Det var som kanske de flesta vet farsdag i söndags och därför kunde man se bilder av män på Facebook – de flesta i 30–35 års åldern. Hyllningar, men även besvikelser över det som aldrig blev. Pappor med livet framför sig. Drömmar om någonting enastående, men även stukade förväntningar. Familjer som hade tagit eller höll på att ta form. Vad hände längs med vägen?

Jag minns för ett antal år sedan under påsken, på den tiden då vi hade de obligatoriska släkt/familjeträffarna i Danmark (oaser av mysighet), och hur min pappas yngre bror (fyra bröder totalt) sa en kväll då vi tittade på diabilder från deras ungdomsår: ”Vart tog de där unga männen vägen?” Vilken kraft i frågan!

Vad hände med det här året? Har inte 2016 passerat snabbt (ok, det är en och halv månad kvar)? Vissa skulle kunna invända mot att man inte ska vara nostalgisk.

Jag tror att det är så här; ju äldre människor blir, desto viktigare blir minnena. För ett barn eller unga vuxna, handlar det nästan uteslutande om nuet och allt det där fantastiska som väntar. Men alla de människor som har betydligt mer tid bakom sig än framför?

Jag har alltid älskat mina föräldrar väldigt högt. Men det är som om jag alltmer förstår hur mycket de funnits där. Alla fantastiska minnen de skänkt mig.

Ju mer vi växer som människor, desto tydligare kan vi se hur våra föräldrar gjorde det de kunde efter sin förmåga. Jag pratar med alla dem som är djupt besvikna på sin uppväxt. En mamma och pappa som borde ha varit mer kärleksfulla och närvarade. Vi kan önska, men att ändra på det som varit är som alla vet, omöjligt. Men det vi kan göra, är att bestämma oss för att vara uppmärksamma och omtänksamma gällande vad vi gör med vår livstid.

Jag vet hur lätt det är att gå runt med besvikelse, ånger, rädsla…ja, t.o.m. bitterhet. Dina och mina år i det här livet är endast blinkning i jämförelse med rymden i universum. Det är inget flum utan fakta. De unga männen på bilderna är inte kroppsligt unga längre, några har gått vidare. Hur använde de tiden? Hur mycket kärlek hade/har de att ge? Hur mottagliga var/är de? Vad lär/lärde de?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på mig på michael@separation.se