiskt och bra på alla sätt och vis. Tar den lilla kärlek jag får, trots att det inland går flera månader innan vi ses, pga att han brutit med mig, börjat jobba i en annan stad el är bortrest under lång tid.
Vi bor i olika stöder också och eftersom han är gift är det ju svårt att ses.
Han är iaf mitt livs kärlek, trist nog. Inbillar mig att jag kan acceptera vår relation och leva mitt liv som singel, men det funkar ju inte när jag har så starka känslor. Bara lurar mig själv. Tror det handlar om att få bekräftelse, bli sedd förutom närhet, ömhet och kärlek. Är oxå övertygad om att eftersom jag inte blev sedd,inte fick bekräftelse och kärlek när jag var barn så hänger allt det här ihop. Är en känslig person utan självförtroende och saknar en bra självkänsla. Mina föräldrar var väldigt unga när de fick mig (var inte planerad) och de visade bara kärlek till varandra och var bara glada och nöjda när jag hjälpte till hemma. Är en person som vill vara folk till lags (antagligen för att få bekräftelse och bli sedd och uppskattad)
Och gissa var jag jobbar..?
Jo, inom vården och tar hand om andra fast jag skulle behöva ta hand och bygga upp mig själv. Mår väldigt dåligt pga allt det här men varken orkar eller kan bryta dessa mönster. Åren går och vi lever inte förevigat, det är jag medveten om, och då får jag nästan panik. Allt jag vill är att må bra, vara stark och med bättre självförtroende och självkänsla.
Ska livet vara så här jobbigt och tungt, börjar tappa hoppet…
Befinner mig i den siutationen sedan snart sex år tbx (för tillfället dumpad) och förkrossad, tar hans brytningar lika hårt varje gång och tänker att nu får det vara nog. Men jag har starka känslor och kan inte själv bryta, har försökt det men snart nog kommer saknaden och längtan.
Han känner likadant. Vet att jag betyder mycket för honom men jag är kvinna nr två. Och det som gör att han bryter melllan varven är dåligt samvete mot frun och känner ångest. Han har nämnt att han ibland tänker separera men gör det aldrig.
Varför leva med sin fru i en vänskapsrelation när han kan välja mig och leva i en kärleksförhållande. Barnen är vuxna, han blir uttråkad av frun och jag som är en yngre kvinna gör honom glad, upprymd och lycklig. Men varför stannar han då kvar? Är män (vissa) fega, bekväma och känner sig trygga och tycker det är jobbigt med allt praktiskt kring en flytt och separation…?
Han är välutbildad och förmögen, vilket jag inte är. Duger jag inte pga det?
Förstår inte att jag stannar kvar i en relation som mestadels gör mig olycklig. Men när vi ses är allt fantastiskt och bra på alla sätt och vis. Tar den lilla kärlek jag får, trots att det inland går flera månader innan vi ses, pga att han brutit med mig, börjat jobba i en annan stad el är bortrest under lång tid.
Vi bor i olika stöder också och eftersom han är gift är det ju svårt att ses.
Han är iaf mitt livs kärlek, trist nog. Inbillar mig att jag kan acceptera vår relation och leva mitt liv som singel, men det funkar ju inte när jag har så starka känslor. Bara lurar mig själv. Tror det handlar om att få bekräftelse, bli sedd förutom närhet, ömhet och kärlek. Är oxå övertygad om att eftersom jag inte blev sedd,inte fick bekräftelse och kärlek när jag var barn så hänger allt det här ihop. Är en känslig person utan självförtroende och saknar en bra självkänsla. Mina föräldrar var väldigt unga när de fick mig (var inte planerad) och de visade bara kärlek till varandra och var bara glada och nöjda när jag hjälpte till hemma. Är en person som vill vara folk till lags (antagligen för att få bekräftelse och bli sedd och uppskattad)
Och gissa var jag jobbar..?
Jo, inom vården och tar hand om andra fast jag skulle behöva ta hand och bygga upp mig själv. Mår väldigt dåligt pga allt det här men varken orkar eller kan bryta dessa mönster. Åren går och vi lever inte förevigat, det är jag medveten om, och då får jag nästan panik. Allt jag vill är att må bra, vara stark och med bättre självförtroende och självkänsla.
