Hjärtat som älskar är sårbart! Vi kan inte lyfta bort det från ekvationen. Om vi inte är villiga att riskera att bli sårade, förtvivlade, lämnade…är det säkrare att leva ensam. Men vill vi det?
Något som livet har lärt mig är att det inte finns några hundraprocentiga garantier. Inte för någonting! Samtidigt vet jag att det finns så enormt många människor som har trampat på relationsminorna och är extremt försiktiga. Vilket inte är de minsta konstigt. Våra psyken försöker skydda oss mot trauman. Beroende på personlighetsdrag och erfarenheter, utvecklar vi olika strategier för att navigera oss fram genom kärleks/förhållande landskapet. Vi kan hamna i:
- Cynism och generaliseringar: ”Kvinnor är inte att lita på! Alla män är likadana! Räkna aldrig med kärleken från en annan. Du har bara dig själv!”
- Isolering: ”Jag släpper inte någon för nära inpå så att jag inte blir dumpad igen!” Vi hänger på oss känslomässiga skyddsvästar (oftast omedvetet) som gör att vi får bekräftelse på upplevelsen: ”Det finns ingen för mig!”
- Beroende: vi dejtar, får bekräftelse (i bästa fall), blir höga på ”förälskelsedrogen” fenetylamin, men känner inte att det utvecklas till någonting varaktigt. Tomhet hänger tag.
- Fastklamrande: Vi blir till ”people pleasers” som gör vad som helst för att få det att fungera: ”Om jag bara är tillräckligt förstående, omtänksam, kärleksfull, attraktiv, sexig, smart…så blir jag nog inte lämnad.”
Jag vet hur svårt det kan vara efter ett antal resor som blev allt annat än vad vi hoppats på. Jag tänker inte ge dig smarta råd och ”fantastiska” affirmationer. Men det jag vet, är att det finns fantastiskt fina människor därute, som liksom du längtar efter ett genuint möte. Som också tänker: ”Jag är livrädd för att bli sårad igen.”
Rädsla är ingenting vi bara stoppar undan i en vakuumförpackad behållare och så är allt frid och fröjd. Vi behöver se och erkänna rädslorna för oss själva, och inte låta de bli omedvetna strategier som i exemplen ovan. När vi kan se oron, det sårbara och t.o.m. bittra rakt in i ögonen och stå kvar utan att rygga tillbaka, tappar den oftast sin dramatiska effekt.
När vi lägger ifrån oss den personliga integriteten (tro mig när jag säger att jag vet vad jag pratar om), och tilldelar en partner all makt till att sätta värdet på oss, har vi gjort oss själva alltför små. Vi behöver hitta platsen inombords där vi litar på jaget och bär självempatin nära, så att en annan person kan känna tillit till oss. För hur ska någon annan kunna känna att vi är närvarande i förhållandet om vi inte är hemma i oss själva?
Michael Larsen – relationscoach
Webinar – Så lämnar du en narcissist. Du är varmt välkommen att vara med den 6/2 kl 20.00.
Hej. Känner igen mig i allt du skriver. Skulle vilja du kontaktade mig. Behöver hjälp. Mvh helene
Jag har hittat rätt person efter skilsmässan, vilket jag trodde var omöjligt. Han skänker trygghet och jag är inte rädd för att bli sårad. Men jag mår inte bra ändå. Det var jag som tog initiativ till min skilsmässa från exet, och jag plågas fortfarande (efter två år) av självhat och stora svårigheter att släppa tankarna på barnen när jag inte har dem. Jag har konstant dåligt samvete. Nu har mycket omkring mig landat – det nya förhållandet känns alltså stabilt, barnen har vant sig vid varannan vecka och mina nära och kära har fullt ut accepterat min nye. Men det har varit en kamp för att nå dit, och jag har curlat på olika sätt för att stötta alla omkring mig som också har lidit av skilsmässan. Jag har också försökt hjälpa min exman att må bättre, och det gör han i perioder. I perioder är han kylig mot mig. Det känns så jobbigt att JAG inte kan få må bra någon gång. Skilsmässan var enda utvägen, men jag mår inte bättre idag än då. Vad ska jag göra?
Kanske är mitt svar för tufft, men det är det enda jag har. Sluta fokusera på alla runt dig! På barnen, exmannen etc. Det enda som kan bestämma att du ska få må bra är DU.
Jag är också skild med barn. Självklart har jag också haft det otroligt tufft med känslan av att ha gjort mitt barn illa med skilsmässan. Men man MÅSTE släppa det. Hade du och din exman inte det bra så mår barnen garanterat bättre nu, även om det självklart finns saker som är jobbigt i deras liv, men det finns det i alla barns liv, bara att vi mår extra dåligt av att vi har orsakat det som är jobbigt. Jag tänker att du måste sluta fokusera på barnen den tid de inte är hos dig. Du spiller dyrbar tid. Du har de ju inte hos dig hur mycket du än tänker på dem, så flytta fokus till dig.
