Jag vet att de flesta män som läser den här sidan har förstått – de har knäckt koden kring hur det hälsosamma förhållandet ser ut. Annars hade ni inte brytt er om dessa rader!
Det jag nu beskriver är extremt vanligt i relationer som inte mår bra: en man som gett upp sina försökt till omtänksamma gester och närmande, därför att ”hon ändå oftast är sur och negativ.”
De flesta kvinnor bär på drömmar, en längtan efter den där speciella kontakten med sin partner, att få känna sig förstådda även i perioder då känslorna svänger och humöret inte är på topp.
Analyserande, icke förstående, himlande ögon, ilska, tystnad, långsinthet etc. är allt annat än försök till islossning. De är hjärteförstörare och försätter sköna känslor i evig exil.
Jag vet: det finns personligheter som ser det mesta i grått/svart, men det är inte de få jag nu har i tankarna, utan de som har försökt och försökt – som subtilt eller tydligt kommunicerat: ”jag önskar det här! Jag behöver dig och din närvaro! Ett vi!”
En trött blick och ett kroppsspråk med korslagda armar är som att dra ned rullgardinen.
Negativa kommentarer, irritation riktad mot dig som man och oviljan till sexuell närhet är symptom – inte själva sjukdomen. Kärnan i det hela är hennes djupa upplevelse av icke samhörighet. Känner hon sig inte sedd av dig kan du försöka imponera på allt sätt i världen, men ingenting kommer att hjälpa.
Jag hör män säga: ”jag tog med henne ut på middagar, köpte presenter, gav komplimanger, weekend övernattningar…”
Vad hjälper det när vi inte läser mellan raderna? Inte förstår det som hon kanske inte ens själv förmått sig klä i ord, men intuitivt vet.
Vi kan kontra med: ”jag är ingen jäkla kodknäckare! Jag vill ha rak och tydlig kommunikation!” I en hel del fall vet jag att det var precis vad hon försökte i början, men när vi iklädde oss fixarhatten och i välmening: ”gör så här! Om du bara tänker på detta…”
Hon behövde uttrycka sig, inte serveras lösningar.
Relationsensamhet är det absolut sista du vill se på parmenyn – om du har en önskan om att ni skall möta många fler dagar tillsammans.
Michael Larsen – relationscoach
Tack Michael! Behövde den här texten. Jag har skuldbelagt mig något enormt, varit tillsammans med världens snällaste och omtänksammaste och tänkt att det måste vara något fel på mig som hela tiden letar fel och inte är nöjd. All känslomässig kommunikation besvarades med intellektualiseringar eller igenkännande åt någon annan i omgivningen genom sitt arbete kom i kontakt med bla bla. Under tre års tid utgick ingen kommunikation från ”jag känner, jag tycker eller jag vill”. Allt utgick från logik och kunskap. Jag kan fortfarande inte greppa strategierna mer än att han aldrig blottade sig själv. Sen fanns önskan att mötas upp fysiskt och jag kunde efter att inte lyssnat på mig själv förstå varför min lust inte längre fanns. Hur vanligt är det här egentligen? Jag tycker det är så svårt att komma vidare när personen ifråga inte besitter ett stort ego och är både omtänksam, ger en komplimanger, är snäll och ställer upp i vårt o torrt.
Så mitt i prick. Tack Michael och även Sanna ni har satt ord på det jag känt så länge. Det är en enorm befrielse när man förstår att man inte är ensam om sina känslor.
Stor igenkänning! Känsla av genuin och självklar samhörighet, det är det man vill åt!
Tack själv Kristina för vetskapen om att det är fler som upplevt detta. Än mer nu när exet kort efter hittat en ny och ska gifta sig. Hela min värld rasade och jag har börjat ifrågasätta om det bara är mig han är så mot? Å andra sidan så är det fruktansvärt att leva i en relation utan vare sig kommunikation eller samhörighet. Ser så tydligt hur fort jag klev in i medberoende och kan ändå än idag ifrågasätta om jag gjorde rätt när ensamheten känns som värst och rädslan griper tag i mig att jag ska så förbli.
Tack Michael, för ditt midsommar inlägg. Det värmde enormt!
Jag som man känner också igen mig och har upplevt samma sak som beskrivs att kvinnan råkar ut för och även de som beskrivs i kommentarerna…