”Jag får inte träffa mina barn längre! Jag tog antidepressiva mediciner efter vår skilsmässa, vilket hon upptäckte. Jag hängdes ut som en olämplig förälder, trots att jag alltid varit en kärleks/ansvarsfull pappa!”
”Han hotar mig genom att säga att han ska lämna ut mig inför barnen, därför att jag blev förälskad i en annan man. Vi hade haft det dåligt i många år och när jag valde att gå var det som om alla spärrar brast. Han är ett verbalt och ett socialt geni som gör att de flesta charmas. Och samtidigt fullständigt empatilös!”
Det är två av många, många berättelser som handlar om vad människor utsätts för! Av en person som de en gång stod nära och älskade! Jag har full förståelse för att människor kan känna sig förtvivlade, ensamma, arga och desperata, men att skrämma och manipulera genom barnen är lågvattenmärke av värsta sorten.
I en del fall är vi fullständigt omedvetna om att vi ställer till stor skada. Våra handlingar görs med ”goda” avsikter, men som Dante formulerade det: ”Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner.”
Barn tar skada av att komma i skottlinjen mellan två föräldrar som är i krig med varandra. De flesta är medvetna om detta, men ändå drivs vi vidare av starka och destruktiva impulser.
När vi vill ”markera”, ge igen och hävda vår sanning (ja, vår personliga sanning!) gentemot en f.d. partner, skadas samtidigt de små eftersom vi stressar och mattar ut hennes eller hans mamma/pappa. Vilken hotad och manipulerad förälder orkar finnas där fullt ut för barnen, när det bultar av andrealinpåslag i kroppen?
När vi agerar med värdighet inför oss själva och exet, gör vi en enorm skillnad på de smås livskvalitet. Alla former av härskarmetoder måste till varje pris läggas åt sidan om vi påstår oss älska vårt barn. När vi genom ord, utfrysning och andra destruktiva handlingar, förnedrar barnets mamma/pappa, misshandlar vi indirekt (på ett emotionellt plan) den lilla människan som kommer från oss.
Ditt barn har 50 procent genetisk uppbyggnad från dig och 50 procent från din f.d. och när vi ser in i den unga själens ögon, ser vi vårt jag och den andres (ditt ex). Kränkande ord och/eller avstängdhet drabbar oändligt mycket djupare än vi kan föreställa.
En dag kommer du förhoppningsvis att närvara på din dotter eller sons skolavslutning, student och bröllop. Hur vill du att hon/han ska känna sig i din närvaro? Vad kommer att röra sig i den unga personens tankar och känslor: ”Pappa/mamma behandlade mamma/pappa genom åren med…”
Se till att aldrig någonsin förlora ditt barns respekt och kärlek genom att agera respektlöst mot hennes/hans femtio procent som inte kommer från dig. Vi kan långt ifrån alltid välja omständigheterna som drabbar oss, men vi kan alltid välja hur vi agerar inför det som kommer längs med vägen.
Michael Larsen – relationscoach
Detta är en av anledningarna till att jag vägrar prata illa om mitt ex, är själv skilsmässobarn. Jag fastnade som du skrev mellan två föräldrar som hatade varandra. Om mamma är en idiot och pappa är en korkad man, vad blir jag då som är en produkt av båda? Man slutar inte älska sina föräldrar, man slutar älska sig själv. Idag som vuxen kan jag dock medge att de båda hade rätt om varandra.
Jag lyckades ta mig ur den djupa svacka som skilsmässan gav mig som barn, idag vet jag precis hur jag inte vill ha min egna skilsmässa. Visst ställer barnen frågor, antingen försöker jag trolla bort frågan eller så svarar jag att den frågan får ni ställa er far.
Jag har bara haft ett krav på exets familj, tyck och tänk precis vad ni vill om mig, men f*n ta er om ni drar in barnen…
Viktig text, känner mig sorgsen när jag läser den.
När jag efter lång tid accepterade skilsmässa så bestämde jag mig för att minimera kontakten helt. Jag gav exempelvis exmakens E-postadress till skolan och bad dem skicka information till oss båda.
Allt praktiskt runt barnen med ekonomi, kläder, datum, att ordna till det om en förälder behöver resa bort i arbetet eller liknande, allt sådant har fungerat. Företrädelsevis via mejl och sms.
Min exman som har en mycket god ekonomisk situation har bidragit med mer pengar i vissa inköp.
Däremot har jag undvikit alla samtalsämnen som inte rör barnen och jag har fortsatt att ta fullt ansvar för kontakt med skola och hälso- och sjukvård oavsett om barnen har varit hemma eller inte. Jag har också känt behov av att berätta för min exman vad barnen behöver hjälp med när de är hos honom. Han hade ju aktivt avstått från väldigt mycket av det som ingår i livet med barn innan skilsmässan. Helt enkelt hade han väldigt många egna intressen och behov som kom först.
Jag har också om jag pratar med barnen emellanåt om deras pappa, valt att ta upp
roliga minnen eller händelser som de kan relatera till.