Jag tänker också att du måste sluta curla din exman. Jovisst, du valde att skiljas. Men han är en vuxen människa som gick in i er relation med öppna ögon. Och med vetskapen om att detta kan ta slut och jag kan bli otroligt sårad. Du har inget ansvar för honom längre. Låt honom klara sig själv. Fullt ut. Vill han inte, eller kan han inte, ta sig upp, då får han ligga nere. Han får hitta vägar att ta hjälp, men du är inte en av dem.
Du måste ta eget ansvar och egna initiativ för att du ska må bra. Ska också säga att jag vet precis hur skittufft det är att göra det. Jag har varit exakt där du är. Men det går. Men man måste göra jobbet själv.
Varm kram!
Tack, Marianne! Nej, ditt svar är inte tufft att läsa – det är förlösande och skönt! Tack!
@Marianne
Jag gillar din rakhet och uppskattar vår dialog i den andra tråd. Och jag håller med dig om en del av det du skriver här, självklart måste Ledsen och alla andra i samma läge fokusera på sig själv och sitt eget välmående.
Men på en punkt håller jag verkligen inte med dig: ”Du har inget ansvar för honom längre”. För mig är det fullständigt självklart att känna ett ansvar för den jag valt att skaffa barn med. Sen är curlande något annat och givetvis är ansvaret ömsesidigt. Men att släppa ansvaret helt tycker jag är ett oerhört egoistiskt synsätt som jag har svårt se hur det ska påverka världen på ett positivt sätt.
@Man
Jag uppskattar också vår dialog.
Och det finns orsaker till mitt egoistiska synsätt, men jag vet inte hur jag ska förklara dem utan att bli för personlig. Kan mest säga att hamnar du i en relation fullständigt utan ömsesidighet så kommer du att förstå mitt ställningstagande.
Hej! Tack för ditt svar! Kan du utveckla vad du menar med ansvar? Hur långt sträcker det dig?
Hej Ledsen!
Jag tänker att precis som Man skriver så är det ju vettigt att känna ett ansvar för den man valt att skaffa barn med, men jag är också helt på det klara med att om den man valt att skaffa barn med inte är kapabel till en ömsesidig relation, då äts man upp av ansvarstagandet om den andra. Ansvarstagande om varandra förutsätter enligt mig att båda tar lika mycket ansvar, ger och får lika mycket. Är förhållandet inte så, så kan man ge och ge och ge och till slut har man inget kvar. Och i grunden så anser jag att jag inte har ansvar för någon annan människa än mitt barn.
Var och en måste ju hitta sina personliga gränser. Och visst stödjer jag min exman vissa gånger, men då är det helt förknippat med att det är bra för vårt barn. Men många, många gånger gör jag heller ingenting, även fast jag vet att det skulle bli ännu bättre för vårt barn. För vi lever inte tillsammans längre, och han måste stå upp för sina egna och ta konsekvenserna av dem.
Fokus i mitt liv är jag och mitt barn. Genom att flytta fokus från omvärlden till mig själv har jag fått energi att resa mig upp på mina egna ben. Och det har gett en sådan enorm styrka. Idag står jag mitt i mitt liv, på egna ben. Men exman lever sitt liv och jag varken har det i åtanke eller lägger mig i i det.
Jag tänker att du behöver flytta fokus till dig. Då får du kraft och energi att göra dina val och sätta dina gränser. För vilka de är och var de är vet bara du. Varm kram!
Men hur kommer man åt de emtionella skyddsvästarna om de dessutom är omedvetna, jag har dem säkert men tycker jag sårbar, närvarande och välkomnande men att lyckas med en kärleksrelation som är seriös gör jag ju inte.
Det jag är mest rädd för är att inte lyckas känna lika djupt och starkt för någon igen som för den man som lämnade mig.
Livrädd för att bli sårad igen. Ja där är jag verkligen. Har en lång och märklig resa bakom mig med berg och dalbana. Lämnade mannen jag har barn med för 6 årsedan. Den historien var lätt att komma över. Men den resa som startade efter den separationen önskar jag ingen. Lider av att leva själv ( med underbara barn varannan vecka). Men de barnlösa veckorna är så trista. Har tröttnat på att planera saker att göra själv. Har tröttnat på att planera renoveringar och inköp själv. Vill gärna dela livet med någon. Men efter att blivit så sårad de sista åren när jag i nytt förhållande varit så är jag just där att jag inte vågar mer. Vill inte vara där men vågar inte släppa in någon ny mer i mitt liv. Varför skulle nästa jag fastnar för vara någon som inte bara har mig som tidsfördriv?
Jag känner precis som dig. Jag känner att jag aldrig mer kommer att kunna lita på en kille så därför kommer jag att välja att inte släppa in någon mer kille i mitt liv, jag klarar inte av att bli lämnad igen,