Ska livet vara så här jobbigt och tungt, börjar tappa hoppet…
Råkade bli samma inlägg två gånger, har försökt ta bort det ena men vet inte hur man gör…
Jag var sambo med en man som hade en på sidan om, men naiva jag fattade ingenting! Efter det tog slut ( efter att jag gått tillbaka till honom flera gånger) så pratade jag med denna andra kvinna! Jag fick reda på allt & det var inte roligt, hon hade träffat honom när jag var bortrest & när jag jobbade! ( jag jobbar dygn så hon fick nåt dygn då & då! ) Jag sa till henne att det var synd att hon inte berättat för då hade hon fått honom för sig själv, för jag hade inte någon lust att dela honom med henne. Då sa hon att hon sagt någon gång till han att hon skulle berätta & då hade han sagt att då skulle han inte träffa henne mer! Hon tyckte det var viktigare! Nu lägger jag inte skulden på henne utan på mitt ex naturligtvis, även om jag tycker att vi kvinnor borde hålla ihop. De du tar upp med telefonen stämmer, de här spelade quiskampen & chattade där, han hade något kodord när jag var i närheten så hon inte skulle skriva, föresten de var där dom träffades också, behövs inga datingsidor …De jag är övertygad om är att dessa män aldrig slutar med detta om det inte går & får hjälp. Något att tänka på ifall de lämnar sim sambo ….
Detta stämmer ”nästan ” in på mig. De var skilda men det var ändå så att vi skulle vara hemliga. Han trodde inte jag skulle bli accepterad av hans gamla fru. 4.5 år höll vi på så här. I början var allt ok. Men till slut orkade inte jag mer. Känslorna var fortfarande starka från mitt håll och även från hans sa han. Men jag vill ju leva i en öppen relation med allt vad de innebär. Efter några månader efter att jag sagt stopp trots starka känslor började han på samma vis med en av mina närmsta vänner. Eftersom hon inte hade en aning om våra 4.5 år så kom ju detta som en chock för mig. Nu har jag förlorat både honom och min nära vän. Livet känns orättvist. Men jag försöker gå vidare. Deras relation är också ” hemlig”. Men hon är inte lika bra på att dölja den som jag. Nu kämpar jag hårt för att gå vidare. Förstår ni tänker att en sådan skit som han som gör så mot mig ska jag inte sträva efter. Och det har jag egentligen också insett. Men det är inte då lätt. Känslor är svåra att ändra på. Känslor till någon som man egenligen passade då klockrent ihop med är svåra att sudda ut. Jag har två fantastiska andra vänner som stöttar i denna skit jag kämpar med. Jag försöker vara tacksam för detta och en läxa har jag lärt mig. Aldrig mer något hemligt förhållande i mitt liv….
Precis vad jag behövde läsa idag..! Har varit den ”andra” kvinnan i ett knappt år. Sa ifrån flera gånger, men han kom alltid tillbaka och jag kunde inte stå emot… I höstas gjorde han abrupt slut med hänsyn till sin familj…
För ett tag sedan började han sms-a igen. Även ringa. Det är så svårt att stå emot, men hittills har jag lyckats att inte svara… vi arbetar på samma industri. Skiftarbete. Nu har jag märkt att han lagt om sina tider så vi inte jobbar samma längre. Det gör mig ledsen…. varför vet jag inte…. varför gör han så tro..?
Jag vet att jag är värd så mycket bättre, men fortfarande vill jag att han ska höra av sig… hur ska man tänka..? Jag tänker även att om jag hade blivit gravid med honom så hade han fortfarande brytt sig…
Snälla, hur ska jag tänka?
Hittills har jag lyckats att inte falla tillbaka till honom, jag har insett att han troligen aldrig kommer lämna henne. Dessutom skulle jag ha så svårt att lita på honom, och det är ju en dålig grund…
Fast tanken på att bära hans barn…
Tacksam för tanketips.
Det är ”skönt” o läsa att fler befinner sig i denna sits.
