När våra kroppar stagnerar så dör vi. Även den här vintern kommer så småningom att gå mot sitt slut, så att en ny vår kan födas. Våra hjärnor tar in nya idéer, tankar och intryck och vi expanderar våra emotionella/intellektuella förmågor. Stillastående vatten förgiftas. Fysisk träning motverkar att kärlen runt hjärtat slammar igen. Naturen kräver rörelse.
Samma princip gäller våra parrelationer: icke flöde dödar. Bedövning, ointresse och nollkommunikation stänger inne och leder till nedbrytning. Utveckling är själva livselixiret. Även i kärleken.
Vi har alla åkt på smällar inom det ena eller andra området. Det kan göra oss cyniska och bittra (stagnation av känslor och vilja), vilket tar kål på en hälsosam självbild.
Syftet med ett förhållande är bl.a. att vi skall känna oss lyckliga. Motsatsen skriker att något är fel. Ständiga grubbel gällande visamheten mattar ur gnistan i ögonen.
Att möta utmaningar i förhållandet är inte någonting negativt. Tvärtom! Det ger oss möjlighet att se vad som behöver förbättras. Kanter i våra personligheter som behöver rundas av blottläggs. Bygga ytterligare transparens och genuinitet. Känslomässiga blinda fläckar hamnar alltid i sökfältet när vi lever nära en annan människa. Vår förlåtelse/förståelserymd testas:
Hur högt är vårt inre tak när det gäller att vilja väl?
Hur nyanserade och sanna är vi i vår kommunikation?
Hur ser våra gränser ut? För höga murar eller alldeles för förhandlingsvilliga när det gäller den egna integriteten?
Är våra förväntningar realistiskt ställda?
Relationer utmanar till att ytterligare sträcka på oss. Att plocka fram våra bästa hjärtresurser.
Och i allt detta börjar det med relationen till oss själva. Visst kan det låta självklart och slitet, men det är just det som ligger nära, som också gör oss hemmablinda.
Mannen berättar för mig att han var betydligt lyckligare innan han blev tillsammans med kvinnan. Livet var någonting passionerat som nu hamnat i evig solförmörkelse. Skuldkänslor och plikt gör att han stannar. Hur kan vi någonsin göra oss själva eller någon annan lycklig, utifrån den här inre plattformen? Vill vill att våra barn skall se oss leva halvt? Föräldrar som inte kan ta djupa andetag p.g.a. kampen för emotionell överlevnad.
Vad kan du ge till dig själv en dag som denna? Så att någon kan få den bästa versionen av du?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Wow!
Det här är bra, mycket bra och berör mitt djup, i det ögonblick som är nu.
Tack för dagens värdefulla bidrag!
Jag kan ge mig en dag utan den där hackande skatan som så lätt sitter på min axel och trycker ner mig så fort något går bra, så fort någon visar att de uppskattar mig. Jag ger henne tjänstledigt för all framtid. Jag tänker att jag har allt rätt i världen och är värd att ha det bra, att befinna mig i miljöer med positiva, glada, livsbejakande människor, och att den typen av människor självklart attraheras av mig, som vän eller som partner, eftersom jag är likadan.
Framförallt att släppa det där skuldkänslor och plikt.
Vi måste inte göra någonting. Känslan ska ligga i att Vilja. Att vilja tycka om mig själv med alla de sidor jag har, och att acceptera dessa. Det gäller även när vi möter vår partner i våra dagliga möten. Viljan att känna och göra gott. Det startar med hur våra tankar är. Tankarna skapar Känslor och känslorna manifesterar våra ageranden.
Min önskan och längtan är nu att träffa DEN mannen som har precis det synsättet. Jag nöjer mig inte med mindre. Livet ska vara gott, inte en kamp.
Så sant Mari. Det du skriver berör. ”Livet ska vara gott inte en kamp”. Vissa dagar är tyngre än andra, idag känns det extra motigt. I backspegeln känns mitt 23 åriga äktenskap som en enda gigantisk dragkamp där vi totalt tappade vad som är lycka. I framrutan ser jag kampen växa fram mellan att vilja och att kunna. Jag kan leva själv, utan partner. Jag kan träffa mina härliga barn varannan vecka. Men vill jag det?
Nej! Jag vill umgås med det bästa jag har, mina barn, varje dag. Tankar föder känslor. Känslor skapar agerande. Det bästa jag kan göra för mig själv är att tänka mig in i barnens situation och skapa en så trygg och kärleksfull miljö som möjligt. Även när de är hos mitt ex.
Jag har ett 25-årigt förhållande bakom mig. Jag upplevde precis det samma som du. En ständig dragkamp mellan två egon. Den sista tiden kom mina insikter fram hur jag Vill ha det. Jag fann en Vilja att sänka garden och Höra den andre. Men det var försent för oss då. Mannen ville inte gå mig till mötes. Det kan man tycka vad man vill om, men man kan ju aldrig låsa fast en annan människa. De val han tog var säkert rätt för honom. Det har tagit mig ca 1 år att bearbeta och att nu kunna tänka på att vi hade många fina stunder också. Jag önskar honom ett gott fortsatt liv, men har ingen önskan om att än så länge umgås vid träffar med våra vuxna söner. DÄR är jag inte än. Men jag jobbar med de tankarna varje dag. Vi har ju trots allt älskat varandra en gång i tiden.
Varma kramar till dig
Jag vet inte om jag kan.
För snart fyra år sedan kom jag ut ur ett 22årigt förhållande med en narcissist. Jag var helt nedbruten som människa och har inte helt hämtat mej än, även om det är mycket bättre nu. För två år sedan träffade jag en man och vi hade en kort romans och när det kändes som att vi till sist hittade hem och bitarna föll på plats så valde han att avsluta och springa rakt in i armarna på en annan kvinna. Detta har såklart skadat mej. Jag använde all den lilla tillit jag kunde skrapa ihop för att våga öppna mej för honom. Och jag dog en smula när han dumpade mej. Nu vet jag inte om jag nånsin vågar göra om en sådan satsning. Jag vet att jag bär på en massa kärlek och vill gärna ge den till nån. Men hur hittar man nån att våga lita på? Tycker de flesta män i min ålder mest är ute efter ett ligg. Min rädsla gör mej livrädd. Efter 22 år där jag förvägrades kroppskontakt nästan hela tiden har jag ett jättebehov av närhet. Men min rädsla hindrar mej. Ska resten av livet bli lika tomt…
Idag har jag tänkt på att det kanske är tålamodet å tilliten jag har svårast för. Inte själva kärleken, eller ens relationer. Det kanske inte är något som helst fel nånstans. Allt kanske är precis som det ska vara, jag hade kanske bara inte räknat med att det skulle ta sån tid att förstå sig på kärleken och kunna leva den! 😀 Jag är kanske bara lite för nyfiken å sugen på att uppleva den. Men jag ska ge den gott om tid att visa sig för mig. Det viktigaste är att inte tro att den vill gömma sig för mig 😀
Så härligt att läsa dina rader 🙂 . Jag är nog lite inne på din linje. Jag vet vad jag har att ge och vad jag är kapabel till och är också långsamt ivrig att äntligen få vara den jag igentligen är och få ge och ta emot äkta kärlek. Att äntligen komma hem, komma hem i en sund relation av glädje.
Åh vad bra skrivet!!! ❤ Så sant och tänkvärt… Och alla kommentarer måste jag också säga är riktigt bra!! Kram på er.