Hjärtat som älskar är sårbart! Vi kan inte lyfta bort det från ekvationen. Om vi inte är villiga att riskera att bli sårade, förtvivlade, lämnade…är det säkrare att leva ensam. Men vill vi det?
Något som livet har lärt mig är att det inte finns några hundraprocentiga garantier. Inte för någonting! Samtidigt vet jag att det finns så enormt många människor som har trampat på relationsminorna och är extremt försiktiga. Vilket inte är de minsta konstigt. Våra psyken försöker skydda oss mot trauman. Beroende på personlighetsdrag och erfarenheter, utvecklar vi olika strategier för att navigera oss fram genom kärleks/förhållande landskapet. Vi kan hamna i:
- Cynism och generaliseringar: ”Kvinnor är inte att lita på! Alla män är likadana! Räkna aldrig med kärleken från en annan. Du har bara dig själv!”
- Isolering: ”Jag släpper inte någon för nära inpå så att jag inte blir dumpad igen!” Vi hänger på oss känslomässiga skyddsvästar (oftast omedvetet) som gör att vi får bekräftelse på upplevelsen: ”Det finns ingen för mig!”
- Beroende: vi dejtar, får bekräftelse (i bästa fall), blir höga på ”förälskelsedrogen” fenetylamin, men känner inte att det utvecklas till någonting varaktigt. Tomhet hänger tag.
- Fastklamrande: Vi blir till ”people pleasers” som gör vad som helst för att få det att fungera: ”Om jag bara är tillräckligt förstående, omtänksam, kärleksfull, attraktiv, sexig, smart…så blir jag nog inte lämnad.”
Jag vet hur svårt det kan vara efter ett antal resor som blev allt annat än vad vi hoppats på. Jag tänker inte ge dig smarta råd och ”fantastiska” affirmationer. Men det jag vet, är att det finns fantastiskt fina människor därute, som liksom du längtar efter ett genuint möte. Som också tänker: ”Jag är livrädd för att bli sårad igen.”
Rädsla är ingenting vi bara stoppar undan i en vakuumförpackad behållare och så är allt frid och fröjd. Vi behöver se och erkänna rädslorna för oss själva, och inte låta de bli omedvetna strategier som i exemplen ovan. När vi kan se oron, det sårbara och t.o.m. bittra rakt in i ögonen och stå kvar utan att rygga tillbaka, tappar den oftast sin dramatiska effekt.
När vi lägger ifrån oss den personliga integriteten (tro mig när jag säger att jag vet vad jag pratar om), och tilldelar en partner all makt till att sätta värdet på oss, har vi gjort oss själva alltför små. Vi behöver hitta platsen inombords där vi litar på jaget och bär självempatin nära, så att en annan person kan känna tillit till oss. För hur ska någon annan kunna känna att vi är närvarande i förhållandet om vi inte är hemma i oss själva?
Michael Larsen – relationscoach
Fastklamrande var jag till slut i den över 20 år gamla relation jag lämnade för 6 år sedan. För 4-5 år sedan försökte jag dejta men kände bara tomhet så där vart jag väl lite beroende även om jag släppte detta snabbt för att övergå till cynism och generaliseringar. De senaste 4 åren har jag ägnat mig åt isolering med lite inslag av cynism och generaliseringar.
Jag är så medveten om allt detta, jag vet att jag isolerar mig av rädsla. Jag tror verkligen inte på att det finns någon som vill ha mig, de få som visade intresse för 4-5 år sedan såg jag snabbt märkliga kontrollerande drag hos som gjorde att jag lämnade snabbt men med en tomhet. Jag konstaterade då att alla karlar är likadana, inget att ha. Bättre att leva ensam för då kan ingen såra mig iaf.
Men hur kommer man vidare? Visst blir jag intresserad av män men jag tror jag utstrålar någon sorts otillgänglighet pga rädsla. Faktum är att jag idag faktiskt inte vet ens vad kärlek är, vad är det egentligen män visar alls? De kanske inte visar något alls för jag vet inte hur jag ska tolka de eller hur jag ska förhålla mig på annat sätt än att visa just vänskap och inget mer. Vad är kärlek?
Känner mig vansinnigt ensam, en ensamhet som ibland är självvald och då mår jag bra men den där icke självvalda känslan, det gör ont. Men eftersom jag känner så skulle jag inte våga inleda en relation, jag vet inte om det är kärlek eller rädsla som styr mig i min förhoppning om att inte behöva leva ensam resten av livet. Det är nog bäst att leva ensam ändå, då kan inget skada mig och jag behöver inte fundera så mycket. Jag fortsätter leva som ensamstående mamma och kämpar med utmattningssyndrom som inte jag blir frisk från då min livssituation ser ut som den gör. Vem kan älska en sådan som jag undrar jag ofta. Frågan jag ställer mig beror troligen på att jag inte älskar mig själv.
Styrkekram till dig Maria!
Känner tyvärr igen mig till viss del i din beskrivning.
För första gången har jag anmält mig till Michaels webinar.
Nu undrar jag bara om någon vet hur det går till rent praktiskt att ta del av det ?
Skickas det en länk ikväll eller hur gör man ?
En länk skickas ut under eftermiddagen Maria:-) Fint att du ska vara med ikväll.