Jag har känt mig mkt ensam om att ha det såhär.
Elina,
Vakna! Inse att om han kan göra så här mot sin fru kan han göra så här mot dig.
Du är värd så mycket bättre! Värd att vara någons förstahandsval. Och på andra sidan finns barn vilka är, oaktat hans relation till frun, helt oskyldiga. Du vill inte splittra en familj och du vill definitivt inte skaffa barn med en person som inte värnar om sin familj. Var glad att du inte har hans barn i din mage och get out while you can!
Jag har varit på båda sidor… Jag var innan med två män..Mötte kärleken medan jag var gift. Hemgheten fick pågå i 6 månader.
Det var kärlek, annars hade det inte hänt och vprt förhållande varade i 4 år.
För nästan 7 månader sedan blev jag den andra kvinnan.
Jag käer så väl igen hemliga sms begränsade till vissa tider, väntan på att han skulle höra av sig, helger av tystnad.
Nu sedan någon månad tillbaka lever dom inte tillsammans. Han och jag träffas, jobbar på tillit och ser om det är kärlek även nu…
Inte den bästa starten men kärleken ÄR verkligen blind och det är svårt att lyssna på något annat.
”Skönt” att läsa att man inte är ensam om det….
Ja…det är verkligen nyttigt att höra andras historier. Och jag har varit fast i något liknande. Tacksam över att jag börjat se klart, och nu är det upp till mig att välja bort den här typen av relation och välja mig själv och min framtid. Sluta missbruka känslor. Hålla mina gränser tills jag möter den hela och sunda kärleken.
Tufft läge…..båda läsa, bli påmind och att jag inte är ensam samt hur kan man behandla ngn så illa som man säger sig älska och vill leva sitt liv med!? Är sviken efter 4 år då han blev påkommen för tredje gången, va det bara tomma ord och löften eller ren feghet att lämna det ”trygga fina livet” i luftslottet!?Tänker också att hon vill ha honom tillbaka varje gång och finns det inga ”Den andra mannen” därute!?
Hej på er !
Jag har varit en ”sån där”
som haft en så kallad älskarinna i många år.
Men allt är inte svart eller vitt som de flesta tror.
Vissa av er kan kanske förstå det jag berättar nedan men de av er som fortfarande inte bearbetat sina ”sår” eller har lärt sig/kan mentalisera kommer förmodligen tycka att det bara är dåliga ursäkter från min sida,
Ja jag mådde inte bra och kände mig olycklig trots underbara barn hus familj ekonomi etc.
Trots mkt bra saker i förhållande kändes det aldrig riktigt bra och jag mådde inte bra med mig själv i heller,
Blev sen förälskad i en för mig helt underbar kvinna som var min kollega sedan flera år innan. Hon levde oxå i ett förhållande sedan länge men vi båda förstod plötsligt att det var vi som hörde ihop,
vi bestämde oss för att skiljas ifrån våra respektive för att kunna leva tillsammans och detta redan innan vi hade en sexuell relation.
Jag berättade för min fru att jag ville skilja mig men förnekade att jag träffat någon annan för att bespara henne det. (Dessutom för att jag inte vågade men det förstod jag inte då)
Det blev en väldig reaktion på det,
mkt sagt om att jag svek henne ,
Svek alla barnen och den trygghet som de hade, att jag lovat saker etc,
Detta pågick ett tag och jag led fruktansvärt av dåligt samvete,skuld och rädsla för att förlora mina barn,
Då jag förstod hur svårt det skulle bli i relationen till barnen med henne som ett ex. ( mkt härskarteknik förstod jag senare)
Jag slets mellan mina känslor för vad jag skulle göra, tyvärr gjorde jag slut med min kärlek. :-((
Vi kunde sen ändå inte vara ifrån varandra utan fortsatte att träffas,
jag kände mig verkligen så usel i detta med mkt dåligt mående och blev snabbt van vid att ”koppla” bort mina känslor och växla mellan mina två verkligheter
för att hjälpligt kunna hantera min ångest över situationen.
Vilket många av er nog har svårt att tro att man kan göra.
