Vad gör vi med kärleken?

Jo jag kände mig vacker, men inte mitt ansikte var inte mjukt och avslappnat. Axlarna var endast sänkta vid vissa tilfällen, précis som lugnet vilade bara ibland. Fick välja noga dagar och tillfällen för att ta upp vissa saker. Saker som jag visste att det skulle bli bråk om…men i min värld inte skulle behöva bli bråk. Till slut undvek jag att saga vissa saker och tog konsekvenserna i efter hand vilket blev ännu värre. Nu är jag inte kvar relationen. Han gjorde slut i telefon pga att jag hade skrivit något i ett sms som han inte tyckte jag skulle skriva… Han var arg och skrek att det var slut mellan oss. Jag skrev bara i detta sms att jag hade inte möjlighet att komma till honom på kvällen pga att min dotter var dålig. Men eftersom hon är tonåring resonerar han att hon klarar sig själv….
Någon dag efter frågade jag om jag om vi skulle reda ut det hela. Kan ju undra varför jag gjorde det. Men de är så enkelt att det beror på att jag så manga ganger fått höra att det är mitt fel att det blir bråk så jag var helt inställd på det denna gang också. Å så var det ju enligt honom. Det var mitt fel…men denna gang hände något med mig. Nu får det vara nog!

Formuleringen ”utan att förlora sig själv” är en fullträff. Hur skiljs man utan att förlora sig själv? Hur skiljs man utan att bli ett skeppsbrutet, rostigt vrak?

Skilsmässa har hängt över mitt förhållande då och då under årens gång. Det är inte ofta jag och min fru tjafsar, verkligen inte varje vecka eller månad. Jag ser i jämförelse andra förhållanden som är fulla av vardagliga smågräl och dispyter. Sådant har inte mitt förhållande varit. Däremot har vi båda haft svårt att förlåta och att be om förlåtelse. Man tror att man alltid har rätt och att den andre är konstig som säger emot en. Man har ju rätt och det man säger är sant, så hur kan människor vara så konstiga att de säger emot en? Jag tror att detta är en stor anledning till att förhållanden kraschar. Egocentrism, självhävdelse, stolthet, tron att man är överhög och framstående på något sätt och att andra ska stå i en slags givakt när man talar. Det tär på förhållanden.

När jag mötte min fru, hade jag en romantisk syn på förhållande. Man gick hand i hand, skrattade och njöt och hade roligt. Man kanske inte var överens alltid, men det redde nog ut sig efter fem minuter. Så äktenskap med barn lärde mig hur livet egentligen ser ut. Trötthet, mycket att göra, sjukdomar, vinterkräksjuka, snuva… etc. Perioder då livet knappast var romantiskt och man gick inte hand i hand och njöt, pigga och glada. Mycket att komma överens över, mycket att kompromissa om. Är människor beredda på det?

Under en period de senaste åren har jag känt att om en skilsmässa skulle ske, skulle jag bli förstörd, helt bruten. Men om man hamnar i bitterhet, självömkan, depression, ångest, då har man hängt upp hela sitt liv på en enda person. Precis som en ytterrock hänger på en krok, hänger man på en annan människa och dennes beslut och nycker och infall. En bristfällig människa. Det är en mycket osäker grund att stå på, en farlig grund. Det är inte så troligt att den andre människan inte kommer försöka dra fördel av att man låtit sig själv bli upphängd i ett beroende, utan den personen kan säkert börja med lite utpressning. ”Gör det här, annars kanske…!” Om man desperat vill ha en annan person att krama sig fast vid, om varje molekyl i kroppen skriker efter sällskap, om man bara… bara… bara… måste(!!!) ha någon, då är det tveksamt om ett förhållande kommer vara någon slags lösning. Man kommer med stor sannolikhet istället hamna i ett slags slaveri under en bristfällig människa. Och i princip är den andre människan mer värd än en själv. Är det så? Är den andre bristfällige mer värd?

De gånger jag som min fru grälat har jag ibland tänkt om det nu är dags att skiljas, är det nu dags att bli ensam? Är det nu dags att bli en misslyckad människa? Vem vill ha mig? Den tanken har dykt upp då och då under några år. Varifrån kommer känslan av misslyckande? Jag vet inte exakt. Lite säkert pga att en frånskild småbarnspappa som bor i en liten lägenhet inte är särskilt attraktiv för andra kvinnor. Säkert, men det måste finnas något mer underliggande.

Men så en dag blev jag så vansinnigt trött på att fastna i dessa grubblerier. Jag blev trött på att vara trött. Trött på att ha ett domedagssvärd av misslyckande och bitterhet hängande över mig. ”Men… om jag deppar ihop fullständigt i många, många år, då rinner mitt liv bort. Och hennes kommer gå vidare, hon kommer inte tillbaka pga det”, tänkte jag. Hon kommer säkert gå vidare, träffa någon annan. En annan man kommer krama den personen jag en gång kramade. En gång svepte vi in oss i filtar i soffan och sängen och levde som i en liten kokong. En annan man kommer göra det istället. Mina andra nära skulle bry sig om jag skulle vara ensam och ledsen och bitter, men hon skulle inte bry sig och inte så många andra i Sverige heller för den delen. Vi alla ska ned i graven förr eller senare, så depressionsår kommer vara TOTALT bortkastad tid. Vad kommer åren vara fulla av istället? Vad fyller man dem med?

”Nej, jag måste vara självständig, jag måste kunna stå på egna ben, vara självgående, inte vara vansinnigt beroende en enda människas beslut.”, tänkte jag. ”Bara inte ’ha’ någon.” Det ligger något mycket osunt i att inte kunna vara själv under en period i sitt liv, utan man bara måste ”ha” någon, krama någon, ha någon vid sin sida, för annars är livet förstört. Jag kan inte rekommendera någon som riskerar att hamna i slaveri ett förhållande. Bättre att bygga upp sig själv istället.

Det är toppen att träffa någon, men det är ingen självklarhet eller nödvändighet eller en slags mänsklig rättighet. Och istället för gullighet, romans, lycka och njutning, är det bättre att se ett förhållande som två bristfälliga, självständiga, självgående människor som lär sig att leva tillsammans.

Det är toppen att se dig Michael, se bilder, texter och se att det finns liv efter skilsmässa. Om jag och min fru skiljer oss, det vet jag inte. Men om det sker, då får det bli så, jag måste stå på egna ben, inte hennes. Annars riskerar man att bli som ett bortstött barn om förhållandet kraschar.