Det som gör mig sorgsen är meningarna om att inte stressa, utmatta eller hota den andra föräldern.
Jag upplever att det var just det jag blev utsatt för under äktenskapet.
Jag var väldigt utmattad under många år innan skilsmässan, ibland förstår jag inte att jag fungerade såsom jag gjorde. Min exman hotade med skilsmässa en eller två gånger om året de sista åtta åren av den drygt 20-åriga relationen. Jag fick också höra att jag var tråkig och att allt jag gjorde var fel. Jag fick nog egentligen aldrig någon känslomässig bekräftelse eller något egentligt intresse eller stolthet över vad som var jag.
Nåväl, det har nu gått ett antal år, men ibland kommer minnen tillbaka…
Vilken fantastisk försommar det är i år!
Så sant Michael!
Gripande kommentar från Jojjo, igenkänning och jag tänker att vi som ser och studerar andra par separerade eller inte separerade måste våga lägga oss i när vi ser oangelägenheter.
Man får inte var rädd att kliva in och visa hur vuxna kan vara för barn som växer upp oavsett om det är andras barn.
Mina föräldrar umgås fortfarande varje vecka trots att de varit separerade i över trettio år.
För mig har det varit tufft att inte ge mitt barn den situationen, tänkte att om jag står över egna sårade känslor efter allt så kan vi säkert ändå samarbeta fint som föräldrar och fira födelsedag mm ihop…
Men nej
Inte än
Får se vad tiden gör
Och så får man inse att det finns många som kommer tycka att du gör rätt och många som tycker du gör fel oavsett vad man gör
Pratat med flera vuxna vars föräldrar separerat o alla säger nästan att det värsta var att vuxna förväntade sig att de bara skulle acceptera och hantera det de vuxna bestämt så om de träffade en ny partner så var förväntan att de skulle acceptera den nya och ev barn som kom med osv. Det var ingen som frågade hur de mådde eller anpassade ngt efter barnets behov
Att anpassa sig till sina föräldrars separation är hårt för alla barn – både små och stora. Vår äldsta är 19 och har alltid behövt tid för förberedelse när något ska ske.
Igår bestämde pappan med sin nya kvinna, som bor på en annan ort, att nu skulle han hämta henne och hennes son och så skulle de bo över i vårt, fortfarande gemensamma hus. De har träffat henne 1 gång på ett kalas med andra i början av året och vi fick reda på deras relation i december av en slump… Då hade de varit ihop i 5 månader.
Vår äldsta sa till pappan att hen inte ville, var inte beredd. Då blev pappan arg och gapade ”Någon gång måste du träffa henne. Du och mamma har inte accepterat att jag har en ny flickvän och det är ert problem! Jag och mamma har inte älskat varandra på tio år och vi skulle ha avslutat vårt liv ihop då. Vill du förstöra mitt liv och mitt förhållande?”
Vår ungdom sa att hen inte ville förstöra något men att det fortfarande är jobbigt att mamma och pappa är skilda och var inte beredd att mötas så plötsligt. Hen trodde att pappan skulle förstå och lyssna..
Då talade pappan om för hen att hen ska ha klart för sig att han kommer att göra allt han kan för att sabba hens relation till någon framtida partner!
(Och det är inte första gången tydligen som hen har fått höra detta enligt vad hen sa till mig).
”Då får du åka till mamma!” Hen packade alla saker och pappan körde hen till mig.
Återigen befann jag mig i positionen av tröstare och ihoplappare av känslor och förtvivlan pga pappans utbrott.
Vad gör allt detta med barnens/ungdomarnas tankar om relationer och vuxenliv?!
Kommer hen att våga träffa någon och möta pappan med sin partner?
Vad kan jag göra mer än att finnas till, prata, förklara och göra positiva, roliga saker tillsammans?
Åh – jag behövde verkligen delta i kvällens webinar – men så var det fullbokat! Kan det bli fler i detta ämne ganska snart??
Detta är en bra artikel om forskning kring barns perspektiv o hur de påverkas https://svenska.yle.fi/artikel/2015/09/27/ett-barn-glommer-inte-foraldrarnas-skilsmassa
Fruktansvärt för barn att inse att förälderns behov av bekräftelse går först.
Detta är en bra artikel om forskning kring barns perspektiv o hur de påverkas
https://svenska.yle.fi/artikel/2015/09/27/ett-barn-glommer-inte-foraldrarnas-skilsmassa
Ett mycket angeläget ämne..
Det absolut värsta med skilsmässa är ju barnen. En smärta som jag aldrig tror kommer att gå över.
Så som allt har varit för mig och utvecklats till så ser jag min före detta man som någon som hotar min existens på alla sätt.
Någon som önskar att krossa mig. Jag kan inte förmå mig att prata väl om honom och jag kan se hur han fortsätter att manipulera barnen så som han gjorde med mig.
Har bara avsky till övers för honom och allt det hemska han har utsatt mig för. Hur agerar man då inför barnen som förstår en hel del själva?