Efter ett tag så bestämde jag mig för att skilja mig för att kunna leva med min riktiga kärlek.
Men jag sköt upp det hela tiden med olika ursäkter 🙁
och mådde fruktansvärt dåligt över hur detta fick min flickvän att må, se hennes frustration, besvikelse etc ja ni vet säkert eller kan tänka er så sjukt svårt det var för henne, ändå försökte hon hela tiden få mig att göra det jag egentligen ville men inte klarade, jag kunde själv se det absurda i mina ursäkter o i tidsperspektivet när hon pratade med mig om det.
Ni tänker säkert att jag utnyttjade henne men sanningen är att för mig, var hon den jag var tillsammans med och egentligen var otrogen mot.
Och jag ville verkligen inte ha det på det viset men klarade inte av att göra nåt åt det.
Det tog slut emellanåt o fortsatte sen igen men till sist lyckades jag skilja mig och flytta därifrån.
Min flickvän och jag lyckades tyvärr inte fungera ihop sen ändå pga att jag då var ”trasig” och då hon haft väldigt svårt att hantera sina känslor kring hur hon blivit behandlad och på sig själv för att ha valt sin situation så länge,
Själv fick jag efter lång svår tid hjälp till sist med att förstå hur mina barndomstrauman påverkat mig genom hela mitt liv och varför jag haft så otroligt svårt och ångest för att ”släppa taget” inte i från min fru
egentligen utan ifrån min familj (som jag såg det då)
Det var oerhört svårt att förlåta sig själv för allt kaos och dåligt mående jag skapat runt mig men idag kan jag acceptera att jag faktiskt gjorde allt jag kunde med de förutsättningar jag hade då.
Självklart skulle jag vilja ha ogjort allt det dåliga mående jag skapat,
Nu är det som det är och jag kan inte ändra det tyvärr.
Är otroligt tacksam för det som varit fint i mitt liv i övrigt och kommer aldrig att försätta/utsätta någon eller mig själv i en sådan situation igen.
Mitt lidande jag haft under/efter perioden och den fruktansvärda förlusten av den jag fortfarande Älskar är kostnaden för mig,,
Önskar jag sökt hjälp när jag inte förstod varför det blev så svårt istället för nu efteråt.
Så inte så svart eller vitt, finns många anledningar till varför människor
agerar/lever på olika sätt.
kanske kan min historia som dock är väldigt kortfattad hjälpa någon att
förstå/bearbeta sina
känslor/tankar kring era upplevelser av ”sånt här”
Lycka till allihop med livet // c
Blev lite nyfiken på ditt inlägg. Du skrev att ni var kollegor. Hur fungerar det idag när du skriver att hon är ledsen över hur det blivit?
Hej Loppan !
Ja du, det har varit mkt svårt att behöva ses på jobbet och samtidigt bearbeta alla känslor för oss båda,
efter lång tid försökte vi återigen att börja prata ut och umgås igen när jag mådde bättre vilket till en början gick bra men tyvärr har hon inte kunnat komma över hur sårad hon blivit eller är rädd för att bli det igen kanske,
så ja, är svårt att inte få det bra tillsammans fast känslor mellan oss finns kvar och förutsättningarna annars är rätt nu.
Jag har föreslagit att prata tillsammans med nån som är proffs på relationsproblem etc men hon vill inte så jag får helt enkelt acceptera att det inte blir vi två.
Vi kan iaf umgås som kolleger på ett bra sätt nu även om hon inte är riktig bekväm tillsammans med mig, jag påminner väl henne om dåligt mående ibland tyvärr.
Numer känns det bra igen för mig att se och träffa henne där, hon är fin på alla vis <3
Klart det gör ont emellanåt att det inte blev som vi ville och det blir såklart mkt svårare iaf för mig att kunna gå vidare, men det värmer att se henne glad igen även om jag önskar det skulle vara delvis pga mig.
Jag hoppas hon kan bearbeta och lägga det som varit svårt bakom sig på rätt sätt så småningom så det inte påverkar henne neg. framöver och såklart oxå att hon har det riktigt bra i fortsättningen.
