För tio år sedan hade ingen medalj eller utmärkelse i världen fått mig till att tala inför en större grupp människor. Nu står jag här inför ca 100 personer och skall prata om hur vi bäst möter förändringar. Är som alltid nervös och förväntansfull strax innan jag uttalat de första meningarna. Jag är och har alltid varit ambivalent till det här med att vara i centrum. Det finns en Jante som hyr ett rum i mitt hus (medvetandet) och som gärna fäller kommentarer som: ”Vad gör du här? Vad skall det vara bra för och har du verkligen något att säga?”

Tar ett par djupa andetag. Människorna framför mig ser varma och vänliga ut och den 45 minuters långa föreläsningen går strålande. Det är dags för frågestunden och nu ser jag honom. Mannen med armarna i kors och en min som verkar vilja säga: ”VEM TROR DU ATT DU ÄR?” Tänker att det är samma Jante som bor i mitt huvud. Mannen räcker upp handen och frågar på ett sätt jag upplever som provocerande: ”Det du nu pratat om – fungerar det i praktiken?”

Nu står jag inför ett val: Antingen svarar jag utifrån en plats i mig själv där egot känner sig trängt och måste säga något syrligt för att markera, vilket inte är en bra idé. Vänder mig mot mannen och säger: ”Ingenting fungerar så länge vi inte helhjärtat tror på det vi gör.”

Frågestunden är slut och vänliga människor kommer fram och tackar. Det värmer och det slår mig vad som är viktigt på riktigt: Bra människomöten och blickar av: ”Där gick det upp ett ljus för mig! Nu ser jag det ur ett större perspektiv.”

Tittar ned på min klocka och ser en liten repa i glaset: ”Shit!” Snart ler jag dock för mig själv: ”Gör det något en dag som denna?”

Ute i korridoren på väg från konferenslokalen dyker ”Jantemannen” upp och säger: ”Tack för en jäkligt bra föreläsning!” Står där med en förvånad min och en erfarenhet rikare. Utgå inte från att Jante och ett offensivt ego har koll på hur det VERKLIGEN är.

Michael Larsen – livscoach