Utsikten från ”takterrassen” är fantastiskt vacker, temperaturen ljum trots den sena kvällen och musiken är skön och dämpad. Livet känns underbart!
Källarplanet är mörkt och instängt. Hopplöshet och förtvivlan bor där!
Under och efter förhållandet med en narcissistisk personlighet har vi färdats upp och ner mellan takterrassen och källarplanet; i den psykologiska hissen, hundratals, kanske tusentals gånger.
På takterrassen känner du dig uppskattad, levnadsglad, attraktiv, passionerad och fylld av tillit och förtröstan.
Nere i källaren är det kallt, ensamt, förvirrat och översvämmat med frågetecken.
Takterrassen är bl.a. endorfiner, dopamin och oxytocin.
Källaren är kortisol och adrenalin.
Två helt olika psykologiska universum! Alltför mångas verklighet!
När du befinner dig i ”källaren” längtar du efter terrassens oxytocindusch. Väl där uppe oroas du vad som kan ske om du säger någonting som inte passar den med bristande empati och minimal mentaliseringsförmåga. Men lättnaden över en stunds lugn är starkt euforisk.
Du hoppas på positiv förändring! Och sen kommer den krassa verkligheten ikapp.
Den hopplösa kampen för att vara till lags. Attraktionen som gör att du inte fattar kloka beslut. För tänk ”om jag har missbedömt X. Det är kanske inte så farligt som jag inbillar mig? Alla andra tycker ju att han/hon är fantastisk!”
Klarsynthet och självbevarelsedrift ligger i spillror.
Under och efter relationen med en n-personlighet känner vi förvirring, ensamhet, lättnad, hopp, förtvivlan, otillräcklighet, passion, avstånd, svartsjuka, osäkerhet etc. Mixen är tärande!
Hjärnan är inte skapt för att leva i en relation där vi ständigt pendlar mellan hopp och förtvivlan. Traumahissen är farlig och därför måste vi kliva ur den, hur svårt det än känns.
Vi behöver få känna trygghet, sund förutsägbarhet, tillit, självrespekt och kärlek.
Michael – relationsterapeut
Lämna en kommentar