Vill passa på att förtydliga mitt förra inlägg med att jag naturligtvis är helt ansvarig för alla fel jag gjort som neg. påverkat min
fd fru, flickvän, våra barn och övriga anhöriga
oavsett mina anledningarna till varför.
Ja jag är i samma sits som ditt Ex/ kollega. Hela din berättelse kunde ha handlat om mina sista år. Och det är hårt och jobbigt att behöva jobba ihop. Det gör så fruktansvärt ont. Men det var väldigt bra att få läsa ditt inlägg. Fick mig att tänka lite och få inblick från andra sidan. Det som jag jobbar med mest är att han ( som skulle kunnat vara du) gått vidare igen och nu har ett ” hemligt ” förhållande med en av mina bästa vänner. Det är därför svårt att ” må bra” på jobbet när jag vet han kör en ny omgång på detta sätt med en ny. Men tack för fina ord över. Har fått mig att tänka lite…och inte bara se hur jag själv mår.
Mm,,, förstår att det känns svårt för dig.
Sen detta med/för din vän dessutom.
Svårt att bli ersatt oxå, blir mkt tankar om vad som var äkta eller inte,
Förvisso finns det empatilösa sociopater som manipulerar och utnyttjar andra men hoppas de är få,
jag tror de flesta annars har stora problem med sig själva och i de ”riktiga” förhållandet även om de inte kan se det själv,
(Men ingen räddningsaktion nu 😉 det kostar för mkt för dig)
Jag hoppas du hittar till acceptans/förlåtelse för dig själv och har/får en bra självkänsla så du kan gå framåt igen och vågar få/ge kärlek igen. (Inte helt lätt,,)
Gör du inte redan så ett sätt är att försöka prata om det med någon, säg sanningen om det hela och om/till din vän nu oxå, blir enklare att bearbeta då förmodligen.
Forum är bra men att prata är bättre,
Finns ju proffs som Michael tex annars om man inte har nån att prata med.
det var ett stort steg för mig att öppna mig o berätta för barnen även om jag var otroligt rädd för att fördömas av dem, de var dock tillräckligt stora nu för att kunna förstå och skilja på handling och person vilket var en otrolig lättnad, men även om de inte gjort det så var det ändå viktigast att vara
ärlig/öppen och stå för det som varit och som kommer i framtiden, inga osanningar/undanhållande mer som förstör så mkt.
Tack för din input
Jag hoppas det snart känns bra för dig igen, // C
Jag har nog svårt att se att jag kommer ha någon relation till någon efter detta som hänt. Känslor gör så ont. Mitt mål ska försöka vara att börja må bra.
Tack för att du tagit dig tid att skriva. Jag har tagit hjälp sedan flera år tillbaka. Och tänker fortsätta med det.
Önskar dig ett bra liv
Mvh Loppan
Tack o föralldel, kan jag hjälpa nån är det bra,
Vill kunna ge positiva saker till andra,
framförallt nu efter allt neg jag orsakat.
Sen är jag själv här pga att jag inte själv än lyckats ta mig vidare trots att jag teoretiskt tycker jag lärt mig vad som behövs för att sörja/bearbeta klart o få en ny start, men är otroligt tungt vissa dagar spec som det ju nästan blev en nystart mot vad vi drömt om.
Men jag orkar inte hoppas på det längre nu.
Vet inte hur ditt tidsperspektiv är men det blir bättre,, o ja, det gäller att först må bra själv på riktigt, sen kraschar man nog inte så hårt ifall man blir ensam igen.
Såg Michael på tv där han visade på A och H relationer, A är två ”halva” personer som lutar sig mot varandra i förhållandet, där man faller omkull om den andra lämnar,
H relation är två ”hela” individer som kompletterar varandra i förhållandet men som kan stå själv, var en jättebra enkel förklaring tyckte jag över hur personer/förhållande bör vara.
Får du hjälp men inte lyckas komma vidare så byt hjälp, har själv haft en terapeut som verkligen inte gav mig någonting,
Det blir bra så småningom igen ska du se 🙂
Önskar dig detsamma // C